Du och jag, du och då, men aldrig mer.

Och jag vet att jag inte borde blogga om det, men jag kan inte förstå. Jag förstår aldrig när någon försvinner. När Jessica dog 2004 tog det flera år att sluta se hennes ansikte i andras. Jag såg henne senast förra veckan, hjärtat hoppade till innan det stannade. Jag surfar runt nu, ser att det är sant, att du inte finns mer. Jag öppnar mitt nostalgialbum och det första jag ser är bilder på dig, på dig och mig, på oss, du och jag, vi, bästisar då, men inte nu, och du är borttagen som vän på facebook och din blogg är raderad och någon skriver att du har hängt dig. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Du är en sådan stor del av mig från då, då när det var du och jag, och jag saknade dig medan du levde och jag kommer sakna dig nu.

Vila i Frid, kära Beccie.

Jag kommer aldrig glömma dig,

aldrig aldrig.

Det finns inga dåliga väder, bara...

Åh nej, såg just på morgonnyheterna att det inte går några bussar i Nacka på grund av snökaoset. Folk liftar längs vägarna för att komma in till stan, och jag som ska dit efter jobbet och umgås med min mamma för en gångs skull. Jag har liftat en gång i mitt liv, mellan Mora och Leksand en midsommarafton, och det gör jag aldrig om. Håll tummen...

Blev därmed påmind om den gången då Mario var i Sverige första gången och vi skulle åka till stan från Nacka, och snön gjorde att bussen gled baklänges ner i diket i en uppförsbacke, rammade över en vägskylt och sedan fick vi gå en halvtimme eftersom ingen kommunaltrafik fungerade. Högst exotiskt och spännande. Och Mario fyller år idag, faktiskt. Grattis.

.

Själv ska jag bege mig ut på 45minuters-promenad till jobbet, som vanligt. Det finns inga dåliga väder, det finns inga dåliga väder...

Tatuaje.

Det var sommar och jag stod med nervösa fötter i gamla stan med Lissa framför tatueraren med dreads och piercings. Jag har aldrig gillat tatueringar och har aldrig velat göra någon, förutom då. Jag tänkte mig en liten puertoricansk flagga, kanske två centimeter lång nere vid ena fotknölen, som ett minne för alltid att jag var här. Här bodde jag, här blev jag kär i livet, här lärde jag mig att leva. Lissa gick in först, hon piercade sig i naveln, och jag vågade inte. Jag gjorde en ny piercing på sidan av läppen istället, bredvid den jag hade haft sex år tidigare.
.
Det var tio år sedan jag stod framför tatueraren. Tio och ett halvt, till och med. Det var en varm, karibisk sommardag i Viejo San Juan och jag gjorde aldrig tatueringen jag egentligen inte ens ville ha.
.
Nu, så lång tid efteråt, känns det lite tomt på fotknölen. Jag har drömt om Puerto Rico de senaste två nätterna, kommer aldrig riktigt bort från mina minnen. Kan man sakna något man aldrig har haft och aldrig ens egentligen ville ha?
.
La tierra del borinquen...te quiero.

Jag ser dig, som på en svartvit bild

2010 är mitt läsarår, 2011 ska bli mitt skrivarår. Då ska jag bearbeta råtexten och bli klar.

Jag glömmer inte

Jag glömmer aldrig

Även när du försvinner minns jag dig

Ni minns väl för nio år sen?

Jag i New York City (Wallstreet) år 2000 med lila, runda solbriller.

Minns ni vad ni gjorde den här dagen för nio år sedan?

Jag minns.

Jag jobbade på ett filmlager ute på Lidingö och lyssnade på radio med kollegorna. Det gick en rysning genom hela min kropp när jag hörde om första planet. Alla stannade upp i vad de gjorde. Jag hade en t-shirt från Universal Studios på mig och hade just hittat tejp med Fucking Åmål-logga. Medan de pratade live, krashade det andra planet in i tornet. Jag tänkte att världen var på väg att gå under. På riktigt gå under. This was it.

.

Ett år tidigare hade jag själv besökt Twin Towers i New York. Struttat runt där nedanför, käkat nudlar i China Town, somnat på t-banan och vaknat upp i Harlem mitt i natten, beundrat Strawberry Fields, åkt och sovit två nätter på JFK för att vi inte hade råd med hostall, och blivit portad från Frihetsgudinnan (min turkiska resekompis ljög om sin ålder för att få billigare biljett. Oförlåtligt).

.

På det där filmlagret när jag jobbade min andra och sista säsong var det förövrigt en konsult som hade en femårig dotter och höggravid fru. Han hade köpt hus och hade semester. En morgon när jag kom till jobbet grät alla och hade panik.

.

För konsulten hade skurit halsen av sin dotter, sen av sin höggravida fru och hoppat ut genom fönstret och brutit nacken. Ingen visste varför. Ingen. Han lämnade inte ens en lapp. Han hade jobbat på filmlagret i massor med år och var kompis med alla. Hans bror hade installerat tvättmaskinen hos min mormor. De skrev en liten notis i tidningen dagen efter på typ 10 rader.

.n

Livet är så jävla sjukt ibland.

Grattis!

Var på 30års-fest på Värmdö i lördags tillsammans med typ 100 andra och fick enorma gymnasieminnen. Stället var på samma väg där Jessica bodde, min gymnasiekompis som dog i cancer år 2004... I vilket fall så var andra gymnasiekompisar där, och eftersom vi alla fyller 30 i år är det ju naturligt att åldern sätter sina spår. Inte för att 30 är någon ålder, men man märker ju vanligtvis ändå en viss skillnad sedan studenten (för 11 år sedan).

.

Tydligen märkte en av mina gamla classmates inte den gällande mig. Efter snack om detta var det sista han sa för kvällen följande:

.-Grattis!

- ???

- Till att du inte har åldrats!

.

Det tackar man för, även om det var mörkt, myggigt, duggregn och att han möjligtvis hade druckit ett par cubatas för mycket. Jag tittade mig själv i spegeln när jag kom hem och såg både tunnare hår och en tyngre kropp - MEN, jag såg också jädrans mycket bättre kondition, en och annan muskel och en lyckligare själ. Så, grattis till mig, att jag åtminstone tydligen inte åldras så att det syns i mörkret.

Argentinsk restaurang-varning:

Igår skulle vi fira M:s mammas födelsedag på den argentinska restaurangen 406 Estocolmo. Glada i hågen steg vi in på söderrestaurangen till argentinska toner och beställde dyr mat (dyr för mig är ca 250 kr för en huvudrätt). Eftersom jag är semi-veg sedan ungefär forever beställde jag (och födelsedagsbarnet) grillad tonfisk - något av mina favoriter. (Åh, minns då en fiskarkompis drog upp en tonfisk på Vieques utanför Puerto Rico som vi grillade i solnedgången...)
.
Anyways, Jag fattar ju själv att det är lite fel att beställa fisk när man är på en argentinsk restaurang som är specialiserad på saftiga biffar, men ändå.
.
När den lilla minimala fiskbiten kom ut på tallriken undrade jag först vad det var. Den såg ut som en bit torsk. Kokt torsk. Redan vid första tuggan kände jag mig illamående - det var antagligen den mest osmakliga fisk jag har ätit i hela mitt liv. Tänk er en fryst fiskbit man har slängt i kokande vatten och sedan låtit torka på utsidan ca 5 sekunder på en grill.
.
Klaga är inte det roligaste man kan ägna sig åt, men vi var helt enkelt tvungna tvungna. Jag kände mig typ som Gordon Ramsey när jag illröd i ansiktet (dessutom på engelska eftersom servitrisen var amerikanska) utbrast att fisken är ju inte ens färsk, den har varit fryst, eller hur? Oätlig!
.
Och jo, såklart. Vi fryser in fisken för att det inte skulle löna sig annars. Och sedan kom chefen och förklarade att vill man äta fisk, är det bäst att ringa dagen innan så att de kan gå till marknaden och köpa färsk fisk.
..
Så jag undrar:
1) Varför sa servitrisen inte det när vi beställde?
2) Varför stod det ingenstans att fisk skall förbeställas?
3) Varför fanns den ens med på menyn, för dessutom ca 250 spänn?
4) Trodde de att de skulle komma undan med denna oätliga sak?
5) Hur kan man ha en sån pinsam ursäkt på en restaurang?
.
Vi fiskätare lämnade tillbaka våra tallrikar och tappade matlusten, knaprade i oss lite bröd med chimichurri och avokadosallad istället. Skoj.
.
De övriga som åt kött tyckte att det var okej, men inte särskilt gott. Förutom en, hon gillade det.
.
Min slutsats är:
GÅ INTE DIT.
Och att den bästa restaurangen är Annalunas kitchen.
Hemma, alltså.

Löpning under vårsolen:

Jag har förvisso sagt upp träningskortet, men jag är helt inne i löpning nu. 1 juni ska jag springa Vårruset (5 km) och den 9 juni Blodomloppet (10 km).

.

För ungefär 10 år sedan höll jag på att få en hjärtattack av att springa typ 20 minuter och tyckte att det var det värsta jag visste. För ännu längre sen orkade jag inte ens springa en kilometer.

.

Nyss sprang jag 12,5km terräng på 75 minuter (uppskattad längd - hade ingen mätare med mig och bytte slingor hela tiden, så jag utgår ifrån mitt långsammaste tempo). De sista kanske 5 kilometrarna liksom studsade jag fram över rötter och bark under vårsolen som tittade fram då och då mellan gran- och tallbarren. Sjukt skönt. Det är så härligt när saker går framåt och att kunna njuta av en sak som jag förut avskydde. Jag må vara lite fläskig och ett matvrak, men jag har iallafall skaplig kondition!

Puerto Rican Tales:

Igårkväll läste jag ut bok nr. 17 detta år; Puerto Rican Tales. Boken fick jag av Petchie då M och jag var på Puerto Rico i vintras, och det var verkligen en perfekt present (ok, det finns inga dåliga presenter, men ni fattar vad jag menar). Jag njöt verkligen av att läsa dessa legends och föreställa mig hur platserna jag har varit på såg ut för länge sedan.
.
Och så längtade jag dit, såklart. Till Borinquen, la isla del encanto. När åker jag tillbaka? När vi var där i vintras tycker jag inte att vi hann se någonting alls av ön. Eller, det gjorde vi ju, men alla mina gamla stammisgrejjer liksom skippades. Vi åt inte på El Mexicano, det blev ingen Oreo-shake på Dennys, inte en enda gång på stranden i Isla Verde/Condado, inget barhäng, ingen salsa, ingen festival eller Vieques-besök. Jag bara måste tillbaka.

Städerska?

Städar och lyssnar på Madonna denna söndagkväll efter lax-och alfapeteftermiddag hos mormor (och ja, jag lärde henne att strecha ryggen efter motionscykeln).

,

Tänkte på att jag inte tycker att det är så snorkul att dammsuga och diska direkt. Men sen tänkte jag på då vi hyrde en lägenhet i Buenos Aires och en städerska kom varje vecka. Städerskan ingick liksom i hyran. Jag ogillade det så sjukt mycket. Kände press att städa innan hon kom, tyckte att det var jobbigt att hon pillade på våra saker och tog i vår disk. Pinsamt, nästan. Och jobbigt. Tyckte synd om henne. Vem vet var de händer varit och var de tvingas vara? Typ.

.

Med det i åtanke gläder jag mig faktiskt ändå åt att städa själv, för jag har provat på att ha en städerska och jag gillade det inte. Inte alls.

Trashanken firar nyår.

Igår på lunchen satt jag och bläddrade lite i en kollegas vår-HM-katalog eftersom jag råkade käka efter alla andra (alla och alla, vi har max varit fem pers på kontoret dessa dagar), och insåg att shit vad mycket snyggt som kommer till våren. Men inte ska väl jag, jag behöver ju ingenting, jag har ju så att jag klarar mig....
.
Denna tanke sattes på prov nyss då jag skulle gå till tobaksbutiken för att hämta ut en försenad födelsedagspresent till mamma från adlibris (mamma fyller dagen innan julafton) och insåg vad jag hade på mig för kläder.
.
Blå dunjacka: Fick begagnad av lillsyrran för 10 år sedan eftersom hon tyckte att den var ful och inte ville ha den längre (!).
Nike-träningsbyxor med vinterfoder: Hittade kvarglömda i gympasalen 1994 eller 1995 och behöll dem eftersom ingen ville ha dem (!). Jag har använt dessa tusen gånger sedan dess och älskar dem.
Halsduk: Inköpt på julmarknad i Málaga för 8 år sen, 40 spänn och grymt skön i ull utan att stickas det minsta. Ett av de bästa köpen ever.
Vinterstövlar: Känns relativt nya, eftersom de köptes på rea i Lidingö centrum för fyra eller fem år sen. Skitsköna och varma, hoppas att de håller förevigt.
Vantar: Fattar inte att jag inte har tappat de än; hur sköna tumvantar som helst i ull med foder från Åhléns i svart och vitt mönster från hösten 2007.
Mössa: Här snackar vi meganytt - köpt i Barcelona hösten 2008 för en billig slant.
.
Så inte ska väl jag? Det mesta är ju fan nytt.
.
Ikväll ska vi iallafall fira nyår i Sjöstaden hos M:s brorsa och tjej, med lax och chokladkaka, och vindruvor vid tolvslaget. Fast M ska inte käka vindruvor, han tycker att det är en skitdum tradition att klämma i sig tolv vindruvor på 12 sekunder eftersom det kan leda till oönskade kvävningar.
.
Tills dess ska jag fortsätta att skriva lite analys till C-uppsatsen. Jag har även läst ut årets sista bok (en inte särskilt bra isländsk deckare) samt varit och tränat 30 minuter på skridskomaskinen. Jag har fortfarande träningsvärk sedan core för några dagar sedan eftersom influensan gjorde att jag inte kunde träna på tre veckor och nu måste jag bygga upp allt igen.
.

Feliz año nuevo!

It's all about Guldskor.

Jag kommer ihåg när jag var liten och gungade på Hässleholmsvägen där vi bodde på våning fyra, hur jag hade lånat mammas gamla guldsandaletter och sjöng diggilo, diggiley alla tittar på mig, när jag går i mina gyllné skor, å jag börjar nästan sväääva, medan jag gungade i högsta fart.

,

En gång halkade jag på dagisgården eftersom sandaletterna var så hala, och fick ett jack i knät och mitt livs första bandage. Jag var skitstolt, blodet och smärtan spelade liksom ingen roll så länge jag fick ha guldsandaletter och bandage (jag har ett 1.5 cm långt ärr på knät fortfarande). Den där låten blev verkligen en livsstil.

.

Så igår då, på julfesten med jobbet, då kom Richard Herrey och sjöng den där låten live. Bara det att det kändes som ungefär tjugofem år försent och lite larvigt att han skrattade åt att vårt läkemedelsföretag bland annat har potensmedicin och flörtade med alla tjejer i publiken. Om han hade tittat mig in i ögonen och sjungit för tjugofem år sen hade jag nog gladeligen slagit upp andra knät också.

.

Ps. Bara för att jag tackade nej till en jobbjulfest denna vecka, betyder det inte att jag var tvungen att tacka nej till en till! Den här var skitrolig, speciellt eftersom jag fick ta med M. Ds.

Krulltotten på äventyr.

Det är sorgligt samtidigt som sjukt roligt att kolla igenom farmors gamla foton på mig själv. Det finns hur många som helst, varav många jag aldrig hade sett innan. På något vis påminner de mig om en hel hög fina stunder som jag egentligen inte minns...
,
Och så har jag svårt att förstå hur jag kunde tycka att jag var så extremt ful, jag var ju svinsöt ju! Nostalgi!

,

Pappa och jag

,

Det där med ett finger i munnen när jag tänker har liksom stannat kvar...

Minisyster, pappa & jag i Dalarna

Daydreaming.

I skrivandets stund spelar Massive Attack live på annextet i Stockholm. Klantarslet som driver denna blogg hade såklart glömt bort denna konsert, och förgås nu nästan av avundsjuka. Massive Attack är ett av mina absoluta favoritband sedan förra årtusendet (låter skitlänge, eller hur?). Jag får helt enkelt nöja mig med att jag har sett dem live två gånger innan, varav en gång 1998 på just annextet, och den andra på vattenfestivalen.
.
Om ni inte känner till Massive Attack har ni verkligen missat något, de är grymma! Här är en av deras många, många låtar som gör sig jävligt bra live.

Get into the groove:

Jag är i rensartagen och försöker slänga så mycket som möjligt genom att tänka

-skulle jag vilja att någon annan såg all gammal skit jag sparat om jag dog?

Men då säger M

-om du får minnesförlust, hur ska du då minnas vem du är om du inte har sparat alla saker?

.

Dilemma.

.

Något jag hursomhelst precis hittade i en gammal kartong och tänker spara för resten av livet är en bunt med Madonna-LP-singlar! EP's hette de va? Verkligen från den gamla goda tiden innan CD's. Det ska bli spännande att se vad mer jag hittar i mina gömmor...

Caribbean here I come:

NU HAR JAG KÖPT BILJETTER TILL SAN JUAN!

.

5578 SEK styck, två veckor, billigt billigt, men ditresan tar 28h och har två byten... Vi ska hyra lägenhet förutom detta pris också, men skönt att för en gångs skull inte åka den här sträckan själv. Har liksom åkt den där vägen 8 gånger all alone och träffat de mest märkliga människor - men också faktiskt några underbara.

.

En gång träffade jag en tjej från Miami som hette Moira och hon kändes som min bästa vän direkt. Hon skulle flytta till Stockholm och vi umgicks en hel sommar och jag kände att hon var den underbaraste tjej jag träffat, typ. Sen vips försvann hon. Svarade inte längre på mina samtal, sms eller mail. Jag undrar än idag var hon tog vägen... Lever hon?

.

En annan gång träffade jag en flygrädd italienare som skrek mama mia! varje gång planet hoppade till. Han tjuvrökte på toan och väckte mig för att bjuda på tuggummi några gånger. Han hör till kategorin Märkliga, men det förstod ni kanske.

.

En tredje, fjärde, femte, sjätte ochsåvidaregång har jag träffat människor från världens alla hörn och lärt mig ett och annat. Jag har till exempel fått frågor som är spanska det språk man pratar i Sverige? och äter ni med bestick?

ö

Anyways; Två veckor semester med M i det land jag lämnade av sorgliga anledningar en gång i tiden känns faktiskt riktigt bra.

,

090909 at 09.09 pm

När jag var liten sparade jag på datum och klockslag som liknar det idag. Jag skrev ned dem i en bok med knaggliga barnstreck, olika färger, entusiasm och samlarglädje. Jag har gamla blad fyllda sida upp och sida ner med följande "22.22, 11.11, 12.34, 22.22 igen" osv. Bonusar var såklart balla datum kombinerat med klockslag; typ "89.08.09. Kl. 08.09". Målet = så många siffror lika som möjligt. Jag kunde sitta och vänta i flera minuter på att klockan skulle bli just 22.22 (fattar dock inte vad jag gjorde uppe så sent ibland? Var det bara för samlingens skull?). Hade den här dagens datum och klockslag kommit då hade jag väl typ svimmat.

.

But...why? Varför var det där så otroligt häftigt som liten? Precis som man ville plinga när man skulle gå av bussen eller blev överlycklig av smäll-plast och kex blev godare om de var formade till figurer. Tänk vad mycket saker som var grymt häftiga när man var barn, som man nu knappt ägnar en axelryckning åt, som man knappt ens ser.

.

Jag hyllar i vart fall dagens datum och klockslag till min barndom.

Högstadie Reunion- Check:

Gamla klassisarna Petter (som nu fått stipendium att läsa masterprogram vid Cambridge), Rebecka (lärare), jag (odefinierad) och Anders (gift civilingenjör).

.

Jag var som en duracellkanin igår, helt till mig över återträffen; antagligen för att jag endast minns högstadiet med massa värme och bra saker. Vi var bara typ 10 pers, men båda våra lärare kom och jag blev nästan tårögd. Fatta att de såg likadana ut ännu, och att båda idag är rektorer.
.
Saker som kom upp är att den ena läraren (den manliga) kastade en stol en gång på den kvinnliga (som var fransk revolutionär, typ) samt att han fick fejka sitt morgonhumör under tre års tid; Han var egentligen skitsur men fick låtsas vara glad. En realitycheck var att han var då lika gammal som vi är nästa år, och vi tyckte hela tiden att han var supervuxen - men är vi vuxna nu? Knappast.
.
Jag skrattade typ hela kvällen och påmindes om klassresan till Prag i 9:an och hur vi glömde kvar en kille där och Franska Revolutionären var skitförbannad, medan den manliga skramlade ihop pengar av oss och åkte tillbaka och hämtade han vi glömde. Jag kom plötsligt ihåg hur vi besökte ett koncentrationsläger och guiden blev skitsur på oss för att vi alla 50 elever sov under en svartvit film de visade om nazismen. Sedan fick jag en snigel i min sallad. Jag tänkte på allt roligt vi gjorde och hur fruktansvärt bra mina högstadielärare var och hur mycket jag fortfarande tycker om alla gamla klasskompisar. Det var som ingen tid hade gått. Åh, jag önskar nästan att det var nittiotal igen och att jag hade läxor i Tema Universum precis som då och att jag skulle sätta mig vid skolbänken igen i Den Skolan.
.
Högstadiet, det var tider det.
.

Högstadie Reunion Tonight:

Teddy, då förvisso namnlös, och jag som 14 eller 15-åring efter att jag klippt av mig allt hår själv. Sedan dess har jag försökt spara till långt...Yey!
.

Shit, ikväll är det Högstadie-reunion light-version, ett glas på Pontus By The Sea med gamla vännerna som egentligen känns som vänner än idag hur lång tid som än har gått. Jag minns 60 personers för och efternamn fortfarande, vissas födelsedagar och lukter. Hälften gick jag i samma klass som i 9 år. Ska man komma osminkad och relaxed eller värsta fixad? Jag har inte bestämt mig men måste dra hemifrån om en timme.

.

Fick precis veta att min barndomskärlek från 5:an, han som var halvgrek, hade en iller och ville bli pilot, inte kommer, för han var tvungen att åka akut till Milano. Han är nämligen pilot idag.

.

Det blir spännande det här!

10 things I loved and Hated as a Child:

Jag på det glada åttiotalet, typ 1984

När jag var ute på långpromenad i solen nyss tänkte jag tillbaka på min barndom och vad jag tyckte om och inte då, och slogs av att jag nästan glömt bort mig själv som barn.
.

Följande saker gällde mellan 1980-1989:
.
.
10 Intressen/framtidsplaner:
- Plocka daggmaskar och fylla fickorna med dem.
- Att vi bodde på våning 4 och jag var 4 år (fatta coolt!).
- Bamse.
- Att "plinga" på bussen, det var sjukt spännande! Men en gång råkade jag plinga fast vi sen inte skulle gå av, och jag trodde att jag skulle dö av skam.
- Ha så stora fötter som möjligt.
- Bli mullig, ha rakt hår och bruna ögon.
- Flytta till Grekland. Där skulle jag bo hela mitt liv och gifta mig med en grek som körde moppe.
- Bli flygvärdinna alternativt författare (skriva på skrivmaskin var typ det roligast i världen).
- Sjunga med min hesa, kraxande barnröst och gärna spela in det på kasettband.
- Fylla 30 år.
.
.
10 saker jag hatade/ogillade:
- Grädde (fast när mamma färgade den grön på födelsedagen var den godkänd).
- Att sova borta. Det fanns inget värre!
- Att mamma och pappa skildes. En gång satte mamma sig i pappas knä i köket och då trodde jag att de var tillsammans igen, men de var de tydligen inte. Vilken enorm besvikelse.
- Att vara ifrån mamma. (Ett tag kunde hon inte ens gå på toa utan att jag fick panik).
- Mitt krulliga hår och tjocka läppar.
- Att vara sist kvar på fritids, det gav mig ren och skär panik, typ som när mamma gick iväg på toa några år innan och kanske aldrig skulle komma tillbaka.
- Kolsyra. Att dricka Cola var en jädra pina.
- Att få håret borstat. Aj!
- Att gå i uppförsbackar.
- Att vara barn. Ingen fattade ju någonting av vad man menade.
.
Nu utmanar jag er att göra samma sak från era första 9, 10 år av livet. (Med risk för att ingen nappar, sedan kör någon konceptet om 2 år och alla nappar - som med "min" June trough 10 years...)