Det sista lövet;

Vi gick hand i hand nedför trappan och såg det sista lövet på träden kämpa mot höstens starka vindar. -När det sista lövet lämnar trädet, då är det vinter. Invirad i varma täcken drömde jag om stora snöflingor den natten, och morgonen efter snöade det exakt som i drömmen. Det sista lövet låg på marken, starkt gult bland de andra bruna. Jag såg ut genom fönstret och mindes den där första dagen, då jag trött och omtumlad satte mig ned i köket och såg ut genom fönstret precis som nu, fast utan glas och utan snö. Träden var fulla av gröna löv och vindarna varma där borta och så olika mot här och nu, men ändå kände jag mig varm inombords, att det går att hitta något annat.
.
Fönstren utan glas i rummet där vi satt hade trasiga myggnät och stora persienner av stål som satt fast på utsidan av huset. De vevades för att stängas och öppnas och medan jag tittade ut genom dem såg jag ett par ödlor som sprang på stammen till en palm, fick några extra myggbett på benen och kliade mig diskret medan jag tog ytterligare en minimal klunk av den puertoricanska romen palo viejo. Jag låtsades vara världsvan fast jag helst hade velat fråga om allting och skippat spriten. De pratade och skrattade och jag fattade ingenting. Det var ingen idé att be dem förklara det roliga, för ett skämt återberättat en minut försent är inte ett roligt skämt längre. Därför satt jag där mest tyst och koncentrerade mig på de små ödlorna, försökte snappa upp ett och annat ord och le så gott jag kunde. Hans ögon glittrade när han tittade på mig och det var då det började, det nya kapitlet i mitt liv, min nya story som skulle förändra allt annat. Där och bara där, vid ett runt bord i Río Piedras, satt vi tillsammans till sent på natten och jag undrade om jag någonsin hade varit någon annanstans.
.