Jag kommer ihåg när jag var liten och gungade på Hässleholmsvägen där vi bodde på våning fyra, hur jag hade lånat mammas gamla guldsandaletter och sjöng diggilo, diggiley alla tittar på mig, när jag går i mina gyllné skor, å jag börjar nästan sväääva, medan jag gungade i högsta fart.
,
En gång halkade jag på dagisgården eftersom sandaletterna var så hala, och fick ett jack i knät och mitt livs första bandage. Jag var skitstolt, blodet och smärtan spelade liksom ingen roll så länge jag fick ha guldsandaletter och bandage (jag har ett 1.5 cm långt ärr på knät fortfarande). Den där låten blev verkligen en livsstil.
.
Så igår då, på julfesten med jobbet, då kom Richard Herrey och sjöng den där låten live. Bara det att det kändes som ungefär tjugofem år försent och lite larvigt att han skrattade åt att vårt läkemedelsföretag bland annat har potensmedicin och flörtade med alla tjejer i publiken. Om han hade tittat mig in i ögonen och sjungit för tjugofem år sen hade jag nog gladeligen slagit upp andra knät också.
.
Ps. Bara för att jag tackade nej till en jobbjulfest denna vecka, betyder det inte att jag var tvungen att tacka nej till en till! Den här var skitrolig, speciellt eftersom jag fick ta med M. Ds.
...att traska runt i de här. Mest på jobbet. Jag gillar inte högklackat egentligen. Vill vara kort. Det är så fint att vara KORT! (Jag är 167.7 cm utan klackar enligt senaste hälsokontrollen). Älskar sneakers. MÅSTE komplettera det minimala skoförrådet med snygga sneakers. Viktigt, viktigt för västvärldskvinnor på fina företag.
