Så försvann en till.

Går runt som en zombie och försöker förstå varför Beccie valde att avsluta sitt alldeles för korta liv, när jag får veta att en klasskompis från gymnasiet har frusit ihjäl.

Livet alltså, vad fan ska man säga?

Du och jag, du och då, men aldrig mer.

Och jag vet att jag inte borde blogga om det, men jag kan inte förstå. Jag förstår aldrig när någon försvinner. När Jessica dog 2004 tog det flera år att sluta se hennes ansikte i andras. Jag såg henne senast förra veckan, hjärtat hoppade till innan det stannade. Jag surfar runt nu, ser att det är sant, att du inte finns mer. Jag öppnar mitt nostalgialbum och det första jag ser är bilder på dig, på dig och mig, på oss, du och jag, vi, bästisar då, men inte nu, och du är borttagen som vän på facebook och din blogg är raderad och någon skriver att du har hängt dig. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Du är en sådan stor del av mig från då, då när det var du och jag, och jag saknade dig medan du levde och jag kommer sakna dig nu.

Vila i Frid, kära Beccie.

Jag kommer aldrig glömma dig,

aldrig aldrig.

Ni minns väl för nio år sen?

Jag i New York City (Wallstreet) år 2000 med lila, runda solbriller.

Minns ni vad ni gjorde den här dagen för nio år sedan?

Jag minns.

Jag jobbade på ett filmlager ute på Lidingö och lyssnade på radio med kollegorna. Det gick en rysning genom hela min kropp när jag hörde om första planet. Alla stannade upp i vad de gjorde. Jag hade en t-shirt från Universal Studios på mig och hade just hittat tejp med Fucking Åmål-logga. Medan de pratade live, krashade det andra planet in i tornet. Jag tänkte att världen var på väg att gå under. På riktigt gå under. This was it.

.

Ett år tidigare hade jag själv besökt Twin Towers i New York. Struttat runt där nedanför, käkat nudlar i China Town, somnat på t-banan och vaknat upp i Harlem mitt i natten, beundrat Strawberry Fields, åkt och sovit två nätter på JFK för att vi inte hade råd med hostall, och blivit portad från Frihetsgudinnan (min turkiska resekompis ljög om sin ålder för att få billigare biljett. Oförlåtligt).

.

På det där filmlagret när jag jobbade min andra och sista säsong var det förövrigt en konsult som hade en femårig dotter och höggravid fru. Han hade köpt hus och hade semester. En morgon när jag kom till jobbet grät alla och hade panik.

.

För konsulten hade skurit halsen av sin dotter, sen av sin höggravida fru och hoppat ut genom fönstret och brutit nacken. Ingen visste varför. Ingen. Han lämnade inte ens en lapp. Han hade jobbat på filmlagret i massor med år och var kompis med alla. Hans bror hade installerat tvättmaskinen hos min mormor. De skrev en liten notis i tidningen dagen efter på typ 10 rader.

.n

Livet är så jävla sjukt ibland.

Lämnad, igen.

Min kille är ute och reser med jobbet. Igen. Jag känner mig lämnad. Titt som tätt åker han iväg, en vecka eller mer, ibland mindre. Inte som jag, ett par dagar till Danmark här och där, utan till andra sidan jorden. Långt bort där det blir sandstorm och termometern visar 50 grader. Ibland får man telefonsamtal som det här:
-Jag har varit med om en bilolycka!
-Vad fan, shit, vad har hänt?
-Vi blev påkörda bakifrån. Hinner inte prata nu, måste lägga på, polisen kom just!
Eller sms såhär:
-Är tillbaka på hotellet nu. Lever. En bilbomb sprängdes tidigare idag ganska nära.

Det känns nästan alltid (men inte alltid) som världens undergång när han reser, och han reser ofta. Tänk om han DÖR? Vad fan gör jag då?! Nu sitter jag här och äter resterna från gårdagens middag med pappa (gazpacho) och känner mig ensam. Min sista semesterdag (på två veckor - sedan 5 dagar till Sant Pol i Spanien, om han inte DÖR vill säga) och solen skiner. Skynda att älska utläst (påmind om döden), telefonen tyst, kroppen förkyld. Måste hitta på något. Igår fick jag champagne hos min Träningskompis och kom hem senare än tänkt, men jag känner mig ändå ensam. Jätteensam. Det är nästan så att jag längtar till jobbet, men bara lite. Pyttelite.

Grattis!

Var på 30års-fest på Värmdö i lördags tillsammans med typ 100 andra och fick enorma gymnasieminnen. Stället var på samma väg där Jessica bodde, min gymnasiekompis som dog i cancer år 2004... I vilket fall så var andra gymnasiekompisar där, och eftersom vi alla fyller 30 i år är det ju naturligt att åldern sätter sina spår. Inte för att 30 är någon ålder, men man märker ju vanligtvis ändå en viss skillnad sedan studenten (för 11 år sedan).

.

Tydligen märkte en av mina gamla classmates inte den gällande mig. Efter snack om detta var det sista han sa för kvällen följande:

.-Grattis!

- ???

- Till att du inte har åldrats!

.

Det tackar man för, även om det var mörkt, myggigt, duggregn och att han möjligtvis hade druckit ett par cubatas för mycket. Jag tittade mig själv i spegeln när jag kom hem och såg både tunnare hår och en tyngre kropp - MEN, jag såg också jädrans mycket bättre kondition, en och annan muskel och en lyckligare själ. Så, grattis till mig, att jag åtminstone tydligen inte åldras så att det syns i mörkret.

29 years later.

Känns helt sjukt att fylla 29 idag, känner mig som 19. Fast de senaste två gångerna jag har varit på systemet (är där max 2 gånger per år) har de fan inte frågat om leg.

.

Igår hade jag en liten fest och idag var jag hos mormor med massa släkt och njöt. I'm loving it. Kusinbarnet Nerea 8 månader är dessutom sötast på hela jorden och jag önskar att hon var mitt barn.

.

Imorn är det måndag och jag njuter av att jag inte har något emot det. Oftast tycker jag som bäst om första minuterna av dagen eftersom jag vet att jag har 8-9 timmar kvar av arbetsdagen och sålunda massor med tid till alla uppgifter. Jag har förstått att det är ganska ovanligt.

.

Ps. Att skådisen Brittany Murphy dog idag känns sjukt overkligt. I liked her.

Farmors psalm.

Min kära farmor, som lämnade vår värld den 14 september 2008, älskade att skriva. En dikt som hon skrev om allahelgona tonsattes och blev till en psalm - en psalm som ska sjungas i kyrkan utanför Fagersta kl.18 idag. Det tråkiga är bara att pappa har blivit sjuk, så vi kan inte åka dit. Mina tankar går ändå till henne idag, min kära farmor som jag har så många minnen tillsammans med, som jag ska tända ett ljus för idag någon annanstans.
,
Antagligen åker vi till morfars grav som vi brukar. Det är alltid så vackert med alla tända ljus och lugn stämning. Allhelgona är den helg på året som känns extra stark på något sätt, och den representerar helt andra saker för mig än fest och klirrande systemetpåsar. Har folk verkligen glömt bort vad allhelgona representerar och låtit kommersialismen ta över? Skrämmande.

It's all about min Bror:

Igår var jag fredagstrött, sådär att jag hade glömt plånboken hemma när jag skulle betala på ICA och gick med ryggsäck och smutsiga glasögon bland alla uppklädda, halvfulla Stockholmare på väg till Birkastan för att hänga med min bror.
.
Min underbara bror ja, han som strax fyller 15 och har blivit lång och halvvuxen, som går på fäktning och är bättre än jag på TP. Han är typ världens bästa tonårskille - faktiskt.
.
Så, vi köpte pizza (och mötte min chef på pizzerian) och när jag skulle bjuda brorsan på läsk sa han nejtack, men gärna Brämhults juice, och godis, det har jag slutat med, så vi satt vid köksbordet och åt pizza och drack morotsjuice denna regniga höstkväll innan UNO & TP-spelade, och jag kände bara att fy fan vilken tur jag har, att min brorsa lever.

Jag fick en kommentar i bloggen om att dödsångesten verkar så hemsk, att det är bättre att lägga energi på att ta tillvara på saker istället. Och säga vad man vill om den hemska ångesten, men den gör faktiskt just detta med mig: Jag tar ingenting för givet, jag tar tillvara på allt, varje minut, varje morgon jag vaknar, varje kväll jag lägger mig. Hade jag gjort det, om döden inte skrämt mig? Jag vet inte. Jag vet bara att ju lyckligare jag är, ju större blir samtidigt rädslan för döden.

Varning för ångestinlägg, but I can't help myself.

We are spiritual beings

having a human experience

Och jag vill gärna tro på meddelandet dagens kopp yogi-te säger. Jag kan inte och vill inte tro att det bara tar slut när vi lämnar denna värld. Döden ger mig ren och skär panik, som jag har skrivit så många gånger tidigare i denna blogg.
.
Igår fick jag veta att en bekants ex son dött i en olycka. 15 år gammal. Det hade lika gärna kunnat vara min lillebror (som fyller 15 i december). Jag kan inte tänka mig ett lyckligt liv om något av mina syskon skulle försvinna, det går bara inte! Den här killens knappa tonårssyskon förlorade dessutom sin mamma för ett par år sedan i cancer, så jag bara undrar - hur mycket smärta kan en familj utstå? Hur överlever folk som har varit i krig? I naturkatastrofer? Jag kan bara inte förstå.
.
Det allra värsta är att vi alla dör förr eller senare, så ingen kan säga någonting som tar bort min dödsångest. Snarare blir den värre för varje år som går, eftersom tiden tickar mot en säkrare död för varje minut.

Nobody puts Swayze in a corner:

Jag tror den där Generationsdöden är i full gång nu, den som jag skrev om i min blogg då Bergman gick bort, den som ger mig så otroligt mycket ångest och rädsla. Patrick Swayze dog igår, på min farmors ettårsdag som bortgången, och det känns i vanlig ordning sjukt overkligt. Dirty Dancing är ju onekligen en av de mest klassiska filmerna från min generation och nu har Swayze had his time of his life. Läskigt att det aldrig, aldrig mer kommer tillbaka...

Morgonens nyhets-chock:

Shit, det känns helt overkligt att Michael Jacksom är död. Det är precis det här jag har befarat, an end of an era på något sätt, när de stora börjar droppa av. Tänk-om-det-hade-varit-Madonna..! Jag låg och grät över farmor igen igår när jag skulle sova, för jag har fortfarande inte förstått det och kommer kanske aldrig göra. Vad är döden egentligen?

every breath we drew was hallelujah

En gammal vän till mig har precis fått komma hem från sjukhuset efter att ha varit extremt sjuk.

.

-Du har ungefär tre timmar kvar i livet, sa en kirurg till henne vid ett tillfälle.

.

Ändå lever hon nu. Det är helt ofattbart!

.

Hur förändras man efter en sån upplevelse?

Jag tror att vissa nästan skulle behöva en sån här omskakning för att inse hur underbart livet är, för att se det man har istället för det man inte har, för att ta tillvara på livet, för att kunna känna lycka av att bara andas in frisk luft eller se en blomma slå ut, för att inte behöva en massa materialistiska saker eller fastna i gammalt och inte tillåta sig själv att gå vidare.

.

Jag önskar de som dött omkring mig tillbaka i livet, men jag tar med mig gåvan de för alltid har gett mig. Jag tar med mig helvetet jag var i under en tid i mitt liv, och ler när jag tänker på hur stark kärleken var som ledde mig dit. Jag ler när jag tänker på hur det var jag själv som tog mig upp ur helvetet och insåg att varje dag är ett mirakel. Hallelujah.

-

-

well there was a time when you let me know

what's really going on below

but now you never show that to me do you

but remember when i moved in you

and the holy dove was moving too

and every breath we drew

was hallelujah

Det finns egentligen inga ord.

Kan inte folk bara SLUTA DÖ någongång??!
.
Just nu vill jag bara vara liten och naiv igen och inte fatta att man inte lever förevigt.

It´s all about att jag satt på ett pendeltåg som dödade en man:

Igår tog M och jag pendeltåget klockan 17:39 från Sundbyberg, fullt med folk och jag lätt klastrofobisk som vanligt. Efter någon minut bromsade tåget in ovanligt fort och jag sa direkt att jaha, nu har det väl kört på någon, och visst var det så, en röst i högtalaren meddelade att vi blir stående ett tag eftersom vi kört på en individ och måste invänta räddningspersonal och polis.

.

Minutrarna gick. Inga sirener hördes. Vad förstår man då? Jo, att personen omedelbart omkommit. Efter en kvart kom räddningspersonal och gick med ficklampor längs spåret fram och tillbaka, min slutsats direkt att de letade efter bitar av den som omkommit, och tankarna var såklart om det var självmord? En olycka? Känner någon på tåget den som dött? Vem kommer när som helst få ett samtal att de förlorat sitt barn, förälder, syskon, vän, sin kärlek?

.

På bara en sekund rycks allting bort, alla tusentals minnen, all kunskap, all oro och stress, allting man kämpat för, alla mål, drömmar, hopp. På en enda sekund.

.

Efter en timme och tjugo minuter rullade vi vidare mot Karlberg där tåget skulle utrymmas, och då gjorde jag det där som man egentligen inte vill men ändå inte kan låta bli att göra; titta på förarhytten efter spår och tänker att ingenting kommer synas, de måste ju ha gjort rent, men ändå - där fanns det plötsligt blod och utkletade substanser precis bredvid mig, från en människa som en timme och tjugo minuter tidigare har kunnat skratta och gråta, göra vadsomhelst, och så på en sekund, vid övergångsstället där vi ätit pizza på sommaren, krossas huvudet och livet släcks. Jag mådde sjukt illa av att se de där...substanserna utsmetade på tåget, ljusrosa med vita saker, och sedan snabbt slussas vidare med alla andra som hade bråttom med klirrande systemetpåsar och höga klackar.

.

Döden är min största skräck, och man blir ju ständigt påmind om hur skört livet är. Hur många familjer förlorar inte någon varje sekund av varje minut? Hur ofta sitter inte människor runt om i världen och får sitt hjärta förvridet av sorg medan alla andra runtomkring fortsätter som om ingenting hänt? När vi kom hem läste vi att det var en man som omkommit.

Två rader på nätet, bara sådär. Poff. Borta. Livet fortsätter, iallafall för somliga.

Fredag den trettonde, eller hur var det? :

Är det säkert att det inte är fredag den trettonde idag?
-

• Sent igårkväll fick jag veta att vi alla ryker från mitt ena extrajobb i januari, där jag trivs asbra. Tur att jag inte jobbar heltid där då som alla andra, men ändå, klump i magen.
• Idag på andra extrajobbet, sagt 20 h i veckan, fick jag veta att jag typ max kommer behövas 10h i veckan. Hey, det här jobbet är ju perfekt i mitt CV. Don´t do this!
• Idag på dagen råkade jag förstöra toaletten så att det inte går att spola. Jippie.
• Syster berättade att en kompis till henne dött. Av diabetes. Ni vet ju vid det här laget att Döden ger mig sådan ångest att jag inte kan andas. Dessutom dör människor ständigt och det finns inget någon säger som gör saken bättre, för vi dör allihop. Förr eller senare. Att det kanske blir senare är inte heller någon tröst, för när de väl rycks bort har man bara hunnit fästa sig vid dem ännu mer.

.

It´s all about the L-word:

Okej, det var det här med döden igen och vilken panik den ger mig.

.

Jag är totalt inne i serien L-word och tittar på den så fort jag har en liten stund över. Det är märkligt hur de numer känns som personer i mitt liv på riktigt, även om de är totally fabulous och alldeles för snygga och framgångsrika och bor i L.A. Plötsligt, när jag ler åt att två håller på att bli tillsammans igen eftersom de just belong together, så dör den ena i cancer. Och jag gråter som om det hände på riktigt, kan inte tro att det är sant även fast det är precis sånt som händer i verkligheten, och förbannar min egen panik och svårighet att andas när jag ska sova eftersom vi alla förr eller senare kommer dö. Hur klarar man sig då ens livspartner rycks bort från en? Hur hittar man styrkan att gå vidare?

.

Och lite ytligt, vad ska jag ta mig till då jag tittar på seriens sista avsnitt och de alla kommer försvinna ur mitt liv?

,

It´s all about thats it´s just a See You Later:

En puertoricansk vän sa till mig en gång; this is not goodbye, this is just a see you later.
.
Så ska jag försöka tänka nu.
.

It's all about that Världen Fortfarande Inte Har Stannat:

Världen rör sig fortfarande.
Farmor har inte hälsat på mig än, trots att jag bett om det.
Var håller du hus?
Jag gråter på kvällen och saknar pappa, och just då ringer han igen, fjärde eller femte gången vi pratar samma dag, och jag är så glad att jag inte tar för givet, att jag har en pappa som bryr sig så mycket.
.
För ett tag sedan sökte jag ett jobb där jag tyckte att annonsen var skriven direkt till mig. Sedan kallades jag till intervju. Tre valdes sedan ut för ytterligare intervju, och jag var en av dem. Trots sorg i hjärtat log jag utåt och när jag gick dit, och efter bara tjugo minuter på företaget sa de att de skulle höra av sig i början av nästa vecka.
.
Några timmar senare ringde telefonen och jag hade fått jobbet.
.
1/10 kommer jag bla annat att vara juristassistent på ett läkemedelsföretag 35minuter promenad från mig.
.
Det känns bra, men konstigt. Jag trivs så bra på Sun men from just 1/10 vet de inte hur mycket de kommer behöva mig och jag behöver jobba 50%, vilket nya jobbet innebär, så egentligen är det perfekt. När min sorg över farmor har lagt sig kanske jag kan släppa den här ångesten som ligger där bakom hela tiden och se framåt. Jag gör mitt bästa, för man kan tydligen inte göra mer än så.
.

It´s all about that I cannot Understand:

En molande ångestkänsla som inte försvinner vad jag än gör ligger där och gnager och försöker få mig att förstå att hon inte kommer tillbaka.
.
Pappa, syster och jag äter Sushi i Sundbyberg efter en promenad och jag har tagit ledigt från jobbet, pappa somnar på min säng och det är skönt att inte vara själv, jag går två timmar promenad till Hagaparken och tillbaka och känner mig ensam, ute är det kallt och rått, och världen har fortfarande inte stannat. .
.
Farmor, kan du inte komma och hälsa på mig i natt snälla? Jag behöver veta att du har det bra, att man inte försvinner när man dör, att du fortfarande finns vid min sida.
.
Idag fick jag samtidigt ett litet kort på posten av mormor med en tremånaders prenumeration av DN, för andra gången på ett år. Mitt i min sorg är jag ändå glad att mormor fortfarande är min mormor och lever vidare med sin grishjärtklaff och kollar på Vänner klockan 19:30 varje kväll tack vare mig och njuter av livet så gott hon kan.
.

Jag kommer aldrig glömma dig farmor.

Även fast det är livets gång känns det så overkligt när det väl händer. Det mest naturliga i världen, som att födas och dö, är det som känns mest ofattbart av allt.

Varför stannar inte världen upp?

Hur kan du vara borta när alla minnen är lika levande som innan?

Så många gånger jag har tänkt på den här dagen och hur jag skulle klara mig igenom den, och så kom dagen och det kändes som jag gick sönder i bitar, och ändå sitter jag här och kan inte förstå. När du låg där så stilla med en blomma i handen och med slät hy väntade jag bara på att du skulle resa dig upp och säga smörj mig på ryggen. Jag trodde att du skulle leva för alltid, att du var odödlig, och det tror jag fortfarande.

Lilla älskade farmor, var finns du nu?

I fredags klämde du min hand med dina små, varma fingrar fast du var medvetslös, och igår var de kalla, bleka och stela.

Det var inte du.

Jag har ditt fina foto från 1943 på köksbordet, 21 år gammal och så ung och söt. Hur kan det vara du som nu ligger i ett bårhus och väntar på att begravas?

Hur kan vi aldrig mer få åka till dig och skratta åt dina skämt, skicka vykort till dig från alla resor, ringa till dig, fira påsk med dig?

Sista gången du var du, när vi var hos dig i somras, skrattade jag så mycket att jag grät, och det är de stunderna jag aldrig kommer glömma. Jag kommer heller aldrig glömma hur du kramade min hand när jag var liten och inte vågade vara vaken längst, hur du tålmodigt låg bredvid mig på madrassen på golvet så att jag kände mig trygg.

Lilla älskade farmor, jag kommer aldrig glömma dig.

.