Realtid from SL with love.

15:54 mot Västerhaninge Ny tid 16:39
16:09 mot Västerhaninge Ny tid 16:37
16:24 mot Västerhaningen TÅGET ÄR INSTÄLLT
.
Ska det blir taxi igen på SL:s bekostnad som igår månne? Har iallafall en skitgod brunch i magen som åts med träningskompisarna. Alltid något.

Dagen före uppsatsinlämnandet.

Sista dagen innan C-uppsatsen ska in, och såhär såg det ut hos mig i förmiddags. Kollegan tog nämligen med sig sina tre fåglar inför en sista check-up av våra nästan 100 sidor uppsats (fast 70 är just uppsats, resten bilagor). Fågeln på bilden är så jävla cool, den bajsade i toaletten och kastade grissini på golvet bara för att det var kul. Och så hade den lärt sig att imitera ljudet av när batteriet på mobilen börjar ta slut, så jag var på vippen att ladda mobilen hela tiden. Lurad.

.

Efter det åkte jag til Barkarby och hämtade ut kameran, frös arslet av mig när det såklart var strul med kollektivtrafiken, men fick sällskap hela vägen av en trevlig florist i min ålder. Är det bara jag som alltid börjar prata/träffar folk som börjar prata med mig i kollektivtrafiken? Igår på väg hem från stan var det en kille, yngre än jag, som pratade med mig hela vägen, vilket förvisso var på gränsen till obehagligt eftersom det alltid är svårt att veta folks intentioner.

.

Livet känns så jäkla bra. Snart färdigpluggat (efter opponering 11-13 jan) och Karibien om en vecka. Jag har en känsla av att 2010 kommer bli ett grymt bra år! (Peppar peppar, vill ju faen inte jinxa det).

It's all about SL-kortet, kanske min bästa vän II:

Åh! Musik i öronen, sol i ögonen, Nike-skor på fötterna och grönska överallt. 75 minuters rask promenad senare och jag har köpt minkanskebästavän SL-kortet igen och känner mig således inte lika ensam längre; vänskap för 2200 SEK, aka. en skitbra investering. Nu sitter jag med datorn på balkongen och njuter av den ensamma (!!) kvällen med ett glas Pepsi Max. Med andra ord har jag upptäckt den ädla konsten att utnyttja min balkong även efter klockan 13 på dagen, det vill säga då solen försvinner bakom husknuten. Ljumma sommarkvällar är fan bäst.

It's all about SL-kortet, kanske min bästa vän:

Mitt SL-kort gick ut den 25 juli, ungefär medan vi sov som bäst bland fjordarna. Mitt nya börjar inte gälla förrän den 1 augusti (studentkort). Piece of cake, tänkte jag, jag som ändå alltid går till och från jobbet och typ alla kompisar/släktingar är ändå bortresta, så ingenting kommer hända dessa typ 4 dagar jag är hemma utan SL-kort. För självklart blir jag sådär obefogat snål också, typ inte fan tänker jag köpa en remsa för 180 spänn när jag snart har nytt SL-kort.

.

Såklart blev jag därför bjuden hem till M:s bror och tjej i Sjöstaden igår, och just snålheten gjorde att jag tackade nej och istället drog ut och joggade (välbehövligt efter dagarna i Norge, dock). Vanligtvis när vi är hos dem i Sjöstaden brukar vi köpa chineese-takeout och dricka något roligt thé från det enorma utbudet M:s brorsas tjej innehar, men den här gången, då jag såklart inte var med, hade de bakat diverse kakor och tydligen gjort typ världens godaste laxsoppa som M var alldeles salig över. Jag = irriterad på mig själv för att jag valde snålheten och träningen framför en social nästantradition som jag verkligen gillar; En kväll i Sjöstaden.

,
Laxsoppa, åh... Så jag jag frågade M hur de hade gjort den, för att nästan känna mig delaktig, och fick följande svar:

-På spisen. I en kastrull.

.

Tack för det svaret liksom.

.

Och idag, när jag inte jobbar, känner jag mig liten, trött, ensam, asocial och bortglömd och roar mig med att handla på ICA MAXI, se på Dexter, sola på balkongen, läsa, och nu ut på promenad längs vattnet.

.

Utan SL-kort är man typ ingenting i den här stan, såvida man inte har bil då. Eller cykel. Åh, nu skulle jag ha en cykel! Den står ute i skärgårn. Varför har jag ingen cykel här? Gud. Vad. Jag. Är. Ensam.

.

till alla er som sneglar på mig när jag tar på mig säkerhetsbälte på bussen:

Från SL:s hemsida:
.
"Måste jag använda bälte när jag åker buss?
.
-Om du inte använder säkerhetsbälte som finns på den plats där du sitter kan du få böter på 1 500 kronor.
.
När bussen står still behöver du inte använda bälte och du kan välja att stå oavsett om det finns sittplatser eller inte. (Det sistnämnda gäller lokala transporter i tätbebyggt område, det vill säga bland annat SL-trafik.)
,
Det är du som resenär som har ansvaret. Föraren har ingen skyldighet att säga till dig om det finns dekaler, skyltar, högtalarutrop eller motsvarande, som visar att du ska använda bältet.
Föraren har visserligen ett speciellt ansvar för att se till att barn under 15 år använder bältet, men även den skyldigheten kan anses vara uppfylld om det framgår via dekaler, skyltar, högtalarutrop eller motsvarande att bälte ska användas.
.
Det finns en speciell dekal som visar att resenären skall använda bälte. Den ser likadan ut i hela EU. SL har dessutom tagit fram en dekal som visar att både barn och vuxna ska använda bälten".
.
Tji fick ni!

It´s all about att jag satt på ett pendeltåg som dödade en man:

Igår tog M och jag pendeltåget klockan 17:39 från Sundbyberg, fullt med folk och jag lätt klastrofobisk som vanligt. Efter någon minut bromsade tåget in ovanligt fort och jag sa direkt att jaha, nu har det väl kört på någon, och visst var det så, en röst i högtalaren meddelade att vi blir stående ett tag eftersom vi kört på en individ och måste invänta räddningspersonal och polis.

.

Minutrarna gick. Inga sirener hördes. Vad förstår man då? Jo, att personen omedelbart omkommit. Efter en kvart kom räddningspersonal och gick med ficklampor längs spåret fram och tillbaka, min slutsats direkt att de letade efter bitar av den som omkommit, och tankarna var såklart om det var självmord? En olycka? Känner någon på tåget den som dött? Vem kommer när som helst få ett samtal att de förlorat sitt barn, förälder, syskon, vän, sin kärlek?

.

På bara en sekund rycks allting bort, alla tusentals minnen, all kunskap, all oro och stress, allting man kämpat för, alla mål, drömmar, hopp. På en enda sekund.

.

Efter en timme och tjugo minuter rullade vi vidare mot Karlberg där tåget skulle utrymmas, och då gjorde jag det där som man egentligen inte vill men ändå inte kan låta bli att göra; titta på förarhytten efter spår och tänker att ingenting kommer synas, de måste ju ha gjort rent, men ändå - där fanns det plötsligt blod och utkletade substanser precis bredvid mig, från en människa som en timme och tjugo minuter tidigare har kunnat skratta och gråta, göra vadsomhelst, och så på en sekund, vid övergångsstället där vi ätit pizza på sommaren, krossas huvudet och livet släcks. Jag mådde sjukt illa av att se de där...substanserna utsmetade på tåget, ljusrosa med vita saker, och sedan snabbt slussas vidare med alla andra som hade bråttom med klirrande systemetpåsar och höga klackar.

.

Döden är min största skräck, och man blir ju ständigt påmind om hur skört livet är. Hur många familjer förlorar inte någon varje sekund av varje minut? Hur ofta sitter inte människor runt om i världen och får sitt hjärta förvridet av sorg medan alla andra runtomkring fortsätter som om ingenting hänt? När vi kom hem läste vi att det var en man som omkommit.

Två rader på nätet, bara sådär. Poff. Borta. Livet fortsätter, iallafall för somliga.

It´s all about a Typical Caribbean Conversation:

Klockan 22 ikväll går jag på t-banan i centralen med Shantaram i högsta hugg, tyst och lugnt efter ett glas vin (!) med mina gamla klasskompisar på Fridays. Mitt i läsningen kommer det på två karibier, varpå den ena skriker och viftar med armarna vitt och brett. Att det är två caribeños vet jag direkt efter att ha bott där, dialekterna därifrån är så distinkta och intonationen så fin att jag får nostalgiryck på en gång. Jag låtsas läsa i boken, sneglar upp då och då, och naturligtvis just när den skrikande karibien vänder sig om i ett hey, do you e-speak English?!

.

Jag dras tillbaka till min första tid på Puerto Rico, ett nyanlänt nittonårigt blåbär på skakiga ben ute i stora vida världen, med öron större än palmblad och ögon som på en pingismatch. Allt jag ville var att förstå vad de pratar om, gruppen med människor som viftar med armar, pratar i munnar, högt högt, verkar diskutera något så otroligt intressant och givande och jag förstår bara några ord då och då. Det var innan jag lärde mig att R blir till L, alla slanguttryck, Spanglishen, och att det egentligen pratade om...Ingenting.

Absolut.

Ingenting.

Alls.

En kvart om en trasig kastrull, tjugo minuter om ett blad på en gren, kanske en halvtimme om en banan eller varför inte en timme om en vägg. Halva tiden går åt till upprepningar och svordomar, en fjärdedel till ännu fler upprepningar eftersom alla pratat i munnen på varann och missat vad de andra sagt, en åttondel till ämnet och den sista åttondelen till att påminna varandra om vilket ämne de egentligen pratar om.

.

Så, tillbaka till tunnelbanan, och alla stirrar. Killarna sätter sig vid mig eftersom jag sagt yes, pero hablo español tambíen asi que*... (Är det något jag inte kan motstå så är det att få prata sådär igen, att få säga velaquesi** utan att någon reagerar). Konversationen som pågår i tio minuter handlar om:

1) Att stockholmare inte lånar ut sin mobil om man behöver ringa ett samtal.

2) Hur man på engelska säger att ringa ett samtal.

.

Den ena killen har varit här i två dagar och fattar inte grejjen, varför säger svenskar nej när man vill låna deras mobil? Saken är bara den att vi inte kommer fram till någonting, för ämnet bara upprepas och upprepas, och skrikochviftkillen har glömt vad han sagt och upprepar, viftar på armarna lite till och damerna bredvid suckar och tänker säkert dessa invandrare som bara skriker och bråkar och fattar inte att killen bara är totalt inne och har flow nu, och de unga tjejerna bredvid verkar önska att de fattade och sneglar och säger hasta luego på knagglig spanska för att försöka vara med medan skrikandet och viftandet fortsätter eftersom vi aldrig kommer fram till någonting. Tio minuter om...Ingenting.

Absolut.

Ingenting.

Alls.

Förutom minnen för mig och ett leende på läpparna när de vinkar hejdå genom ett chao amol*** och jag tänker att ämnet var egentligen ganska intressant, synd att den andra inte fick något svar på sina frågor. Och så påminns jag om att spanska, det är fan min grej, jag måste baka in det i min utbildning igen. Jag älskar spanska och att prata om ingenting och se hur de runtomkring inte fattar grejjen och säkert tror att vi diskuterar nått skitintressant, precis som jag en gång trodde.

.

*Ja, men jag pratar också spanska, så atte...

** velaquesi är puertoricanskt uttal av verdad que si - på engelska beyder det "right?!"

*** chao amor men på karibisk spanska chao amol - bye, love!

It´s all about mina Senaste-Västvärlds-Irritationsmoment:

• När någon på t-banan eller arbetsplatsen sitter och visslar en glad melodi, gärna typ klockan sju på morgonen med lagom falska toner.
• När någon blonderad pudelliknande typ har mobilen på högtalartelefon på t-banan och pratar vilt och brett om vilket svin han är alltså liksom ba mellan tugummibubblor som smäller och parfym-moln som stinker. Gärna en fredag runt 18, då man är sådär extra pigg och glad på väg hem från jobbet med total huvudvärk och torra ögon. (Fattas bara en visslande man bredvid på andra sidan).
• Att det är hål i mina skor, så att de blöta löven jag givetvis ska kliva på hela tiden gör att kallt vatten sipprar in, samt att de sliter sönder alla strumpor på ena hälen, och ändå fortsätter jag att använda dem och strump-förrådet minskar i rekordfart.
• När boken finns inne på biblan, och därför kan man inte reservera den, men i själva verket är det någon sniken wannabe jurist som gömt undan den för att ha den i fred.
• Att det började växa svampar i min planta. Är det kanske bättre att inte köpa Eldorados blomjord i fortsättningen?

Over and out.

.

It´s all about kollektivtrafik;

Idag var det som den där dagen i november 2006 fast tvärtom. Och alldeles säkert bara för att jag var ute i god tid och råkade tajma en buss precis på sekunden och tänkte why not, jag tar bussen till träningen istället för tunnelbanan, det går liksom på ett ut. Vanligtvis tar jag alltid tunnelbanan för att gå på S pass klockan 16:30 varje onsdag. Typ en av veckans höjdpunkter, och speciellt idag eftersom jag även skulle träffa en annan kompis och ta promenad därifrån i solen.
.
Så, det började med lite köer, lite köer till, extremt mycket köer, alldeles stilla, chauffören knäpptyst, nynnade väl förvisso på någon melodi, fönstrena stängda, typ 40+ i bussen och gassande sol, kvavt, stilla lite till, och när klockan hade tickat iväg 25 minuter och vi bara hade förfyttat oss tre stationer och stått still i 20minuter gick jag fram till chauffören medan folk lämnade sina bilar och strosade runt på vägen för att fråga om han visste vad som hände. Chauffören, som såg ut som en karikatyr av en pizzabagare, svarade att det hade varit stopp i tre timmar och nog skulle vara det ett par timmar till.
.
Tack-så-jävla-mycket. Varför sa han inte det när vi passerade Solna Station? Eller när vi lämnade Solna Station i snigelfart och hade kommit precis mittemellan .mig och slutdestinationen, dvs 30 mins snabb promenad åt vardera håll?

Resten på bussen frågade mig vad som hände och det slutade med att vi blev avsläppta mitt på vägen där och då. Utan jacka om med uppkavlade armar lommade jag hem med svansen mellan benen (om jag hade haft en, iallafall) och missade såklart passet, men fick mig åtminstione mer promenader som resulterade i 3 timmar powerwalk sammanlagt under dagen samt 30 min jogging i Hagaparken. Fortfarande när jag var på väg hem runt 19 alldeles svag och svettig stod bilarna still på E4:an. Jag undrar vad som hände egentligen, eftersom det knappast var snöstorm att skylla på den här dagen.
.

Näckrosens tunnelbana part II:

.

Näckrosens tunnelbana natt mot lördag:

.

Ps. Den mosade duvan har suttit på samma ställe sedan i somras.

.

Varning för SL!

Jag vill bara utfärda lite varningar till alla kära SL-trafikanter i Stockholm:

1) Släpp aldrig ut din fågel framför en inkommande t-bana. Det är inte så trevligt att se den sönderslamsad på spåret med huvudet intryckt i nått hål eftersom det tydligen inte finns någon med jobbtiteln "spår-städare".

2) Le för Guds skull aldrig mot fulla killar som sneglar på dina ben, även om du är typ femtio bast och hade snygg figur för en sisådär 25 år sedan, det är inte helt ovanligt att det slutar med kommentarer som "kom igen då, dra upp kjolen för fan, vi vet ju att du vill!"

3) Även om spikmannen åkte fast så händer det mig iallafall ett par gånger i veckan att jag fastnar i ståltrådar som sticker ut från de "nya" sätena. Jag har senaste veckan stuckit mig i armbågen samt fastnat med mina leggings (som jag förövrigt nu inte ens kan hitta). Mycket skönt.

4) Spring inte/gå fort igenom spärrarna när du är på väg ut. De fastnar ofta ju mer bråttom du har, och gärna när folk lätt glider igenom de bredvid så att du står där som ett fån och biter ihop när du känner blåmärkena komma mitt på låren.

Så, vid närmare eftertanke kanske min kusin i Fagersta hade rätt. Det är lite läskigt att åka tunnelbana i Fjollträsk.

(För fler inlägg om trevliga medresenärer och deras attityder osv, se under min label "Kollektivtrafik")

Rebellen.

Idag gick Rebell Robban av tunnelbanan samtidigt som jag, i förorten. Då slog det mig, att jag aldrig har sett honom någon annanstans än på Slussen. Varje helg så länge jag har varit stor nog att vara ute på kvällarna har han stått där och halvskrikit sina låtar plinkandes på gitarr. Folk har stannat och lett, punkare har diggat och gamlingar sneglat misstänksamt. Alltid samma sak. Folk ber honom att spela deras favoritlåt innan tunnelbanan kommer och han svarar något i stil med "Jag har inte bråttom. Jag väntar inte på någon tunnelbana". Kväll efter kväll står han där med sitt långa hår och skägg, med guran tills vakterna kommer och slänger ut honom. Men han kommer alltid tillbaka, kväll efter kväll, år efter år på exakt samma plats. Kändis på sitt sätt, utan att vara kändis, utan att ha ett hem eller lön. Nu gick han av, utan sin gitarr, och var kompis med vakterna som kontrollerade att ingen plankade. Jag undrar var han var på väg. Kan han vara någon annanstans än på Slussen? Vad gör han på dagarna?
.

Tunnelbanan.

Jag vill inte vara en gnällkärring, men det är många saker som irriterar mig med kollektivtrafiken. Och nu menar jag inte bara idiotiska ungdomar som man vill slå hårt, hårt för att de helt saknar respekt, utan småsaker som folk kanske inte ens tänker på. Jag nöjer mig med två exempel i denna blogg.
.
Idag när jag satt i godan ro och läste Julio Cortázars "Rayuela" (ett projekt jag dragit ut på under många år eftersom jag varit rädd att min spanska inte ska räcka) satte sig en tjej mittemot mig och slängde med håret, smaskade högljutt på ett äpple och knaprade mandlar med öppen mun. För varje tugga blev jag mer och mer irriterad och tog på mig min mp3 isället och höjde ljudet. När smaskandet och knaprandet trängde igenom mina hårt instoppade hörlurar la jag ned boken och försökte stirra åt ett annat håll. När Fröken Smask hade ätit färdigt drog hon upp en spegel och började rensa, suga och smaska på allt som fastnat mellan tänderna. När det lilla projektet var slut var det dax att klämma finnar, sedan sminka över de klämda finnarna och sedan var jag äntligen framme vid min station.
.
När jag åkte hem igår kände jag mig väldigt liten bredvid en snubbe vars ben säkert var tre gånger större än mina. Jag satt även då med Rayuela men kunde inte sluta lyssna på vad killen och hans kompis pratade om (guzzar i Italien, jävligt fräscha sådana) och ju mer intenstivt de pratade, ju mer hoppade han med benen så att jag satt och gungade fram och tillbaka och var rädd för att bli åksjuk.
.
Det är inte lätt, inte. Men det blir lättare att glömma alla stora saker om man får unna sig att koncentrera sig på de små.

.

Pendeltåget.

Jag tror att min honeymoon är över. Att åka pendeltåg är ett helvette. Inte tåget i sig, utan folket som åker med det. Häromdagen på väg hem fick jag nöjet att lyssna på följande trevliga feta rinkebysvenskan av en femtonårig snubbe med keps. Jag citerar "...alltså jag svär jao, om hon blir med barn kommer jag fan hoppa och sparka på hennes mage tills ungen dör. Alltså jag svär jao".
Skratt från kompisarna.
Jag ser mig omkring.
Mannen i min pappas ålder bredvid lyfter inte ens blicken.
Tjejen bakom höjer volymen på sin Ipod medan hon sätter upp skorna på sätet framför sig.
Och jag, tjejen som aldrig kan hålla käften undrar som vanligt vad fan hans problem är. Högt. Tidigare på pendeltåget fick jag det ännu trevligare nöjet att lyssna till tre fjortonåringar som skröt om hur de skulle våldta en tjej, medan en mamma satt bredvid med sin sjuåriga dotter.
.
Sedan har svenskarna mage att klaga på muslimer, araber, afrikaner och alla andra folkslag och hur de behandlar tjejer och stackars dem som tvingas gå i slöja och blir utnyttjade av sina män. Välkommen till Sverige, jämställdhetens land där alla är lika värda och tjejerna behandlas med respekt. Kalla mig gärna för hora också i rena farten, för att jag säger ifrån när du tar mig på häcken.
.

En tunnelbaneresenärs dagbok part deux.

Strax efter förra inlägget hörde jag på nyheterna att SL´s chef precis fått sparken med omedelbar verkan. "Jag fattar inte, jag har uppnått alla ekonomiska mål med marginal" Well, screw you, synd bara att du får 2 års avgångsvederlag, annars kanske du också hade varit tvungen att klämma in dig som en makrill! Sedan så greps SPIKMANNEN idag också. För er som inte vet, så var det en filur som satte spikar i sätena på tunnelbanor, bussar och pendeltåg så att vi trevliga resenärer skulle ha sönder arslet. Och det var det ju flera som fick.

En tunnelbaneresenärs dagbok.

Kommer till pendelstationsstationen klockan 08:40. Pendeltåget är försenat med 3 minuter, kommer dock 8minuter försent. Vid t-centralen missar jag precis en tunnelbana mot Ropsten och det är 10minuter till nästa pga vagnbrist. Komer alltså ca 15minuter senare än planerat till jobbet.

Väntar på bussen till Ropsten efter jobbet, den ska avgå 16.04. Klockan 16:07 kommer den så att jag precis missar tunnelbanan 16:10. Nästa ska gå 16:15, men då viskar någon tant i högtalarna att det är vagnbrist och växelfel eller om det nu var signalfel, och att tunnelbanan kommer avgå 15 minuter försent. Säkert, 15 minuter säger de alltid för att man inte ska ta taxi eftersom gränsen går vid 20minuter för att SL ska betala. Efter 10minuter in på den försenade tiden viskar tanten igen att tåget ska avgå från ropsten om 10minuter. Det hade väl alla redan räknat ut, utom SL själva. 27 minuter efter det att tåget skulle ha gått sitter jag inklämd bland hundratals resenärer i rusningstrafik och inandas förkylningsvirus och folks svett. Springer sista biten till Friskis och kommer till receptionen kl 16:57. Passet börjar kl. 17.

Tar pendeln hem, och tro det eller ej - den är bara 3 minuter försenad!

Bilal ska åka till jobbet med 20:00-pendeln som varje nattjobbs-skift, men ringer mig kl. 20:01 för att meddela att tåget är inställt. Ingen information om varför. Kollar på nätet och där står det att det är inställd pga personalbrist. Som vanligt alltså. Han får mindre lön eftersom han stämplar in för sent.

En vanlig dag i Stockholm som kollektivtrafiks-trafikant, med andra ord. För visst är det underbart att stå och vänta typ en timme extra per dag, när resvägen i sig ändå bara är 45-60min enkel väg?

Känns underbart att jag måste köpa nytt sl-kort för 600spänn imorn också. Känns verkligen som man får valuta för pengarga. Förtroendet är stort.

Den rådande väderleken.

Idag blev det kaos i Stockholm på grund av säsongens första snö. Pendeltåget som tog mig hem från jobbet var alltså 2 timmar och 2 minuter försenat. (Kom hem lagom till OC) . Men ett tag var det nästan ganska mysigt att sitta där instängd och prata med människor jag aldrig skulle pratat med annars. Pappa gjorde i vilket fall rätt i att åka till Zeoul idag.

"Pendeltåg: Förseningar på samtliga linjer på upp till 50 minuter". Jo, 122 minuter kan ju avrundas till 50 om man vill.

"Bussar: I princip alla linjer inställda i hela länet". Jättetrevligt!

För visst är det alltid en CHOCK när det kommer SNÖ i detta underbara, varma medelhavsland?

Foton: Alfapetkväll i söndags hos Hanna med Kenny, Martin, Bilal och Ylva, samt vädret som Sussie ville se!