Monday, November 10, 2008

Sommar 1999, i landet långt borta:


Vi åkte buss till Haiti två dagar efter att jag hade träffat Honom på Luna. Jag hade en konstig känsla i magen, sådär att något stort höll på att hända men jag visste inte riktigt vad. Jag ville att dagen skulle gå fort så att vi kunde komma tillbaka till hotellet igen och äta middag med dem som vi hade bestämt dagen innan. Vi skulle mötas på pizzerian och sedan gå ned till strandbaren.

.
Vi satt i bussen som hade fastnat på en bro på ön Hispaniola, på gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti, och lyssnade på guiden medan ett oavbrutet tutande hördes utanför. På min vänstra sida såg jag en fattig stad, på min högra en brun flod med svarta, hungriga barn som tvättade sig iförda trasiga kläder. Och här satt vi - rika turister från väst och vältrade oss i luftkonditionering och läsk och tittade ut genom fönstrena som om deras värld vore en enda lång utställning. Jag skämdes över att vara vit, jag skämdes över att sitta i den där bussen och sjönk därför allt längre ned i sätet för att inte synas från utsidan där små barn tittade med stora ögon och sträckte fram sina händer. Guiden pratade på om Haitis historia; Columbus, slaver och voodoo - sådant vi alla redan känner till. Ett litet barn såg in i mina ögon just då jag tittade ut igen och hon log, vinkade som om jag vore en drottning, skrattade och sprang till sina systrar och pekade. Hennes mage var uppsvullen och håret blondt trots hennes svarta hudfärg. Det kan bli så i en liten by med mycket inavel, menade guiden.
.

Vi lämnade bron och den fattiga staden vid landgränsen och skumpade fram på en lerig, smal väg i regnskogen. Då och då passerade vi små halmhyddor med öppna väggar. Barnen sprang fram och tittade, lika upprymda som svenska barn på Gröna Lund. De verkade hoppas varje gång att vi skulle stanna och ge dem någonting. En brödbit, en klubba, vad som helst. Jag önskade att jag kunde ge dem allt, men hur skulle de dela på min tandborste? Se på tv utan el? När skulle de titta på klockan när de ändå måste gå upp samtidigt som solen?
-

Kvinnor bar på klasar av hönor på ryggen till marknaden, svarta män låg i skottkärror och nynnade vid sina stånd, barnen satt och gjorde bohemiska stråhattar för en tia, och mitt emellan gick vi. Så nära, ändå en hel värld emellan oss.

.
Vi stannade i en av de rikare byarna. Det var en het och kvav dag i juni och längs vägen gick barn, faktiskt med kläder på, med stora vattenkärl på huvudena. Deras mammor satt på filtar fulla av föremål som skänkts från väst. För en billig summa kunde vi köpa en halvfull tandkrämstub, ett par utslitna barnskor eller en trasig serietidning från åttiotalet. Lyxigt för dem, skräp för oss. Barnen i den här byn hade till och med lärt sig lite meningar på engelska och skrek I love you! och good afternoon madame. Haiti officiella språk är annars franska eftersom landet länge var en fransk koloni, och det talas även haitisk kreol. Jag log mot barnen men gav dem ingenting, precis som guiden sa. Ger du en, måste du ge alla, annars blir det krig.
.

Vi gick in i byskolan som var ett förfallet envåningskjul med klotter i färgglada färger på väggarna. Lärarinnan hälsade oss välkomna, och eleverna, ungefär sju år gamla, var söta som dockor i små klänningar och finskor. De reste sig upp och sjöng en sång för oss på franska vid sina stora, runda bord där färgen var gammal och hängde i flagor. Vi gav dem mängder med godis, klubbor och kolor, och de tackade snällt och tog emot allting, utan att slåss med varandra eller vara giriga. Någon försökte sticka åt dem lite bröd, men de vill inte ha. Det gladde mig, det hade känts lite för mycket mata-fåglar-på-Djurgården. Att de tackade nej till bröd betyder att de hade mat för dagen. Vid tidigare stopp slogs och sparkades barnen medan de slet i våra brödbitar, och det skar i hjärtat. Det var första gången i mitt liv som jag såg ren och skär fattigdom överallt. Deras lyx var vår bottennivå.

.
Bussen skumpade vidare på små vägar. På ett ställe var vi tvungna att lämna våra bekväma säten för att gå över en träbro som annars inte hade hållt för oss alla. Hundratals gula fjärilar flög upp från floden nedanför och såg ut som virvlande höstlöv ovanför oss.
.

Det sista stoppet på Haiti var något jag länge hade drömt om att se; en voodoo-ceremoni. Jag hade skrivit slutarbetet på gymniasiet om voodoo och fascinerades av hur det gick till. Medan jag satt där och och såg på hur en man svalde glas, klev på glödande kol minut efter minut och dansade runt i trans satt Han och spelade gitarr på stranden med en cigg i mungipan några mil bort. Vad gjorde mina vänner i Sverige just då? Allt där hemma kändes så avlägset. Jag kände mig mer hemma i Karibien, det var en konstig känsla som inte gick att förklara. Inte för att jag kände mig hemma i fattigdom och misär, men alla lukter och alla känslor jag kände var som att äntligen hitta hem. Mina kompisar tyckte att det var en häftig upplevelse, men det var allt. De saknade sina mjuka sängar och lyxen i Sverige. Jag kunde inte vänta på att få åka hit igen. Jag ville aldrig åka hem.
.

Efter voodooceremonin hade jag antagligen sett mer under en dag än vad en del av byborna på Haiti skulle se under hela sitt liv av sitt eget land. Vi var aldrig till huvudstaden Port-au-Prince, där det blev mörkt varje natt eftersom de sparade på elen, men någon dag skulle jag åka dit jag också. Jag tänkte på hur mitt liv skulle bli i framtiden medan jag var på toaletten innan bussresan hem; ett hål i marken i ett trasigt, blått skjul tillsammans med en höna som gick och pickade på marken.

.
En aning omskakade, en aning tystare och mer tankfulla än dagen innan, anlände vi till vårt all inclusive hotell i landet bredvid Haiti, total kontrast mot de unga mammorna längs vägkanten på Haiti som ammade två barn på varsitt bröst. Han satt vid poolkanten och sken upp när jag kom fram till honom. Åh, hur skulle jag någonsin kunna åka tillbaka till Sverige?

.

16 comments:

Lena said...

Blont hår pga inavel? Skulle inte direkt vara min första gissning i den situationen. :-(

annaluna said...

Alltså svarta barn som får blondt hår är ett typiskt tecken på inavel, enligt guiden iallafall...

Nadia said...

Sa fint du skriver om Haiti, underbar text!
Kanns nastan som om jag varit dar efter att ha last den...

Nadia said...

Och vad beror det pa, det dar blonda haret egentligen? Har sett det pa bilder i bocker om Karibien men det kanns som om det bor finnas nagon mer trovardig och logisk forklaring an inavel..

annaluna said...

Tack Nadia!

Jag vet dock inte om det finns någon bättre förklaring då båda föräldrarna är svarta och inga ljusa finns i närheten, och sedan föds ett svart barn med ljusblondt hår. Jag tycker och tyckte att inavel lät väldigt trovärdigt faktiskt, men jag får kolla upp det...

Emmama said...

Jattefint skrivet!

annaluna said...

Tack Emmama!

anna of sweden said...

Hej!
Trillade in här från Petras blogg.
Tänkte att jag skulle lämna ett avtryck efter mig.

Vilken fin text!

Hälsar Anna i Philadelphia

Underlandet said...

Å, du uttrycker allt så himla bra!

"Allt där hemma kändes så avlägset. Jag kände mig mer hemma i Karibien, det var en konstig känsla som inte gick att förklara. Inte för att jag kände mig hemma i fattigdom och misär, men alla lukter och alla känslor jag kände var som att äntligen hitta hem. Mina kompisar tyckte att det var en häftig upplevelse, men det var allt. De saknade sina mjuka sängar och lyxen i Sverige. Jag kunde inte vänta på att få åka hit igen. Jag ville aldrig åka hem."

Det är jag och Underlandet.

Tack för dina fina fina texter!

Anonymous said...

Vad fint du skriver.. verkligen..! Ska bli kul att se dig idag igen på jobbet :) kram
t

Maja said...

Om du i din bok som du håller på att skriva, skriver lika bra som det här så kommer du bli nya stora författaren i Sverige=)

Syns snart tjejen=) Kram

annaluna said...

Shit vad ni är gulliga!
Och Maja - det här är ett utdrag från min bok, men jag tycker att den här texten är lite sisådär, jag skrev den här för 9 år sedan!

Lena said...

Nu har jag ju inte sett hur håret såg ut, men i kombination med uppsvullen mage så kan tyvärr blont/rödlätt hår på ett barn med mörk hud betyda att hon svultit (eller egentligen lidit av proteinbrist) så länge att kroppen inte orkar tillverka pigment till håret. Det var det jag menade med att min första gissning i ett så sargat land som Haiti inte skulle vara inavel, utan snarare att hon bara äter ris och annan proteinfattig mat.

Men har hon haft ljust hår hela livet, även när hon ammades, är det förstå en helt annan sak. Då kan ju invavel spela roll, eftersom det ökar risken/chansen för att ärva icke-dominanta drag från båda föräldrarna. Då handlar det alltså om att båda föräldrarna har någon med blont hår bland sina anfäder (inte särskilt otroligt i karribien).

annaluna said...

lena: Det kan lätt ha varit undernärdhet! Men jag liksom reflekterade inte så mycket över det då...jag tror det är ganska uteslutet med en vit släkting i de byarna där verkligen 100% är supersvarta, men det KAN ju vara så. Jag måste undersöka detta mer...

Petra H said...

Åh, vilken underbar text!! Jag visste inte att du skriver en bok - låter jätteintressant! Vill du berätta mer, eller är det lite hemligt?

annaluna said...

Det är egentligen inte så hemligt, vissa utdrag kommer då och då i min blogg...om du hittar dem kommer du säkert förstå vad den handlar om:)

Mitt mål är att bli klar inom ett år, men jag har hållt på med den här i typ 5 år, så..!