Sommar 1999, i landet långt borta:

Vi åkte buss till Haiti två dagar efter att jag hade träffat Honom på Luna. Jag hade en konstig känsla i magen, sådär att något stort höll på att hända men jag visste inte riktigt vad. Jag ville att dagen skulle gå fort så att vi kunde komma tillbaka till hotellet igen och äta middag med dem som vi hade bestämt dagen innan. Vi skulle mötas på pizzerian och sedan gå ned till strandbaren.

.

Vi satt i bussen som hade fastnat på en bro på ön Hispaniola, på gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti, och lyssnade på guiden medan ett oavbrutet tutande hördes utanför. På min vänstra sida såg jag en fattig stad, på min högra en brun flod med svarta, hungriga barn som tvättade sig iförda trasiga kläder. Och här satt vi - rika turister från väst och vältrade oss i luftkonditionering och läsk och tittade ut genom fönstrena som om deras värld vore en enda lång utställning. Jag skämdes över att vara vit, jag skämdes över att sitta i den där bussen och sjönk därför allt längre ned i sätet för att inte synas från utsidan där små barn tittade med stora ögon och sträckte fram sina händer. Guiden pratade på om Haitis historia; Columbus, slaver och voodoo - sådant vi alla redan känner till. Ett litet barn såg in i mina ögon just då jag tittade ut igen och hon log, vinkade som om jag vore en drottning, skrattade och sprang till sina systrar och pekade. Hennes mage var uppsvullen och håret blondt trots hennes svarta hudfärg. Det kan bli så i en liten by med mycket inavel, menade guiden.
.

Vi lämnade bron och den fattiga staden vid landgränsen och skumpade fram på en lerig, smal väg i regnskogen. Då och då passerade vi små halmhyddor med öppna väggar. Barnen sprang fram och tittade, lika upprymda som svenska barn på Gröna Lund. De verkade hoppas varje gång att vi skulle stanna och ge dem någonting. En brödbit, en klubba, vad som helst. Jag önskade att jag kunde ge dem allt, men hur skulle de dela på min tandborste? Se på tv utan el? När skulle de titta på klockan när de ändå måste gå upp samtidigt som solen?
-

Kvinnor bar på klasar av hönor på ryggen till marknaden, svarta män låg i skottkärror och nynnade vid sina stånd, barnen satt och gjorde bohemiska stråhattar för en tia, och mitt emellan gick vi. Så nära, ändå en hel värld emellan oss.

.

Vi stannade i en av de rikare byarna. Det var en het och kvav dag i juni och längs vägen gick barn, faktiskt med kläder på, med stora vattenkärl på huvudena. Deras mammor satt på filtar fulla av föremål som skänkts från väst. För en billig summa kunde vi köpa en halvfull tandkrämstub, ett par utslitna barnskor eller en trasig serietidning från åttiotalet. Lyxigt för dem, skräp för oss. Barnen i den här byn hade till och med lärt sig lite meningar på engelska och skrek I love you! och good afternoon madame. Haiti officiella språk är annars franska eftersom landet länge var en fransk koloni, och det talas även haitisk kreol. Jag log mot barnen men gav dem ingenting, precis som guiden sa. Ger du en, måste du ge alla, annars blir det krig.
.

Vi gick in i byskolan som var ett förfallet envåningskjul med klotter i färgglada färger på väggarna. Lärarinnan hälsade oss välkomna, och eleverna, ungefär sju år gamla, var söta som dockor i små klänningar och finskor. De reste sig upp och sjöng en sång för oss på franska vid sina stora, runda bord där färgen var gammal och hängde i flagor. Vi gav dem mängder med godis, klubbor och kolor, och de tackade snällt och tog emot allting, utan att slåss med varandra eller vara giriga. Någon försökte sticka åt dem lite bröd, men de vill inte ha. Det gladde mig, det hade känts lite för mycket mata-fåglar-på-Djurgården. Att de tackade nej till bröd betyder att de hade mat för dagen. Vid tidigare stopp slogs och sparkades barnen medan de slet i våra brödbitar, och det skar i hjärtat. Det var första gången i mitt liv som jag såg ren och skär fattigdom överallt. Deras lyx var vår bottennivå.

.
Bussen skumpade vidare på små vägar. På ett ställe var vi tvungna att lämna våra bekväma säten för att gå över en träbro som annars inte hade hållt för oss alla. Hundratals gula fjärilar flög upp från floden nedanför och såg ut som virvlande höstlöv ovanför oss.
.

Det sista stoppet på Haiti var något jag länge hade drömt om att se; en voodoo-ceremoni. Jag hade skrivit slutarbetet på gymniasiet om voodoo och fascinerades av hur det gick till. Medan jag satt där och och såg på hur en man svalde glas, klev på glödande kol minut efter minut och dansade runt i trans satt Han och spelade gitarr på stranden med en cigg i mungipan några mil bort. Vad gjorde mina vänner i Sverige just då? Allt där hemma kändes så avlägset. Jag kände mig mer hemma i Karibien, det var en konstig känsla som inte gick att förklara. Inte för att jag kände mig hemma i fattigdom och misär, men alla lukter och alla känslor jag kände var som att äntligen hitta hem. Mina kompisar tyckte att det var en häftig upplevelse, men det var allt. De saknade sina mjuka sängar och lyxen i Sverige. Jag kunde inte vänta på att få åka hit igen. Jag ville aldrig åka hem.
.

Efter voodooceremonin hade jag antagligen sett mer under en dag än vad en del av byborna på Haiti skulle se under hela sitt liv av sitt eget land. Vi var aldrig till huvudstaden Port-au-Prince, där det blev mörkt varje natt eftersom de sparade på elen, men någon dag skulle jag åka dit jag också. Jag tänkte på hur mitt liv skulle bli i framtiden medan jag var på toaletten innan bussresan hem; ett hål i marken i ett trasigt, blått skjul tillsammans med en höna som gick och pickade på marken.

.
En aning omskakade, en aning tystare och mer tankfulla än dagen innan, anlände vi till vårt all inclusive hotell i landet bredvid Haiti, total kontrast mot de unga mammorna längs vägkanten på Haiti som ammade två barn på varsitt bröst. Han satt vid poolkanten och sken upp när jag kom fram till honom. Åh, hur skulle jag någonsin kunna åka tillbaka till Sverige?

.

Hela livet framför oss.

Jag sätter på en skiva med Scooter, och plötsligt sitter jag i soffan i Vårberg igen, min första lägenhet som jag delar med S, det är nästan sommar och fortfarande nittiotal och halva klassen har kommit på fest eftersom vi ska ta studenten dagen efter. J sitter med en klasskompis på mina röda metallstolar på balkongen, hennes kinder är rosiga och jag ser genom fönstret att hon skrattar. Jag sitter med min studentmössa i handen, mössan som jag några dagar senare glömmer på en buss och aldrig mer får se igen, läser igenom alla meddelanden för hundrade gången och tänker att min studentmössa måste jag spara för evigt, den här stunden måste jag spara för evigt för allting är sådär underbart bra och hela livet ligger framför oss och två dagar senare ska vi åka till Dominikanska Republiken och snubbla på kokosnötter och flyta på vågorna under en stekhet sol.
.
J ler genom fönstret.
Hela livet framför oss.
Jag undrar hur den där kvällen hade känts om jag hade vetat?
.
Vi sitter på en buss och S kommer inspringandes och skriker Är J här? Är hon frisk? Jag vänder mig mot J för att svara självklart är hon här, var skulle hon annars vara? när jag ser att hon inte har något ansikte och försvinner bortåt. Det är vår 2004 och jag vaknar med ett ryck på Malta. Det kändes så verkligt.
.
Två dagar senare ringer telefonen.
J finns inte mer.
J hade inte hela livet framför sig.
Jag stänger av Scooter och mina minnen med dem,
men hon finns alltid där,
varje gång jag hittar skivan igen eller ser studentmössor på stan,
varje gång det är vår och jag kunde ha känt att jag har hela livet framför mig.
.

Juni, 1999.

Som ett litet tillägg till mina åtta års junimånader, kommer den nionde och första, hur allting började -Den där månaden då jag tog studenten, hade flyttat hemifrån två månader tidigare, befann mig på Dominikanska Republiken och insåg vad jag hade saknat i hela mitt liv och vad jag ville göra i min framtid. Det var då, alldeles just då, på den ön, som allting föll på plats och jag insåg varför jag aldrig riktigt hade passat in. Det var då mina kompisar och jag satt och sörplade i oss all-inclusive drinkar på den ena hotellbaren som jag fick syn på en lustig typ som stod och vinglade på barnscenen. Han hade en stor svart hatt med en fjäder i, en svart kostym som var uppknäppt och förstor, långt mörkt tjockt hår som var lite trassligt. Han såg ut att vara i min ålder, hade nästan ett indianskt utseende blandat med ögon som Jhonny Depp. Vilken idiot han var som hade ställt sig bland barnen helt full och ragglade omkring. Han var puertorican och var där på studentresa precis som vi, bara det att han var en av ungefär hundra. Puertoricaner som tar studenten brukar åka till Dominikanska Republiken, ungefär som vi åker till Gotland. Mina kompisar och jag hade haft en lugn vecka i ett nästan tomt hotell, degat på stranden och druckit drinkar, läst böcker och diskuterat livet, men nu hade hotellet invaderats av en hord puertoricaner och det blev aldrig tyst igen. Varken då, eller när jag åkte hem.

.

Det var då, alldeles just då, med blixtar i horisonten och Mario med gitarr under bar himmel, svettiga kroppar som dansade merengue på discot Luna och tonåringarna utanför som cyklade på för små cyklar, som jag hittade mig själv efter att ha varit bortappad, vilsen och osäker i hela mitt liv. Då, alldeles just då, började jag leva.

.