Lägesrapport från Luquillo:

Kom nyss till lägenheten; möttes av en liten svart kolibri som satt på sitt minimala bo på en kabel utanför huset, och en och annan coqui hörs redan trots att solen inte har gått ner. Vågorna dånar två kvarter bort och eftersom det regnar för fullt går det varken att bada eller sola. Vi är ändå trötta efter den sjukt långa resan, som dessutom resulterade i att både M:s och mitt bagage kom bort (!). Vi hade ju 12 timmar i New York där vi skulle checka ut väskorna, men de hade aldrig kommit med flighten. Förhoppningsvis kommer de tillrätta snarast (För 10 år sen när jag åkte hit för första gången var väskan borta i 9 dagar). Som påster på såren får vi nu shoppa för 2000 kronor var som flygbolaget ersätter. Vi styr alltså strax bilen mot närmsta stora shoppingmall i Fajardo eftersom vi bara har de kläder vi haft senaste två dygnen, förutom ett par extra strumpor och lite sånt. Självklart fick jag även lingonveckan på Arlandaexpress (två dagar för tidigt) och blodade ned kläderna - vilket jag märkte först efter att väskan checkats in. Byta käder i New York alltså tänkte jag, men icke! Hade dessutom svinont hela resan trots värktabletter, och toalettbesök har varit behövda cirka varannan timme.
.m
Jag trodde att jag skulle gråta av minnen och nostalgi när vi landade, men icke. Kanske för att jag dessutom är sjukt trött.
.m
Jag hoppas även att Karibien inte behöver drabbas mer nu av jordbävningar. Som om Haiti behövde mer misär! När jag var där 1999 höll redan mitt hjärta på att gå sönder i bitar av all fattigdom.
,
Foton och mer uppdatering kommer inom kort, men just nu kan ni alla trösta er med att det regnar trots att det är 25 grader, att vi inte har några kläder och att det är så höga vågor att man inte får bada.

Sommar 1999, i landet långt borta:

Vi åkte buss till Haiti två dagar efter att jag hade träffat Honom på Luna. Jag hade en konstig känsla i magen, sådär att något stort höll på att hända men jag visste inte riktigt vad. Jag ville att dagen skulle gå fort så att vi kunde komma tillbaka till hotellet igen och äta middag med dem som vi hade bestämt dagen innan. Vi skulle mötas på pizzerian och sedan gå ned till strandbaren.

.

Vi satt i bussen som hade fastnat på en bro på ön Hispaniola, på gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti, och lyssnade på guiden medan ett oavbrutet tutande hördes utanför. På min vänstra sida såg jag en fattig stad, på min högra en brun flod med svarta, hungriga barn som tvättade sig iförda trasiga kläder. Och här satt vi - rika turister från väst och vältrade oss i luftkonditionering och läsk och tittade ut genom fönstrena som om deras värld vore en enda lång utställning. Jag skämdes över att vara vit, jag skämdes över att sitta i den där bussen och sjönk därför allt längre ned i sätet för att inte synas från utsidan där små barn tittade med stora ögon och sträckte fram sina händer. Guiden pratade på om Haitis historia; Columbus, slaver och voodoo - sådant vi alla redan känner till. Ett litet barn såg in i mina ögon just då jag tittade ut igen och hon log, vinkade som om jag vore en drottning, skrattade och sprang till sina systrar och pekade. Hennes mage var uppsvullen och håret blondt trots hennes svarta hudfärg. Det kan bli så i en liten by med mycket inavel, menade guiden.
.

Vi lämnade bron och den fattiga staden vid landgränsen och skumpade fram på en lerig, smal väg i regnskogen. Då och då passerade vi små halmhyddor med öppna väggar. Barnen sprang fram och tittade, lika upprymda som svenska barn på Gröna Lund. De verkade hoppas varje gång att vi skulle stanna och ge dem någonting. En brödbit, en klubba, vad som helst. Jag önskade att jag kunde ge dem allt, men hur skulle de dela på min tandborste? Se på tv utan el? När skulle de titta på klockan när de ändå måste gå upp samtidigt som solen?
-

Kvinnor bar på klasar av hönor på ryggen till marknaden, svarta män låg i skottkärror och nynnade vid sina stånd, barnen satt och gjorde bohemiska stråhattar för en tia, och mitt emellan gick vi. Så nära, ändå en hel värld emellan oss.

.

Vi stannade i en av de rikare byarna. Det var en het och kvav dag i juni och längs vägen gick barn, faktiskt med kläder på, med stora vattenkärl på huvudena. Deras mammor satt på filtar fulla av föremål som skänkts från väst. För en billig summa kunde vi köpa en halvfull tandkrämstub, ett par utslitna barnskor eller en trasig serietidning från åttiotalet. Lyxigt för dem, skräp för oss. Barnen i den här byn hade till och med lärt sig lite meningar på engelska och skrek I love you! och good afternoon madame. Haiti officiella språk är annars franska eftersom landet länge var en fransk koloni, och det talas även haitisk kreol. Jag log mot barnen men gav dem ingenting, precis som guiden sa. Ger du en, måste du ge alla, annars blir det krig.
.

Vi gick in i byskolan som var ett förfallet envåningskjul med klotter i färgglada färger på väggarna. Lärarinnan hälsade oss välkomna, och eleverna, ungefär sju år gamla, var söta som dockor i små klänningar och finskor. De reste sig upp och sjöng en sång för oss på franska vid sina stora, runda bord där färgen var gammal och hängde i flagor. Vi gav dem mängder med godis, klubbor och kolor, och de tackade snällt och tog emot allting, utan att slåss med varandra eller vara giriga. Någon försökte sticka åt dem lite bröd, men de vill inte ha. Det gladde mig, det hade känts lite för mycket mata-fåglar-på-Djurgården. Att de tackade nej till bröd betyder att de hade mat för dagen. Vid tidigare stopp slogs och sparkades barnen medan de slet i våra brödbitar, och det skar i hjärtat. Det var första gången i mitt liv som jag såg ren och skär fattigdom överallt. Deras lyx var vår bottennivå.

.
Bussen skumpade vidare på små vägar. På ett ställe var vi tvungna att lämna våra bekväma säten för att gå över en träbro som annars inte hade hållt för oss alla. Hundratals gula fjärilar flög upp från floden nedanför och såg ut som virvlande höstlöv ovanför oss.
.

Det sista stoppet på Haiti var något jag länge hade drömt om att se; en voodoo-ceremoni. Jag hade skrivit slutarbetet på gymniasiet om voodoo och fascinerades av hur det gick till. Medan jag satt där och och såg på hur en man svalde glas, klev på glödande kol minut efter minut och dansade runt i trans satt Han och spelade gitarr på stranden med en cigg i mungipan några mil bort. Vad gjorde mina vänner i Sverige just då? Allt där hemma kändes så avlägset. Jag kände mig mer hemma i Karibien, det var en konstig känsla som inte gick att förklara. Inte för att jag kände mig hemma i fattigdom och misär, men alla lukter och alla känslor jag kände var som att äntligen hitta hem. Mina kompisar tyckte att det var en häftig upplevelse, men det var allt. De saknade sina mjuka sängar och lyxen i Sverige. Jag kunde inte vänta på att få åka hit igen. Jag ville aldrig åka hem.
.

Efter voodooceremonin hade jag antagligen sett mer under en dag än vad en del av byborna på Haiti skulle se under hela sitt liv av sitt eget land. Vi var aldrig till huvudstaden Port-au-Prince, där det blev mörkt varje natt eftersom de sparade på elen, men någon dag skulle jag åka dit jag också. Jag tänkte på hur mitt liv skulle bli i framtiden medan jag var på toaletten innan bussresan hem; ett hål i marken i ett trasigt, blått skjul tillsammans med en höna som gick och pickade på marken.

.
En aning omskakade, en aning tystare och mer tankfulla än dagen innan, anlände vi till vårt all inclusive hotell i landet bredvid Haiti, total kontrast mot de unga mammorna längs vägkanten på Haiti som ammade två barn på varsitt bröst. Han satt vid poolkanten och sken upp när jag kom fram till honom. Åh, hur skulle jag någonsin kunna åka tillbaka till Sverige?

.