Jag väntar lite med att göra bloggen hemlig. Jag har nog snarare tänkt att fortsätta den här i min lite mer poetiska anda, och istället starta en ny mer personlig ocensuerad version. Det blir väl ett projekt när jag är ledig. Just nu jobbar jag lite dubbelt och sover alldeles för lite och har alldeles för roligt och alldeles för mycket att tänka på och mår alldeles för konstigt och tänker alldeles för mycket för att vara jag, för att orka tänka på något annat än just det jag tänker på nu.
.
Det som kretsar runt allra mest i mitt huvud är det som redan många vet, men som jag inte skrivit om på bloggen: Barcelona. Jag vill verkligen inte åka. Trots stipendium, juridik, den vackra staden, sällskap av två vänner, slippa vinter och äta tapas. För första gången i mitt liv vill jag vara här. Ja ni vet, sedan innan Buenos Aires faktiskt, och speciellt efter. Här och bara här, ingen annanstans. Jag vill inte bryta upp mer, inte flytta, inte skaffa nya vänner och sedan säga hejdå till dem, inte lära mig nya gator och nya namn, inte se himlen från en annan vinkel och vänja mig vid nya dofter. Jag orkar helt enkelt inte mer. Det är bra nu. Är det vad som kallas att bli...vuxen..? Jag trodde i vilket fall att det aldrig skulle hända mig, men det gjorde det tydligen. Hej, jag heter Anna och jag är typ vuxen nu. Tror jag. Eller iallafall nästan. Nått åt det hållet. Jag är på väg, kan man säga.
.
Tack och hej kära flängande.
6 comments:
Jag tror alla i något skede kommer till den fasen i sitt liv.. att man trivs hemma och inte vill fackla omkring så mkt mer. Jag tror det är en naturlig väg att ta.. så jag förstår att du inte vill åka. Jag tycker du kan stanna hemma (med gott samvete) om du inte vill åka.
jag kan tänka mig att det känns konstigt, men tillståndet behöver inte vara negativt. jag känner lite likadant, fast jag aldrig varit ute och flängt som du. jag orkar inte leva livet jag gjorde för några år sen med nya vänner hela tiden (om än i samma stad) och så vidare. och det känns bra, det känns tryggt och inte det minsta tråkigt - tvärtom!
men det där är egentligen en jävligt skön känsla. att du trivs där du är. så kände jag faktiskt också i höstas,(innan jag åkte iväg) och även om det känns som att du måste rycka upp dig med rötterna så gör du inte det när du åker. för då blir du också mer trygg på det nya stället, och har lättare för att komma hem. främst det senare tror jag är viktigt. för flyr man så måste man ju förr eller senare tillbaka.
vuxen eller inte, det är bra att leva där man är.
Jag vet PRECIS hur det känns, jag känner likadant!
Inte bryta upp mer, inte befinna sig bara tillfälligt pa en plats längre. Fa tillhöra en plats och ett sammanhang pa riktigt, fa veta att det är där man ska vara, där man ska stanna, gud vad jag längtar efter det. Colombia nästa ar, here I come!
Du, vad skönt ända att du har hittat hem.
tack för alla fina ord!!
Vad roligt att du känner så nu, att du har en fast trygg punkt som du verkligen gillar! Det borde alla verkligen få känna hur härligt det känns. Kram
Post a Comment