It´s all about Life in a Little Book II:

Se, ännu mer SORROW utan almanackan - bara för att jag inte har den glömde jag bort att man måste boka helgens träningspass redan på fredagen, och när jag kom på det 3 timmar efter släppta biljetter är mitt ständiga lördagspass såklart REDAN FULLT. Hade jag haft min almanacka bredvid mig hade det aldrig hänt!
.

It´s all about Life in a Little Book:

Jag har glömt min almanacka på jobbet och är inte där igen förrän måndag kl 12:30, katastrof! Jag kan inte leva normalt utan min fina almanacka, det går bara inte.

.

-Tänkte spela Wonder Boy III igårkväll men icke, eftersom jag har alla passwords i almanackan.

-Tänkte göra ett blogginlägg om alla filmer jag har sett sista tiden men icke, eftersom jag har skrivit upp alla filmer i almanackan.

-Tänkte göra upp träningsschema för nästa vecka och skriva upp senaste passen jag tränat men icke, eftersom schemat ligger i almanackan.

.

Och jag saknar redan det ständiga bläddrandet, hur många veckor är det kvar till påsk? Hur långt är det kvar till redovisningen om ideella föreningar? När jag har planerat vad hur när och aah!

It's all about lite Lugn och Ro:

Jag kände mig just sådär jättelycklig for no reason. Lite läskigt nästan. Ute vräker regnet ned och igår skar jag mig på en pet-cola flaska (ok att jag är klumpig, men hur lyckas man med det?). Jag tror den förhållandevis lugna helgen gjorde susen. Fler hemmadagar med film, nybakta bullar och promenader i regnet tack!
.

It's all about att jag Inte Alls är klumpig II:

Förresten, jag glömde bort att jag även råkade sparka in några tår i skrivbordet här på jobbet när jag var barfota och fortfarande har lite halvont i dem. Då det hände hade jag så ont att jag bara ville gråta.
.
Den värsta saken var ändå i maj då jag slängde igen järndörren på Friskis(en sån där riktigt tjock och tung som stängs extra hårt) och undrade varför den inte stängdes, när jag märkte att det var för att mina fingrar satt kvar emellan. Sen hade jag sprickor i typ 8 veckor och kunde knappt nudda fingrarna (tack och lov vänster hand) och är fortfarande rädd att det ska göra ont så fort nån kommer nära, men nu är det bara ett finger kvar som inte är helt återställt.
..
Och ja, jag vet att jag måste stressa ned. Det är inte så jävla lätt bara när det alltid dyker upp massa saker att göra och då jag måste jobba extra hur mycekt som helst under terminerna, gärna 50%, hinna träna och springa på möten och annat viktigt. Och igår tackade jag faktiskt nej till en Friskis-grej varje torsdag i nio veckor framöver mellan klockan 18-21. Det gav mig såklart ett sting av dåligt samvete, även fast jag hade all rätt i världen att tacka nej. Jag varken hinner eller orkar. Men ni ser; I'm trying.
.

It's all about att jag Inte Alls är Klumpig:

Efter en halvmils jogg och några kilometers snabb promenad tog jag en dusch och funderade över livet. Jag känner mig grymt framtids-stressad just nu och tankarna svävar iväg. När jag skulle gå ur badkaret, som är ganska högt eftersom det står upphöjt på ben, gjorde jag en vurpa och trodde att jag skulle dö. Jag tog tag i vad som var närmast, handfatet tror jag att det var, och landade med badkarskanten mellan benen samt i ena knävecket. Med hjärtklappning och Thank-God-Im-Alive-känsla kravlade jag mig ur badrummet och kollade på film. Imorse hade jag så grymt ont i knävecket att jag knappt kunde gå och nu kan jag bara ha benet utsträckt. Tidigare sedan ungefär en vecka har jag skurit mig på en olivburk, bränt mig i mormors ugn och haft sönder lite grejjer. Im stressed out.
.