Caribbean sunrise down the street.

* Missing it already*

Sista dagen...

Jag i regnskogen igår

,

Uuuh, idag är det sista dagen på Puerto Rico. Solen kikar fram mellan molnen och det är behagligt varmt precis som alla andra dagar. Vi har hört rykten om -14 och snöstorm i Stockholm, vilket gör det extra jobbigt att åka hem. Inte för att vädret är allt, men jag känner mig inte riktigt redo. Tänk om jag inte kommer tillbaka hit mer? Puerto Rico börjar kännas lite som ett avslutat kapitel, även om det alltid kommer finnas här, och det är skönt samtidigt som konstigt. Mitt år i Spanien kändes som ett avslutat kapitel direkt; jag tänker sällan på det året, pratar nästan aldrig om det, glömmer nästan bort att jag var där. Tänk att platser kan ha så olika inverkan? Puerto Rico gjorde intryck direkt och blev som mitt andra hem.
.
Sista dagen alltså, och vi ska ta det lugnt, kanske bada lite på stranden nedanför och åka och köpa lite saker vi vill ha med oss hem (hur allt ska få plats är en annan femma, med tanke på hur mycket nytt vi var tvungna att köpa då bagaget var borta de första typ fem dagarna) och sedan kommer kanske ett par vänner över på kvällen. Jag känner mig inte det minsta utvilad - snarare blir livet hemma igen som semester. Här har vi gjort saker hela tiden och varit utmattade på kvällarna.
.
Igår åkte vi till regnskogen igen och gick den kända "regnskogsrutten" på ett par kilometer. Vi gick bland annat till vattenfallet vid floden La Mina innan vi åkte till Viejo San Juan (gamla stan) igen.

Culebra...

Igår gick vi upp i ottan igen för att åka till ön Culebra som hör till Puerto Rico men ligger halvvägs ut mot St. Thomas, U.S Virgin Islands. Det var min fjärde resa dit, en entimmes båtfärd för 4.50 $ tur och retur. Det var dock jäkligt höga vågor, så redan efter typ en kvart kände jag mig sjukt illamående. Det blev inte bättre av att folk runtomkring oss började spy... så jag vinglade ut vit i ansiktet och höll på att svimma innan jag spydde tre gånger och hade lust att hoppa av båten mitt i havet. Jag har aldrig varit så åk- eller sjösjuk i hela mitt liv! Det flimrade för ögonen och jag kunde inte röra på kroppen. När vi skulle gå av stank båten av varma spyor så jag var inte direkt ensam i mitt tillstånd. Väl på Flamenco Beach, rankad som världens näst-vackraste strand av Discovery Channel, packade vi upp våra snorkling-set och var i princip bara uppe ur vattnet för att köpa pinchos de pollo (kycklinggrillspett) och piña colada. Framåt eftermiddagen då vi skulle hem hade någon rotat i min ryggsäck, men eftersom vi är smarta och gömmer allt värdefullt hade tjuvarna bara fått med sig några rutor toalettpapper (!!!) och det kan man ju bjuda på, hehe... På ett av våra foton ser man tjuvarna på långt avstånd. Väl tillbaka i Culebras hamn gassade solen och vi fick vänta sjukt länge på båten. Ingen sa någonting, så när klockan närmade sig 18 och båten skulle ha gått klockan 17, gick jag och frågade vad som hände. Jaha, färjan hade gått sönder och de visste inte om det skulle komma en ny. Nästa skulle gå morgonen efter...Efter lite panik fick vi iallafall köa för att komma med last-färjan, vilken bara tog emot 150 personer, så budskapet var "alla kommer inte komma med"... Som tur var kom vi med, och kom tillbaka till Luquillo endast 2-3 timmar efter beräknad tid. Vi avslutade kvällen i amerikansk anda med pizza från Dominos för mig, och hamburgare från Wendys för M och sov innan vi sov gott i lägenhetens dubbelsäng.

Flamenco Beach

.
M kan ses snorkla för glatta livet i det underbara vattnet
.

M spanar ut över stranden...

.

Sex fiskar!

Iguana:n i trädgården.

Se så vacker den är, iguana i trädgården! Utanför oss har vi alltså färsk lime bredvid kokospalmen, en kolibri med minibo som senast idag flög nån decimeter över M:s huvud, och iguanas. Och så hör vi havets vågor och ser en glimt av stranden från terassen.
.

*kommer sakna som fan i Sverige*

Back to Río Piedras.

Igår åkte vi till Río Piedras där jag har bott förut. Det kändes rätt skönt att vara "hemma" på gatorna, kunna peka på mataffären där jag köpte mat, den första lägenheten där jag stod på kontraktet i detta land, gå runt på Universitetet och pilla på lianer och visa mangoträd.
.
Efter det åkte vi till Santurce för att äntligen få äta riktig mat (appropå blogginlägget innan). Flera vänner har tipsat mig om La Casita Blanca, så vi åkte dit och fick oss riktigt god mat. Jag älskar ställen där de serverar extra saker som inte ingår i det beställda och som heller inte står med på notan; här fick vi både vitlöksbröd, soppa, bacalaoito (typ friterad torsk) och varsin liten hutt cocossprit till efterrätt. Vi åt typisk puertoricansk mat och notan inklusive dricks gick på 30 dollar - helt klart prisvärt! Jag orkade inte ens äta upp allt. Vi träffade några amerikaner där som vi stod och snackade med ett bra tag innan vi åkte till Plaza Las Americas för att se finfina Avatar i 3D. Caribbean Cinemas, som biokedjan heter här, har riktigt bra salonger med mycket benplats, sval luft, onumrerade platser och ingen risk att någon lång sätter sig framför (ogillar svensk bio, älskar puertoricansk). Vi satte oss alltså på bästa platsen i mitten och njöt av den fina filmen för 75 spänn per person i shoppingcentret där jag jobbade år 2003. Jag älskade filmen! All in all en mycket bra dag, även om det regnade och var mulet hela dagen. Sånna dagar är också okej. Nu på förmiddagen denna tisdag är det lite sol, så planen är att sticka och bada lite innan vi åker till regnskogen eller gamla stan senare i eftermiddag.
.
.

Boricua de corazón - Puertoricansk flagga nedanför huset/lägenheten vi hyr.

.

Svenskar kommer ju i tid, så vi var såklart först i biosalongen (10 minuter innan Avatar började)..

. La Casita Blanca (och en av amerikanerna).
.

Chipsbil på väg! Puertoricaner kör förövrigt som galningar...

Puertoricansk...mat?

Sedan vi kom hit har vi i ärlighetens namn inte ätit särskilt bra. De flesta dagar har vi börjat med ett par kakor, juice och en macka, följt av lite middag på kvällen (antingen typ grillat här eller snabbmat ute). I fruktväg har vi i princip sammanlagt bara ätit lime från trädet utanför, nån banan och en halv grape som hon som hyr ut huset hade lämnat kvar till oss när vi kom hit. Igår köpte vi dock en saftig, puertoricansk ananas som smakade helt ljuvligt! På senvåren är annars bästa fruktsäsongen, med färska mangos som ligger under träden, tamarinder och quenepas. Nu har vi iallafall blivit tipsade om en bra restaurang som heter La Casita Blanca som tydligen gör den bästa puertoricanska maten. Hoppas vi kan åka dit! Allt ses liksom med andra ögon när M är med och vi "turistar".

Igår kom min vän Canelie, som jag jobbade med i Plaza Las Americas 2003, och hennes kille över. Vi skulle åka till en flod i regnskogen men hittade dock inte dit utan åkte till en strand i Fajardo istället och köpte varsin pincho (grillspett). Idag regnar det och det är dax att eventuellt åka och se Avatar i 3D, spana in Plaza Las Americas (Karibiens största shoppingmall) och eventuellt studentstaden Río Piedras där jag bodde.

Roadtrip numero dos, och lite annat.

Mario & M inne i La Fortaleza, el Morro, Viejo San Juan i fredags

.

Utsikt under vår roadtrip igår, här över Maunabo

Se upp för kokosnötter! M kör vår hyrbil på Playa Lucía .

M badar i Bahía Sucia vid Cabo Rojo Lighthouse

. .

Bahía Sucia sedd från Cabo Rojo Lighthouse. Dock inga störtande klippor med på foton här eftersom alla innehåller M eller mig, vilka bara läggs upp på Facebook
.
Solnedgång över stranden El Combate, Cabo Rojo...
.

M på El Combate

..

Sedan jag skrev sist har vi haft två fullproppade dagar igen som enligt mig har varit toppen (aj! Fick precis ett myggbett UNDER FOTEN...puertoricanska myggor är förrädiska).

.
I fredags åkte vi in till gamla stan (Viejo San Juan) hem till min gamla vän Natalie som jag har känt i 10 år, och som även har hälsat på mig i Sverige innan vi åkte vidare till Norge tillsammans ett gäng. Hon har bott två år i Tyskland, fem i San Francisco och sex månader i Frankrike och vi hade inte setts på kanske åtta år? Ett kärt återseende med andra ord. Efter det åt vi lunch på San German med henne, hennes bebis och Mario (som jag inte hade träffat sedan 2006) innan vi gick till La Fortaleza (El Morro). Himla kul för mig, för jag hade faktiskt aldrig gått in i fortet innan! Imponerande utsikt. På eftermiddagen åkte vi till Condado och hämtade upp Petchie och åkte tillsammans till Caguas i mitten av landet för att hälsa på Janina & Pedro på deras café de har där. Janina och jag jobbade i samma shoppingcenter år 2003, och hon & Pedro hade drömmar om att starta café - vilket de sedan gjorde och har nu tre stycken. Petchies man plus vän Britta tillkom och jag hade gärna stannat hela natten om det inte vore för att vi skulle upp i ottan på lördagen för att åka till andra sidan ön.

,
På lördagen gick vi alltså upp när det fortfarande var mörkt och åkte längs nordöstra kusten vidare mot sydväster. Vi åkte upp i bergen och hade grymt fin utsikt, hamnade i en kokonötsskog (I Sverige är jag rädd för att få istappar i huvudet, här alltid för kokosnötter) och såg bland annat en iguana-familj (jätteödlor). Målet var El Faro (Cabo Rojo Lighthouse) som ligger på den allra sydligaste spetsen av ön (och absolut allra längst bort från Luquillo, längst till väster vid Karibiska Havet). Väldigt häftigt, för landskapet var helt annorlunda och vid fyren går klipporna rakt ned i vattnet (jag är höjdrädd så jag vågade inte ta några coola bilder). Det finns även en fin strand bredvid (Bahía Sucia) där vi passade på att bada innan vi hann se solnedgången på stranden El Combate och köra de fyra timmarna (typ) motorväg hem igen.

Lägesrapport från Luquillo:

Kom nyss till lägenheten; möttes av en liten svart kolibri som satt på sitt minimala bo på en kabel utanför huset, och en och annan coqui hörs redan trots att solen inte har gått ner. Vågorna dånar två kvarter bort och eftersom det regnar för fullt går det varken att bada eller sola. Vi är ändå trötta efter den sjukt långa resan, som dessutom resulterade i att både M:s och mitt bagage kom bort (!). Vi hade ju 12 timmar i New York där vi skulle checka ut väskorna, men de hade aldrig kommit med flighten. Förhoppningsvis kommer de tillrätta snarast (För 10 år sen när jag åkte hit för första gången var väskan borta i 9 dagar). Som påster på såren får vi nu shoppa för 2000 kronor var som flygbolaget ersätter. Vi styr alltså strax bilen mot närmsta stora shoppingmall i Fajardo eftersom vi bara har de kläder vi haft senaste två dygnen, förutom ett par extra strumpor och lite sånt. Självklart fick jag även lingonveckan på Arlandaexpress (två dagar för tidigt) och blodade ned kläderna - vilket jag märkte först efter att väskan checkats in. Byta käder i New York alltså tänkte jag, men icke! Hade dessutom svinont hela resan trots värktabletter, och toalettbesök har varit behövda cirka varannan timme.
.m
Jag trodde att jag skulle gråta av minnen och nostalgi när vi landade, men icke. Kanske för att jag dessutom är sjukt trött.
.m
Jag hoppas även att Karibien inte behöver drabbas mer nu av jordbävningar. Som om Haiti behövde mer misär! När jag var där 1999 höll redan mitt hjärta på att gå sönder i bitar av all fattigdom.
,
Foton och mer uppdatering kommer inom kort, men just nu kan ni alla trösta er med att det regnar trots att det är 25 grader, att vi inte har några kläder och att det är så höga vågor att man inte får bada.

It´s all about a very, very Short Cruise:

Det blev jordens ungefär kortaste kryssning.
10 minuter?
.
Jag klarar inte av kryssningar i Norden, det finns inget skabbigare. Rummet var så trångt, trots en B-hytt på våning 9, med klibbiga avtryck på det lilla bordet från fyllan dagen innan, halvanvänd toarulle på toaletten och bajslukt på hela båten. Panik.
.
5 minuter innan avgångsprang vi ut och andades in den friska luften och tog tunnelbanan hemåt.
.
Jag fick en kommentar i mitt förra inlägg om att blir man inte hemmablind? Att bo i Karibien, kanske inte är lika lyxigt för de som bor där alltid? Själv tror jag precis tvärtom - man blir bortablind och älskar sitt land mest av allt hur illa det än behandlar en. Iallafall om man har lämnat sitt hem och bosatt sig på en annan plats för en tid, frivilligt eller inte. Där man är uppvuxen, där har man sitt hem, och det vill man oftast alltid återvända till. Många jag känner på Puerto Rico säger att de aldrig skulle flytta därifrån, att Puerto Rico är bäst. Själv tycker jag att Sverige är tusen gånger bättre än Puerto Rico för en person som jag (dvs inte miljonär eller ens i närheten). Vad saken handlade om i mitt förra inlägg är den pinsamma standarden vi har på kryssningar här. Vi vältrar oss dagligen i lyx och kallar Galaxy-skeppet för lyxig kryssning. I Karibien bor många i fattigdom, och kryssningarna där har sådan extrem lyx att man knappt kan föreställa sig den. Hytterna på all inclusive-båtarna har roomservice och tv med filmer, alla restauranger fri mat, det finns pool, casinon, röda mattor och frukostbuffe From Heaven. På soldäck springer servitörer runt med drinkar medan båten susar fram mellan vulkanöar.
.
Så, inget snack om saken -Sverige må vara underbart på många sätt, men gällande kryssningar är vi en Stor Katastrof.
.

It's all about Cruises:

Efter jobbet sticker M och jag på kryssning till Åbo med nått Galaxy-skepp som skall vara nytt. 50 spänn per pers är väl ändå okej, för en B-hytt med LCD-tv. Det värsta blir bara som vanligt att ingenting går upp mot kryssningarna i Karibien som jag jobbade med på Puerto Rico ett tag. St. Lucia kommer förevigt vara mitt favorit kryssnings-mål (se bilden) med sin lummiga regnskog och höga berg. Våra kryssningar här är rena rama skämtet, eller så är det Karibiens som är överdriven lyx, as you wish.Mysigt ska det bli i vilket fall.
.
.