Ibland läser man sånna där böcker som värmer hjärtat från första till sista sidan, en sån där bok som man känner shit vad bra, har jag någonsin läst en bättre? Allting runtomkring liksom försvinner, man älskar den, skrattar med den, gråter med den. Precis så är Kärlekens Historia av Nicole Krauss som jag läste ut igår. Fy sören vad bra alltså, den här hör från och med nu i allra högsta grad till mina favoriter..(Eftersom vi läser den i vår minibokcirkel och ska skriva om den på Bokbloggen sen, kan jag inte skriva mer om den här, och inte nämna den där. Kunde dock inte låta bli...)
Bok nummer 35 för i år lästes ut igår; Boktjuven - en bok på nästan 600 sidor som var svår att lägga ifrån sig. Under de sista sidorna grät jag. Herregud, vilken bra bok! Den hör numer lätt till mina favoriter. Att lyckas skriva så många sidor och inte bli det minsta tråkig en endaste gång, att använda samma underbara språk och beskriva allt med perfekt känsla sida upp och sida ner är beundransvärt (Antar att översättaren har gjort ett grymt bra jobb). .Boken handlar om Liesel, en nioårig flicka i Tysklands andra världskrig som hamnar hos fosterföräldrar på himmels gata och finner tröst i böcker och ord - ord som både är älskade och hatade. Säger bara en sak - om du inte redan har gjort det; läs den!
Igår kväll läste jag ut Rötter av Alex Haley, boken som kom ut 1976, blev succé och sedan en tv-serie som jag följde för typ 20 år sedan. Boken fick jag av mamma för 15 år sedan, och den stod orörd i morfars gamla bokhylla hos mig tills för två veckor sedan. .När jag äntligen började läsa boken kunde jag knappt släppa den. Jag vet inte hur många tårar jag har fällt över den grymma slavbehandlingen och afrikanen Kunta Kintes öde då han på 1700-talet blev bortrövad av slavhandlare när han var ute i skogen för att samla trä till en trumma.
.Boken fortsätter sedan genom hela släktens historia fram till slaveriets avskaffande, generation efter generation, och arvet som ständigt följer med och inte får glömmas..Översättningen är förvisso vedervärdig, men boken är helt underbar och gripande på alla sätt och vis. Dessutom är den based on a true story... Av mig får den onekligen fem av fem stjärnor!
Under månaden som gått har jag, förutom Lolita, läst en bok jag skäms för; En av Denise Rudberg. Som en dålig såpa. Helt meningslös. Hette den Åse? Den handlade om en överklasstjej som startat eget och som det går så bra för, och såklart hittar hon stora kärleken och hinner med lite dramatik på vägen. Inte bra, alls. Jag har läst flera av Rydberg (don´t ask me why), men en jag faktiskt halvgillade var Väninnan..Sedan läste jag Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist, och som vanligt blir man helt medryckt av hans böcker! Jag älskade både Låt den rätte komma in och Människohamn - så även denna. Kanske snäppet bättre än Människohamn till och med. Författaren har sån fantasi, språk, inlevelse - allt! Den här boken är lättläst, sorglig och vacker - trots att storyn är totalt orealistisk. Fem stjärnor på Boktipset.se!
Boken av ryska Nabokov är vidrig och vacker på samma gång, och märkligt nog gör den att man någonstans känner sympati med mannen - Humbert, Humbert - trots att han är en pedofil och ett, som han beskriver sig själv, monster som från första ögonblicket blir handlöst förälskad och senare besatt av tolvåriga "nymfetten" Dolores (Lolita). Ett barn, som han sedan blir styvpappa åt. Jag är helt förundrad över hur ett sådant makabert ämne kan beskrivas med sådana vackra, poetiska ord. Språket är ett nöje att läsa från början till slut, även om boken någonstans efter de första 200 sidorna var seg i ungefär kommande hundra. Slutet tog en totalvändning och kändes nästan som en annan bok, men fortfarande lika vacker..För att citera lite av de vackra vidrigheterna från boken:...på ett strategiskt ställe med min skolkande skolflicka intill mig i bilen, för att se på barnen som lämnade skolan - alltid en vacker syn. Nöjet av detta slag tråkade snart ut lättuttråkade Lolita och eftersom hon i likhet med alla andra barn saknade förståelse för andra personers nycker brukade hon förolämpa mig och mitt behov att bli smekt av henne medan blåögda små brunetter i blå shorts, rödluvor i gröna boleros och suddida pojkaktiga blondiner i blekta linnebyxor promenerade förbi i solskenet..Jag brydde mig egentligen inte om var vi bodde så länge jag kunde låsa in Lolita någonstans.......ty vad jag fruktade mest var inte att hon skulle ruinera mig, utan att hon skulle skrapa ihop tillräckligt med pengar för att rymma....Hon famlade efter ord. Jag skänkte henne dem i tankarna. "Han krossade mitt hjärta. Du krossade mitt liv"..Boken får ändå högsta betyg av mig på Boktipset.se trots ämnet, och jag är förstummad över hur boken ens har kunnat skrivas. Jag måste se Kubricks film - som med all säkerhet framställer boken på ett helt annat sätt, säkert som en något snedvriden kärlekshistoria och inte som den vidrighet den faktiskt är när man läser mellan raderna.
På senaste tiden har jag påbörjat och avslutat ett antal böcker efter 50-100 sidor eftersom de inte har gett mig någonting; Myggor och Tigrar (blev totalt uttråkad av allt kulturellt skvaller och skitsnack), Kärlek av Dalai Lama (blev stressad av all meditationskunskap och svävade iväg i andra tankar, som att lyssna på de bredvid på pendeln istället), Den amerikanska flickan (minns inte ens vad som var så dåligt med den, men jag tråkades halvt ihjäl), Moment 22 (kom till delen där Moment 22-begreppet myntades, sen orkade jag inte läsa mer), Färden genom mangroven (som var ett bloggtips jag hade höga förväntningar på men inte alls fastnade för, alldeles för rörigt och intetsägande - men, jag kanske ger den en till chans senare) och Gabriel Garcia Marquez El coronel no tiene quien le escriba (som trots skriven av en av mina favoriter inte kändes värd att läsa just nu). .
Så började jag på 70-tals klassikern Maken - en förhållanderoman, utan förväntningar, möjligtvis med föraningar om ännu en halvtrist bok, men blev istället helt lyrisk. Från ord ett till det sista av ca 550 sidor var jag helt fast. Vilket språk! Jag hade lust att stryka under mening efter mening med färgpenna och vika in öron där jag bara kände att ja, här, exakt, åh, ja! Det är nästan så att jag önskar att jag ännu inte läst den här boken eftersom den är så satans bra. Den får fem stjärnor av fem möjliga av mig på boktipset.se och det är det verkligen inte många som får.
Igårkväll läste jag äntligen ut George Orwells 1984, en bok jag har velat läsa i typ 15 år. Ett helt otroligt verk, ungefär sådär som jag anser att Dostojevskijs Brott & Straff är- båda böcker som man måste läsa.
.
Så, igårkväll kunde jag inte sluta läsa om Winston i det framtida London, och när jag äntligen vände sista bladet framåt midnatt somnade jag såklart in och drömde att jag blev skjuten och inte fick någon hjälp. Tänk att leva i ett sådant samhälle som beskrivs i 1984, där målet är att allting utgår ifrån hat och att kärleken till Storebror är den enda kärleken som finns, vilken vinns genom tortyr och hjärntvätt. Två plus två är fem, för det säger Storebror. Vår historia suddas ut och ersätts allt eftersom det passar Storebror. Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.
.Imorse på väg till jobbet påbörjade jag Låt den rätte komma in, och efter den blir det Svensk Maffia eller Shantaram (presenter av jobbet resp. de två sista av mamma)..Jag brukar ju skriva en lista på de böcker jag läst och recensera, men den enda som verkligen är värd att skriva om är 1984, även fast Om Skönhet, Skugga och De hängda rävarnas skog var mycket läsvärda. Den sistnämnda diggade jag lite extra; Paasilinna skriver helt galet om banala saker som utvecklas till de mest bisarra situationerna..
Igår satt jag på balkongen i solen och läste ut Tusen Strålande Solar, och efter att ha läst Flyga Drake hade jag sådär äckligt höga förväntningar som inte brukar bli annat än krossade. Därför blev jag grymt förvånad när jag märkte hur jag inte kunde slita mig från boken, grät, log, såg framför mig varenda plats och människa, och på bara tre dagar vände jag sista bladet med en enda tanke; Fy fan, vad jag önskar att jag hade skrivit den här boken. Omöjligt såklart, eftersom jag har haft turen att växa upp i Sverige och inte i Afghanistan, men ändå. Om Flyga Drake var bäst, var den här bästbäst. Språket var sådär felfritt, poetiskt och flytande som det ska vara, lättläst utan att ha låg nivå, och kvinnornas öde så grymma att man måste ha ett hjärta av stål för att inte beröras. För Allahs skull, läs den på en gång! ,
Ibland läser man sånna där böcker som värmer hjärtat från första till sista sidan, en sån där bok som man känner shit vad bra, har jag någonsin läst en bättre? Allting runtomkring liksom försvinner, man älskar den, skrattar med den, gråter med den. Precis så är Kärlekens Historia av Nicole Krauss som jag läste ut igår. Fy sören vad bra alltså, den här hör från och med nu i allra högsta grad till mina favoriter.
