It's all about Vieques:

Jag simmade långt ut, sanden rasslade under mig och det salta vattnet var ljummet.
.
Inte för lång ut bara!
Rick berättade hur han hade snorklat veckan innan och hur de hade dragit en haj i fenan.
Korallerna under mig var döda, en och annan ensam fisk simmade fram och tillbaka.
Mörkt, sorgligt, vad gör vi med vår värld?
.
Men sen,
längre ut,
korallerna alldeles levande igen.
Hjärnkoraller, växter, stora stim av blå fiskar.
Ljudet av sanden, mina egna andetag, simfötterna som paddlade fram och tillbaka.
Allt annat slutade existera.
.
Vieques, forever a little piece of heaven.
.

Colombianen.

För sex år sedan kändes det som livet inte hade någon mening. Jag hade mina drömjobb (Wedding Cordinator samt Assistent Travel Manager för Norwegian Cruise Lines över hela Karibien, förutom just Puerto Rico), en liten etta i Río Piedras med Mario, 35+ och sol varje morgon samt den vita, karibiska stranden en halvtimme bort med buss. Allting verkade så bra, som en dröm, och så lämnade han mig och jag ville bara dö. Jag kände mig så ensam och ingen såg mig, inte ens när jag mitt i natten gick och satte mig på en parkeringsplats i ghettot under en gatlykta och väntade på att bli överfallen, eller då jag gick runt, runt i kvarteret där ingen annan skulle våga gå då solen hade gått ned. Jag var osynlig. Osynlig, och så jävla ensam.

Då träffade jag puertoricanen som egentligen var colombian. Det var midsommar 2001 och vi blev vänner direkt på ön Vieques utanför Puerto Rico. Han satte mig i sin bil och körde mig runt hela landet, han lät mig duscha i varmt vatten, äta hans mammas vegetariska mat, han tog mig till vattenfall i regnskogen där vi badade bland humrar och blanka stenar, och vi lyssnade på musik högt, högt när vi susade fram längs motorvägen. Jag visade honom min hemliga strand på Bomba som jag varit på året innan, vi åkte på konserter i Manatí och satt bakom en lada där jag berättade om Stockholm, vi drack batidas och piña coladas på små vägkrogar längs Piñones, dansade salsa och han såg mig. Han såg mig när ingen annan gjorde det, han fick mig att skratta när ingen annan fick mig att skratta. Han räddade mig.

.

När jag åkte därifrån så grät jag.

Två år senare var jag tillbaka. Tillbaka med Mario, tillbaka på Puerto Rico med greencardet i handen och den naiva lyckan att han-hade-förändrats. Det hade han naturligtvis inte, och jag blev lämnad igen. Ensammare än sist, utan egen lägenhet, boendes med åtta bögar som tog kokain och en tjej som försvann lite då och då för att hon ena dagen tagit en överdos, den andra åkt på någon festival och rakat av sig håret. Då fanns han där igen. Han räddade mig, igen. Det var inte längre Marioana, det var Camoana. Hade det någonsin varit Marioana sedan år 2000?

.

När jag åkte därifrån så grät han.

I december 2004 skulle vi åka till Bolivia fem veckor tillsammans och hälsa på min familj. Vi möttes upp i Miami South Beach och bodde på hostall några dagar, men situationen var så spänd och konstig att han på min födelsedag köpte en flight hem och lämnade mig kvar på flygplatsen några timmar innan planet till Santa Cruz och vidare till Cochabamba skulle avgå.

.

När vi åkte därifrån så grät ingen.

Sommar 2006 åkte jag tillbaka till Puerto Rico igen. Jag var bara där tre veckor för att avsluta något jag hade förträngt med Mario, och jag var så förbannat ensam. Då fanns han där när ingen annan gjorde det. Han såg mig när ingen annan gjorde det, igen. Han lät mig bo hos honom och han lagade mat till mig, skjutsade mig överallt och lät mig gå på bio gratis där han jobbade (Fine Arts). Han tog mig med till Vieques och vi snorklade, vi åkte runt i hans nya bil som hade air condition och lyssnade på musik högt, högt, igen. Hans flickvän tittade snett på mig, men han brydde sig inte. Han fanns där, och han fick mig att skratta.

.

När jag åkte därifrån så log jag, men han grät.

Snart är det midsommar igen, midsommar sex år senare. Av de senaste sex midsomrarna, har jag tillbringat hälften på Puerto Rico dansandes runt palmer, och slängt mig baklänges i vattnet som man gör där. Dagen efter den här midsommarhelgen, kommer han till Stockholm. Sju dagar, alldeles för kort tid. Jag vill få honom att skratta, visa att jag inte behöver bli räddad, att jag inte längre är ensam.

.

När han åker härifrån så hoppas jag att vi båda kommer att le.

.

Vieques.

Nu ar vi pa Vieques, denna underbara vackra o en timmes batfard fran Fajardo. Vi bor hos amerikanerna Rick och Hannah i ett stort hus precis vid stranden. Gick upp kl 05 igar och kom hit runt 11 och drog direkt till Gringo Beach och snorklade. Jag har aldrig snorklat i korallrev innan, eller egentligen over huvudtaget. Jag ville aldrig ga ut ur vattnet. Sag massa fiskar, hjarnkoraller och annat haftigt. Ljudet av att andas i snorkeln och imman pa cyklopet kandes som en annan varld. Vi akte till Mangrovetrask och sag en jatteodla, massa stora krabbor, nalfiskar...Pa kvallen akte vi till en kompis hos de vi bor hos och de hade utsikt hur langt som helst over kullar, palmer, vatten...Riktigt karibiskt. Vi fick en nyfangad tonfisk av dem som vi at har. Satt och snackade till sent.

Idag regnade det mest hela dagen. Snorklade och var ute pa ganska djupt vatten. Fick bara panik en liten stund nar jag tankte pa hajar, men det gick over nar jag sag ett stort stim pa flera hundra bla fiskar simma i perfekt ordning precis under mig. Tog massa foton med undervattenskamera men vi far se om de blev bra! Vi skulle till Blue Beach sedan, men det sporegnade sa vi akte till Red Beach och gick lite i regnet. Det var lite pinnar uppsatta dar jatteskoldpaddorna lagt agg, en ghostcrab sprang fort ner i vattnet och vagorna rullade in mot vulkanklipporna. Vi akte sedan till andra sidan on, dar jag var midsommar 2001, och allt var annorlunda mot innan. Militaren ar borta nu. Tog massa foton och sedan at vi glass. Killarna at pizza efter en langpromenad i den ljumna kvallen, och innan vi gick tillbaka nu satt vi pa en strandbar en liten stund. Vackert. Batarna lag och guppade i vattnet, man kunde se ljusen fran inlandet och on Culebra, och man kan aven se anda till St. Thomas. Det ar en stjarnklar natt och jag vill absolut inte ga upp kl 05 imorgon for att aka tillbaka till Rio Piedras. Ingenting gar upp mot denna o. Jag vill bara att tiden ska ga fort tills jag kan fa se nagot sahar underbart igen.

Universitetet.

.
.................Yazmin och jag i Humacao. Glad midsommar! ................Familjen: Yaz, Jorge och Adrian Marcos! Jorge= vän sedan 1999.

Tillbaka i Rio Piedras efter 4 nätter pa drift. Nästan. Jorges hus i Gurabo var skitfint, och bebisen jättesöt med svart krulligt har och stora bruna ögon. Sadär söt som svenska bebisar aldrig kan vara;) Hade iallafall världens trakigaste lördag. Gjorde absolut ingenting.

Pa söndagen akte vi till en strand i Humacao. Det var typ inget folk trots att vädret var fint. Röd flagg däremot, sa man kunde inte bada direkt. Var där en liten stund och sedan at vi camarones, mofongo och tostones pa en vägkrog och drack Piña Coladas for 15kr styck. Ska sätta in foton här sedan när jag kommer tillbaka till Sverige. Det skummaste med hela dagen var att när jag akte med Jorge sedan till ett stort varuhus sag jag nagon jag kände igen. PEDRO. Och framför honom gick Janina, min gamle svenske vän som jag tappat kontakten med. Hon har bott här i 6ar. Kärt atersende vill jag lova! Dessutom köpte jag Ceratis senaste cd :) man far passa pa, sant finns ej i Sverige.

Pa mandagen kom Camilo o hämtade mig tidigt. Vi akte till Caguas och hittade tillslut Janina och Pedros kaffekiosk vid stora torget. Skitmysigt. Satt där under ett träd och drack cappuccino och snackade skit. Sedan akte vi till Camilos pappa i Bayamon & var inne resten av dagen. Var med pa Cams jobb sedan och satt och läste + gick pa bio själv och sag THE LOST CITY (Andy Garcias film om revolutionen pa Kuba) Detta ar vad jag gjort de senaste 4 dagarna. Sov hos Cams pappa och kom nyligen tillbaka hit. Camilo och jag brakade i bilen oxa, vissa saker klarar jag bara itne av här. Men, en bok ska det bli. (Hur kan man säga att jag är egoitsisk när jag inte vill aka bil med nagon som druckit 1.5liter starköl eller nagra drinkar??) Alltsa jag blir sa arg.

Ikvall ska jag traffa Mario antagligen. Snart en vecka sedan sist. Och imorn ska jag till Vieques om allt gar planenligt. 2 nätter i ett hus vid stranden. Fy fan vad fint det är där, sist när jag var där, för 5 ar sedan, var militären fortfarande kvar och hade de finaste omraderna avspärrade.