
Första dagen som officiellt anställd (fast jag har varit på företaget i 1.5år). Lägligt på kvinnodagen, som jag annars inte har märkt av. Syrran ringde och frågade om jag skulle gå och demonstrera, och jag kände hur jag liksom inte orkade och hur stor skillnad det är mot för en sisådär 15 år sen. Då demonstrerade jag hejvilt. För jämlikhet, för rätten till abort, för höjt studiebidrag, mot rasism - you name it. Nästa år, nästa år ska jag minsann gå med syrran och hennes kompisar, men idag, då sitter jag hemma framför Biggest Loser...
.
Första dagen som officiellt anställd alltså, och det här med rikskuponger är redan läskigt. Jag glömmer liksom bort att de faktiskt är pengar. Käkade lunch ute med en kollega och ba jaha, det här kommer från och med nu vara vardagsmat? Inte behöva räkna varje öre? Pillade lite med jobbmobilen och måste lära mig hur Ericsson funkar, och sen kom mitt Eurocard. Jag har inte fattat än att jag inte längre är student.
.
Första dagen som officiellt anställd alltså, och det här med rikskuponger är redan läskigt. Jag glömmer liksom bort att de faktiskt är pengar. Käkade lunch ute med en kollega och ba jaha, det här kommer från och med nu vara vardagsmat? Inte behöva räkna varje öre? Pillade lite med jobbmobilen och måste lära mig hur Ericsson funkar, och sen kom mitt Eurocard. Jag har inte fattat än att jag inte längre är student.
