Middag med kombinerad spanskalektion:

Fårö i somras med b.la. Madde och Weronica

,

Lördag: 5 km på 26min 20sek (säsongsbästa!), 2-timmars-siesta och mysig middag hos Madde med Weronica där vi körde spanskalektion. De frågade, jag svarade, och jag kom samtidigt på hur mycket jag saknar den delen av mitt liv; att prata/skriva spanska dagligen. Borde prata mer spanska med M, men gör det helt enkelt inte. Även om han pratar spanska med mig, så svarar jag på svenska. För några år sedan hade jag svarat på spanska. Carajo.

.

Ps. Åh, längtar till sommaren, och att förhoppningsvis kunna hälsa på Weronica & Madde på Gotland igen för en typ fjärde gång.

,

Ps 2. Vi missade Earth Hour med 40 minuter, men kompenserade genom att ha allt släckt i 90 minuter.

Mar adentro, mar adentro.

M och jag såg precis den spanska filmen Mar Adentro (the Sea Inside/Gråta med ett Leende) och helt ärligt grät jag nästan hela tiden. Det var nog en av de sorgligaste filmer jag har sett i hela mitt liv, och helt klart en av de bästa på mycket, mycket länge.
.
Mar Adentro, baserad på en sann historia, fick oscarspriset för bästa utländska film när den kom ut 2004, och det är inte svårt att förstå. Den handlar om Ramón som bröt nacken 28 år tidigare och sedan dess är totalförlamad. Han kämpar för aktiv dödshjälp eftersom han inte kan ta sitt eget liv, och ja, bara det säger väl ganska mycket om sorglighetsgraden i filmen.
..
Filmen är regisserad av Amenábar, som tidigare har gjort bland annat Los Otros (The Others), Tesis och Abre Los Ojos (den sista kanske mest känd från den senare amerikanska versionen Vanilla Sky), och han är i allra högsta grad en mina absoluta favoritregissörer. Herregud, alltså - finns det något bättre än spanska (och mexikanska) filmer?!
,
Med tanke på min enorma mängd tårar denna kväll vet jag inte om jag riktigt rekommenderar den som lördagsnöje, men den som inte har sett den har verkligen gått miste om en riktigt, riktigt bra film.
.

Nattlig intelligent konversation, part I:

-Har jag blivit tjockare?

-Hm, lite mer köttig har du kanske blivit

-Va?

-KÖTTIG

-Jaha, okej, men jämfört med sen när?

-Ja, sen tidigare

-Ja men typ sen när? Ett halvår sen?

-Ja kanske, men det spelar väl ingen roll, du är ju samma person, så länge du inte börjar vräka i dig delicatobollar

-*Pjuh*

-Och massa Ben & Jerrys...

-Oups...

-??

-Men du vet ju inte när det var ett halvår sen, säg en specifik tidpunkt, typ då vi var i Norge?

-Ja kanske det

-Men det var ju bara tre månader sedan!

-Tiden går så fort, jag hinner inte med

-??

-Kan.Inte.Prata.Trött.Vet.Inte.Vad.Jag.Säger.

-Okej, godna...

-ZzzZzz

Tärningen är kastad.

Härom dagen hörde jag mig själv säga något konstigt med munter stämma en mörk, grådaskig morgon:

-Jag skulle inte ha något emot om det började snöa lite snart.

Sedan hejdade jag mig själv förskräckt - vad är det som händer med mig? Jag, den evige vinter-och-mörker-hataren som helst vill ha sommar (och lite vår och höst ) året om.

.

Tydligen har det tagit mig lite drygt tjugiåtta år att anamma det välkända talesättet Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder - något man i Sverige (Skandinavien?) är så illa tvungen att börja väva in i hjärnan för att stå ut. När jag först hörde detta tyckte jag att det var det dummaste jag någonsin hade hört.

.

För med min oförutsedda fras menade jag ju inte egentligen inte att jag vill ha vinter, kyla, snö och snorig näsa, utan bara att jag har accepterat det som det är. Det är ingen idé att klaga över vädret, det gäller bara att förse sig med extra reflexer, ständigt bära runt på paraply och dra mössan över öronen och fortsätta precis som vanligt.

,

Hah, vad jag är överpositiv (och hjärntvättad)!

.
Fler talesätt jag gillar:

What goes around, comes around

Una vez al año, nunca hace daño (en gång om året skadar inte)

Morgonstund har guld i mun

Tomma tunnor skramlar mest

Den som gräver en grop åt andra faller oftast själv däri

Bolla lite med chefen?

-Tack för att jag fick bolla med dig!

ljöd genom kontoret igår när en kollega la på luren. Jag fnissade barnsligt för mig själv och tänkte på om jag skulle avsluta ett samtal med min manlige DANSKA chef med samma mening. Undrar om jag ens hade fått ha kvar mitt jobb? :)

.

..

Ps. För att finna detta inlägg kul krävs vissa baskunskaper i danska.

Maldeamores.

I helgen ska jag äntligen se den puertoricanska filmen Maldeamores efter tips från Petchie, and I can't wait! Finally lite gammal hederlig Spanglish och tragisk kärlek i karibisk anda. Jag hade helt ärligt rätt låga förväntningar, tills jag tillät mig några minuters tjuvtittande och på denna knappa tid både hann gråta och skratta om vartannat. Och som ett stort plus- no subtitles needed. Chevere.
.
Men först; fredagsplugg, samlad träningsvärk efter veckans spinning x 2 och body pump med träningskompisen, Ica Maxi-besök och sedan firande av M:s brorsa i Sjöstaden.
.
Trevlig helg alla läsare!

Los abrazos rotos:

Jag såg äntligen klart Brustna Omfamningar i helgen och jag måste ju säga att jag verkligen diggar Almodovars filmer. Enda sedan barnsben blev jag impregnerad med Kvinnor på gränsen till sammanbrott, som är helt galen. Brustna Omfamningar var typiskt Almodovar-aktig, med vackra bilder, starka färger, dramatiska ord, endel samma skådisar, och framförallt så bra ljudkvalitet att jag inte ens behövde text. Filmen, som handlar om en manusförfattare och en sorglig kärlekshistoria, har även sekvenser som påminner om gamla filmer. Scener från till exempel Kvinnor på gränsen till sammanbrott vävs in, och det blir lite av en walk down memory lane. Det enda jag inte var så superlycklig över var slutet, men ändå - helt klart sevärd och bra!

It´s all about en dag med Linda Rosing:

Fatta att tjejen tjänar pengar på att skriva sånt här otroligt meningslöst, dåligt, irriterande, jobbigt och helt... värdelöst:
.
Skrivet av Linda Rosing, 2009-04-27 19:07
.
"Idag har jag inte gjort speciellt mycket. När vi vaknade åkte jag och min älskling och hans kompis och käkade lunch. Eftersom vi låg och gosade så länge i sängen så hann det bli lunch innan vi klev upp. Så vi hittade ett trevligt italienskt ställe vid Kammakargatan. Jag åt en god gräddig pasta med stekt potatis vid sidan om. Kände mig så sugen på potatis så jag beställde det extra. Det passar ju inte men gott var det iallafall. Efter vi blev mätta och belåtna så släppte min älskling av mig vid Odenplan där jag var in på akademibokhandeln och köpte mig en trevlig pocketbok och några kollegieblock. Sen promenderade jag hem och la mig i soffan och läste och bara slöade framför tvn. Sen när klockan närmade sig halv sex så ringde jag min älskling och sa att nu får du komma hem till mig,jag längtar så mycket. Och snutten var redan på väg från sitt kontor till mig. Nu har vi varit och handlat massa mat. Snutten står och gör köttbullar och jag håller på att laga mitt goda hemlagade potatismos. Så till middag blöir det hemlagade köttbullar med lingon och brunsås och potatismos. Jag kan avsölja att min snutt har jobbat som kock tidigare i hans liv. Så jag är lyckligt lottad som har hittat en man som kan laga mat!"
.
...Och fatta att jag just bidrog till att hon tjänar pengar på det. Dessutom lägger jag nu till snutten och snutt till mitt irritationsinlägg nedan om missbrukandet av -framförallt i skrift- ordet älskling.

It´s all about a Typical Caribbean Conversation:

Klockan 22 ikväll går jag på t-banan i centralen med Shantaram i högsta hugg, tyst och lugnt efter ett glas vin (!) med mina gamla klasskompisar på Fridays. Mitt i läsningen kommer det på två karibier, varpå den ena skriker och viftar med armarna vitt och brett. Att det är två caribeños vet jag direkt efter att ha bott där, dialekterna därifrån är så distinkta och intonationen så fin att jag får nostalgiryck på en gång. Jag låtsas läsa i boken, sneglar upp då och då, och naturligtvis just när den skrikande karibien vänder sig om i ett hey, do you e-speak English?!

.

Jag dras tillbaka till min första tid på Puerto Rico, ett nyanlänt nittonårigt blåbär på skakiga ben ute i stora vida världen, med öron större än palmblad och ögon som på en pingismatch. Allt jag ville var att förstå vad de pratar om, gruppen med människor som viftar med armar, pratar i munnar, högt högt, verkar diskutera något så otroligt intressant och givande och jag förstår bara några ord då och då. Det var innan jag lärde mig att R blir till L, alla slanguttryck, Spanglishen, och att det egentligen pratade om...Ingenting.

Absolut.

Ingenting.

Alls.

En kvart om en trasig kastrull, tjugo minuter om ett blad på en gren, kanske en halvtimme om en banan eller varför inte en timme om en vägg. Halva tiden går åt till upprepningar och svordomar, en fjärdedel till ännu fler upprepningar eftersom alla pratat i munnen på varann och missat vad de andra sagt, en åttondel till ämnet och den sista åttondelen till att påminna varandra om vilket ämne de egentligen pratar om.

.

Så, tillbaka till tunnelbanan, och alla stirrar. Killarna sätter sig vid mig eftersom jag sagt yes, pero hablo español tambíen asi que*... (Är det något jag inte kan motstå så är det att få prata sådär igen, att få säga velaquesi** utan att någon reagerar). Konversationen som pågår i tio minuter handlar om:

1) Att stockholmare inte lånar ut sin mobil om man behöver ringa ett samtal.

2) Hur man på engelska säger att ringa ett samtal.

.

Den ena killen har varit här i två dagar och fattar inte grejjen, varför säger svenskar nej när man vill låna deras mobil? Saken är bara den att vi inte kommer fram till någonting, för ämnet bara upprepas och upprepas, och skrikochviftkillen har glömt vad han sagt och upprepar, viftar på armarna lite till och damerna bredvid suckar och tänker säkert dessa invandrare som bara skriker och bråkar och fattar inte att killen bara är totalt inne och har flow nu, och de unga tjejerna bredvid verkar önska att de fattade och sneglar och säger hasta luego på knagglig spanska för att försöka vara med medan skrikandet och viftandet fortsätter eftersom vi aldrig kommer fram till någonting. Tio minuter om...Ingenting.

Absolut.

Ingenting.

Alls.

Förutom minnen för mig och ett leende på läpparna när de vinkar hejdå genom ett chao amol*** och jag tänker att ämnet var egentligen ganska intressant, synd att den andra inte fick något svar på sina frågor. Och så påminns jag om att spanska, det är fan min grej, jag måste baka in det i min utbildning igen. Jag älskar spanska och att prata om ingenting och se hur de runtomkring inte fattar grejjen och säkert tror att vi diskuterar nått skitintressant, precis som jag en gång trodde.

.

*Ja, men jag pratar också spanska, så atte...

** velaquesi är puertoricanskt uttal av verdad que si - på engelska beyder det "right?!"

*** chao amor men på karibisk spanska chao amol - bye, love!

Mer om quechua;

Jag kom på att det kanske är fler som inte känner till quechua, med tanke på att varken programledaren eller till och med den som till slut gissade rätt, inte hade en aning- trots att det är ett språk som talas av en hel del folk i Sydamerika och för mig en självklarhet att känna till. Alltså får ni här en liten uppdatering för allmänbildningen:
.
"Quechua ("qheshwa") is an indigenous language of the Andean region, spoken today by approximately 13 million people in Bolivia, Peru, Ecuador, Northern Chile, Argentina, and Southern Colombia. It was the official language of Tawantinsuyu, the Inca Empire. Quechua is a perfectly regular language, which makes learning the basics quite easy"
.
Snabbgenomgång av siffror:
Uj-1, iskay-2, kinsa -3, tawa -4, pisqa -5, soqta -6, qanchis -7, pusaq -8, jiscón -9, chunka -10
.
.

El choco;

Efter att bebis-Jesus åkte med mamma hem har det börjat gå utför. Till exempel så försvann båda de böcker jag läser parallellt samma dag. Jag hade lovat mig själv att åtminstone läsa ut en av dem innan jag skulle börja med El Choco- boken om en svensk som satt i bolivianskt fängelse och som jag beställde för mitt pocketogram jag fick av extrajobbet i julklapp.
.
I några år har alltså en journalist jobbat med Jonas som åkte fast för att han försökt smuggla kokain. Innan han åkte fast hann han träffa en boliviansk tjej, och under den hårda fängelsetiden både gifte han sig och blev pappa. En ganska gripande historia med andra ord, nästan som gjord för att bli film.
.
Det tråkiga är då att trovärdigheten sjunker redan från i princip blad ett, då ett bolivianskt talesätt på några ord inleder och tar upp en hel sida; Todo es posible, nada es seguro (allt är möjligt, inget är säkert). Saken är den att ordet posible är felstavat (possible). Några sidor längre in i boken är det felstavat igen, den här gången på cigarrillo (cigarillo). Om man nu jobbar med en bok i flera år, tar man inte reda på hur ord stavas? När det nu faktiskt är en del fraser på spanska, bemödar man sig inte att låta någon kunnig titta på dem? Det handlar inte om slarvfel, utan okunskap - vilket stör mig.
.

Pendeltåget.

Jag tror att min honeymoon är över. Att åka pendeltåg är ett helvette. Inte tåget i sig, utan folket som åker med det. Häromdagen på väg hem fick jag nöjet att lyssna på följande trevliga feta rinkebysvenskan av en femtonårig snubbe med keps. Jag citerar "...alltså jag svär jao, om hon blir med barn kommer jag fan hoppa och sparka på hennes mage tills ungen dör. Alltså jag svär jao".
Skratt från kompisarna.
Jag ser mig omkring.
Mannen i min pappas ålder bredvid lyfter inte ens blicken.
Tjejen bakom höjer volymen på sin Ipod medan hon sätter upp skorna på sätet framför sig.
Och jag, tjejen som aldrig kan hålla käften undrar som vanligt vad fan hans problem är. Högt. Tidigare på pendeltåget fick jag det ännu trevligare nöjet att lyssna till tre fjortonåringar som skröt om hur de skulle våldta en tjej, medan en mamma satt bredvid med sin sjuåriga dotter.
.
Sedan har svenskarna mage att klaga på muslimer, araber, afrikaner och alla andra folkslag och hur de behandlar tjejer och stackars dem som tvingas gå i slöja och blir utnyttjade av sina män. Välkommen till Sverige, jämställdhetens land där alla är lika värda och tjejerna behandlas med respekt. Kalla mig gärna för hora också i rena farten, för att jag säger ifrån när du tar mig på häcken.
.

Det kom ett mail.

........................................Pingis på hostallet. "Vos sos peligrosa", ljöd det när jag vann i pingis gång på gång efter att ha påstått att jag inte kan spela. Jantelagen, ni vet. (Oh nej, tack, men jag kan inte spanska, bara lite. Oh nej, jag kan inte spela pingis, bara lite) Efter tre dagar av spöregn fortsätter det att spöregna. Tji fick vi för all blå himmel vi skröt om. Ylva går till skolan och jag har inget att göra, direkt. Idag fick jag iallafall ett trevligt mail á lá "lägenhetserbjudande". Efter lite tankeverksamhet kom jag på att det gäller en lägenhet jag verkligen vill ha (efter att bara ha sett gatan och drömt om området) och eftersom jag aldrig kan hålla käft har jag nu berättat detta för alla, så om det skulle visa sig att lägenheten är skit måste jag tacka ja ändå eftersom alla redan vet att jag ska flytta. Låt mig bara drömma lite till, om det sedan skulle visa sig att fjorton barn dödats i den och det bara inte går att flytta in. Råsunda, stor etta med kök, stor balkong, nära tunnelbana, restauranger, sjöar, stan...