Där, bara där.

Låten igen.

.

Det kliar i mina fingrar, rycker i mina ögonlock, måste stänga dem, måste få låtsas att jag är på väg upp för den lilla trappan av trä igen, att ingenting annat finns än alla dessa människor som finns där, bara där och ingen annanstans än där, som dansar till klockan åtta på morgonen då de sätter sig på ett café med en cigarett i ena handen och en croissant i den andra, där bara där och ingen annanstans sitter de och ser ut på bilarna i korsningen medan solen värmer de hemlösa under filtarna.

.

Där bara där, befann jag mig en kort stund, en stund som alltid flimrar förbi när de sätter på låten, låten de alltid spelade där jag befann mig men inte längre befinner mig på, och det är bra så.