It's all about Guldskor.

Jag kommer ihåg när jag var liten och gungade på Hässleholmsvägen där vi bodde på våning fyra, hur jag hade lånat mammas gamla guldsandaletter och sjöng diggilo, diggiley alla tittar på mig, när jag går i mina gyllné skor, å jag börjar nästan sväääva, medan jag gungade i högsta fart.

,

En gång halkade jag på dagisgården eftersom sandaletterna var så hala, och fick ett jack i knät och mitt livs första bandage. Jag var skitstolt, blodet och smärtan spelade liksom ingen roll så länge jag fick ha guldsandaletter och bandage (jag har ett 1.5 cm långt ärr på knät fortfarande). Den där låten blev verkligen en livsstil.

.

Så igår då, på julfesten med jobbet, då kom Richard Herrey och sjöng den där låten live. Bara det att det kändes som ungefär tjugofem år försent och lite larvigt att han skrattade åt att vårt läkemedelsföretag bland annat har potensmedicin och flörtade med alla tjejer i publiken. Om han hade tittat mig in i ögonen och sjungit för tjugofem år sen hade jag nog gladeligen slagit upp andra knät också.

.

Ps. Bara för att jag tackade nej till en jobbjulfest denna vecka, betyder det inte att jag var tvungen att tacka nej till en till! Den här var skitrolig, speciellt eftersom jag fick ta med M. Ds.

Krulltotten på äventyr.

Det är sorgligt samtidigt som sjukt roligt att kolla igenom farmors gamla foton på mig själv. Det finns hur många som helst, varav många jag aldrig hade sett innan. På något vis påminner de mig om en hel hög fina stunder som jag egentligen inte minns...
,
Och så har jag svårt att förstå hur jag kunde tycka att jag var så extremt ful, jag var ju svinsöt ju! Nostalgi!

,

Pappa och jag

,

Det där med ett finger i munnen när jag tänker har liksom stannat kvar...

Minisyster, pappa & jag i Dalarna

090909 at 09.09 pm

När jag var liten sparade jag på datum och klockslag som liknar det idag. Jag skrev ned dem i en bok med knaggliga barnstreck, olika färger, entusiasm och samlarglädje. Jag har gamla blad fyllda sida upp och sida ner med följande "22.22, 11.11, 12.34, 22.22 igen" osv. Bonusar var såklart balla datum kombinerat med klockslag; typ "89.08.09. Kl. 08.09". Målet = så många siffror lika som möjligt. Jag kunde sitta och vänta i flera minuter på att klockan skulle bli just 22.22 (fattar dock inte vad jag gjorde uppe så sent ibland? Var det bara för samlingens skull?). Hade den här dagens datum och klockslag kommit då hade jag väl typ svimmat.

.

But...why? Varför var det där så otroligt häftigt som liten? Precis som man ville plinga när man skulle gå av bussen eller blev överlycklig av smäll-plast och kex blev godare om de var formade till figurer. Tänk vad mycket saker som var grymt häftiga när man var barn, som man nu knappt ägnar en axelryckning åt, som man knappt ens ser.

.

Jag hyllar i vart fall dagens datum och klockslag till min barndom.

Högstadie Reunion- Check:

Gamla klassisarna Petter (som nu fått stipendium att läsa masterprogram vid Cambridge), Rebecka (lärare), jag (odefinierad) och Anders (gift civilingenjör).

.

Jag var som en duracellkanin igår, helt till mig över återträffen; antagligen för att jag endast minns högstadiet med massa värme och bra saker. Vi var bara typ 10 pers, men båda våra lärare kom och jag blev nästan tårögd. Fatta att de såg likadana ut ännu, och att båda idag är rektorer.
.
Saker som kom upp är att den ena läraren (den manliga) kastade en stol en gång på den kvinnliga (som var fransk revolutionär, typ) samt att han fick fejka sitt morgonhumör under tre års tid; Han var egentligen skitsur men fick låtsas vara glad. En realitycheck var att han var då lika gammal som vi är nästa år, och vi tyckte hela tiden att han var supervuxen - men är vi vuxna nu? Knappast.
.
Jag skrattade typ hela kvällen och påmindes om klassresan till Prag i 9:an och hur vi glömde kvar en kille där och Franska Revolutionären var skitförbannad, medan den manliga skramlade ihop pengar av oss och åkte tillbaka och hämtade han vi glömde. Jag kom plötsligt ihåg hur vi besökte ett koncentrationsläger och guiden blev skitsur på oss för att vi alla 50 elever sov under en svartvit film de visade om nazismen. Sedan fick jag en snigel i min sallad. Jag tänkte på allt roligt vi gjorde och hur fruktansvärt bra mina högstadielärare var och hur mycket jag fortfarande tycker om alla gamla klasskompisar. Det var som ingen tid hade gått. Åh, jag önskar nästan att det var nittiotal igen och att jag hade läxor i Tema Universum precis som då och att jag skulle sätta mig vid skolbänken igen i Den Skolan.
.
Högstadiet, det var tider det.
.

Högstadie Reunion Tonight:

Teddy, då förvisso namnlös, och jag som 14 eller 15-åring efter att jag klippt av mig allt hår själv. Sedan dess har jag försökt spara till långt...Yey!
.

Shit, ikväll är det Högstadie-reunion light-version, ett glas på Pontus By The Sea med gamla vännerna som egentligen känns som vänner än idag hur lång tid som än har gått. Jag minns 60 personers för och efternamn fortfarande, vissas födelsedagar och lukter. Hälften gick jag i samma klass som i 9 år. Ska man komma osminkad och relaxed eller värsta fixad? Jag har inte bestämt mig men måste dra hemifrån om en timme.

.

Fick precis veta att min barndomskärlek från 5:an, han som var halvgrek, hade en iller och ville bli pilot, inte kommer, för han var tvungen att åka akut till Milano. Han är nämligen pilot idag.

.

Det blir spännande det här!

10 things I loved and Hated as a Child:

Jag på det glada åttiotalet, typ 1984

När jag var ute på långpromenad i solen nyss tänkte jag tillbaka på min barndom och vad jag tyckte om och inte då, och slogs av att jag nästan glömt bort mig själv som barn.
.

Följande saker gällde mellan 1980-1989:
.
.
10 Intressen/framtidsplaner:
- Plocka daggmaskar och fylla fickorna med dem.
- Att vi bodde på våning 4 och jag var 4 år (fatta coolt!).
- Bamse.
- Att "plinga" på bussen, det var sjukt spännande! Men en gång råkade jag plinga fast vi sen inte skulle gå av, och jag trodde att jag skulle dö av skam.
- Ha så stora fötter som möjligt.
- Bli mullig, ha rakt hår och bruna ögon.
- Flytta till Grekland. Där skulle jag bo hela mitt liv och gifta mig med en grek som körde moppe.
- Bli flygvärdinna alternativt författare (skriva på skrivmaskin var typ det roligast i världen).
- Sjunga med min hesa, kraxande barnröst och gärna spela in det på kasettband.
- Fylla 30 år.
.
.
10 saker jag hatade/ogillade:
- Grädde (fast när mamma färgade den grön på födelsedagen var den godkänd).
- Att sova borta. Det fanns inget värre!
- Att mamma och pappa skildes. En gång satte mamma sig i pappas knä i köket och då trodde jag att de var tillsammans igen, men de var de tydligen inte. Vilken enorm besvikelse.
- Att vara ifrån mamma. (Ett tag kunde hon inte ens gå på toa utan att jag fick panik).
- Mitt krulliga hår och tjocka läppar.
- Att vara sist kvar på fritids, det gav mig ren och skär panik, typ som när mamma gick iväg på toa några år innan och kanske aldrig skulle komma tillbaka.
- Kolsyra. Att dricka Cola var en jädra pina.
- Att få håret borstat. Aj!
- Att gå i uppförsbackar.
- Att vara barn. Ingen fattade ju någonting av vad man menade.
.
Nu utmanar jag er att göra samma sak från era första 9, 10 år av livet. (Med risk för att ingen nappar, sedan kör någon konceptet om 2 år och alla nappar - som med "min" June trough 10 years...)

It's all about Spotify:

Ja, ja, ja, jag vet att jag typ är sist av alla i den här delen av världen och i min ålder med att skaffa Spotify, men nu har jag äntligen detta superprogram som jag inte fattar att jag inte brytt mig om tidigare. Egentligen brydde jag mig inte så mycket nu heller, men Tanya hade en gratis invite att skicka och jag blev the Lucky One. Att det kommer lite reklam då och då spelar liksom ingen roll, det är helt klart värt att slippa betala 100 spänn i månaden.
.
Så, denna fredagskväll ägnar jag mig åt roliga saker som att lyssna på Madonna på Spotify och förundras över att höra låtarna jag själv bara haft på LP och kasettband innan (!) Typ från Who´s that girl, Like a Prayer och Erotica-tiden. Jag minns att jag köpte Who´s that girl-LP:n för 10 spänn på Medborgarplatsen och fick rabatt för att den var lite böjd. Från Who´s that girl (förövrigt en helt klart sevärd film) finns även en av Madonnas bästa låtar ever enligt mig; The look of love. Åh vad jag har sjungit med i denna låt gång efter gång i pappas gamla lägenhet (det var dock inte bara att trycka på repeat på den gamla LP-tiden...). Namnet låter lite Roxette-aktigt, men låten är helt underbar och jag har just idag tänkt på att Madonna gjort sjukt mycket oslagbara ballader; tänk er bara Oh Father, Live to Tell, Rain, Nothing Really Matters, just The look of love, Substitute For Love, Promise to Try, Crazy for You, This Used To Be My Playground, The Power of Goodbye, Love Don´t Live Here Anymore... Jösses Amalia, vad mycket minnen!
.
Ps. Allt snack om Madonnas övertränade armar, hello liksom, kolla på gamla åttiotals-videon till The look of Love markerad i blått ovan så ser ni alla att det knappast är något nytt.

true blue baby I love you:

En kort hälsning från Göteborg, med med Madonna på Spotify och Tanya som står och marinerar kyckling i köket, och the final countdown inför Madonna-konserten ikväll klockan 20 har börjat.
.
Jag har väntat på det här i typ 20 år. Tjugo jävla år.
.
Det var när Like a Prayer kom som Madonna blev min största idol. Jag samlade på allt. Klippte ut alla bilder, köpte alla kasettband och LP-skivor, böcker, filmer och kunde allting; alla låtar utantill, all fakta från böckerna. Jag kände mig typ som hennes största fan.
.
Och nu är hon i samma stad, på Radisson, med sina barn och Jesus (Madonna och Jesus, hur passande är inte det egentligen?), medan jag sitter här och känner mig som 10 bast igen.
.

It's all about Glassbilsnostalgi:

På väg hem från jobbet, trött och skakis som vanligt då jag har glömt bort att käka mellis och ätit hemmagjord sallad till lunch, höll jag nästan på att trilla i diket när jag hörde den bekanta melodin från Glassbilen på väg upp för min gata. Jag körde en favorit i repris, det vill säga följde efter och hann lagom ifatt den brunbrände chauffören och frågade om de hade glassen Daffy.
-?
-Ja, jag köpte den förvisso senast för en sisådär drygt 20 år sen, och kände mig plötsligt gammal när jag kom ihåg hur pappa hade stått och tittat på min syrra och mig genom fönstret hur vi sprang efter glassbilen upp för gatan, sedan hur han såg glassbilen köra ned och vi springandes efter igen med korta barnben.
.-Daffy, nä, vi byter glassar varje månad, så...
.,.
Jag kom nyss hem med en trollerimix istället och varje glass är ju typ en millimeter stor, men jag känner mig ändå som ett barn igen på nått sätt. Bytte de verkligen glassar varje månad även för 20, 25 år sedan? I mitt minne var pappas frys alltid fylld med Daffy och inte var de särskilt små heller. I mitt minne hade alla glass från glassbilen hemma, förresten.
,
Och nu är halva undre facket i min frys proppat med små glasspinnar, men hela nostalgikvoten är uppfylld hos mig för idag.
.

It's all about life's Mysterious Ways:

Jag sitter på klippan med lite kattguld i handen och myggbett på benen och tittar ut över andra sidan havet. Jag är kanske 10, 11 bast.
.

-Mamma, varför heter det som det heter på andra sidan?
-Det är för att det brann en gång där så att det syntes över hela vattnet.

.

Hon berättar samma sak som hennes fastrar berättade för henne när hon var liten.
Jag fnissar för mig själv

.

-där, tänk att det bor människor där!

.

Finaste klipporna och vattnet vid stationen, stationen jag alltid tyckte var så häftig när jag åkte förbi men aldrig hade gått av vid. Jag undrade alltid vad det var för människor som fanns där, vad de gjorde, om de var som oss?

.

Och nu är jag där var och varannan helg, går runt i skogen och njuter av lugnet, den stora skogen, bästa ICA MAXI, och på onsdag får M nycklarna till sin lägenhet där, högst upp och med utsikt så långt ögat kan nå, ut över skogarna där pappa hade den lilla stugan med potatislandet vid hästhagen en tid när jag var liten. Jag börjar hitta på vägarna, känna mig lite hemma, och tycka att avståndet från stan inte är så farligt ändå. Ibland blir livet inte riktigt som man har tänkt sig, med lite tur blir det om än bättre.

It´s all about Dear Farmor;

För 10 år sedan, ett av alla vykort jag skickat genom åren och nu har fått tillbaka:

Idag skickar jag aldrig mer vykort till Farmor:

.

Kära farmor,

Idag är det exakt ett halvår sedan du dog, och jag kan inte förstå var tiden tar vägen. Jag minns fortfarande hur det luktar i ditt och farfars hus, fast jag inte har varit där sedan dagen då farfar begravdes för 13 år sedan eftersom du flyttade till "centrum". Jag ser hans guldklockor framför mig i hallen, hör hur det knarrar i den smala trappan, känner din lukt, ser oss spela Kina Schack. Jag saknar dig så mycket farmor och kan inte förstå hur nästa generation aldrig kommer ha fått träffa dig. Ingen farmor mer som berättar saker som jag sa när jag var liten, hur jag sprang framför dig och vände mig om för att säga att du såg ut som en "trevlig tant", ingen farmor som är den enda som skickar grattiskort på namnsdagen, ingen farmor som säger att "när du kommer hit ska vi äta en räkmacka på Brukskyrkan". Ingen farmor mer. Någonsin. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har det bra. Jag glömmer dig aldrig, aldrig kära farmor. Aldrig någonsin.

.

It´s all about that the Best Video Games Are From the 80:ies:

Några, men inte alla, av mina gamla tv-spel. Alla funkar fortfarande!

Jag ska gå och lägga mig nu, runt klockan 22 efter en heldags jobb, en timme promenad och en timme body pump. Pensionärs-varning, I know, men jag ska faktiskt gå upp klockan 06 imorn bara för att träna core innan jobbet. Och har ni testat att vara riktigt, riktigt utvilad mitt i veckan? Det är helt otroligt, nästan obeskrivligt skönt. Dessutom passar det bra nu när har tänkt sluta dricka kaffe.

.

Och som tillägg hade jag gärna suttit på och spelat mitt gamla Sega Master System nån timme som jag har gjort de senaste kvällarna eftersom det kopplades in igen i helgen. Fy sören vad detta åttio-tals-tv-spel bara är BÄST. Länge leve Wonder Boy och Alex Kidd.

It´s all about Serpientes del Mar:

Jag hör hur små barnsben nuddar golv, jag hör barndomsminnen från mammas hylla med LP-skivor, jag hör låten Sueño con Serpientes med Silvio Rodriguez, och jag ryser.
.
"Sueño con serpientes, con serpientes de mar, con cierto mar, ay, de serpeintes sueño yo, largas, transparentes..."

It´s all about the Beauty of Waiting:

Måndag kl 06:58 på pendeln:

M petar lite förstrött på Metron som ligger på sätet framför. Jag ser en artikel om Madonna och kommer på att visstfan, det är idag klockan 09 biljetterna släpps.

.

Biljetterna kostar mellan 695 och 1 195 kronor och säljs via telefon, ombud och internet. Vanligt kösystem gäller i alla kanaler. – De allra flesta som vill ha kommer inte att få någon biljett. Men största chansen är ändå på internet såvida man inte köar utanför våra ombud två dagar i förväg.

.

-Det har varit min dröm sen jag var liten att se henne live, säger jag. Sist hon var här var jag knappt tio och för liten för att gå. Det är omöjligt att få tag på en biljett. Köa i två dagar?! Jag, som vanligt pessimist som jag själv skakar bort genom att mena att jag är realist.

-Men du måste ju iallafall försöka, eller hur? Om du får tag på en biljett får du 700 spänn av mig, säger M, som har världens bästa tålamod, disciplin och allt sånt där som jag inte har.

-Det är inget idé, men okej jag ska, jag börjar inte jobbet förrän kl 12 så jag har tid.

.

.
Kl. 07:30

Konto på ticnet.se skapat.

.
Kl 08.58

Jag kastats ut ur ticnet.se för att "alla ska få samma chans", och jag ställer mig i internet-kö direkt, sitter som klistrad framför skärmen och vågar knappt röra mig. Tänk om internetsladden åker ut? Eller om jag surfar på en annan sida och förlorar min plats?

.

Klockan 9:30

Vågar mig på att läsa lite kommittébetänkanden i bolagsrätt med ett öga ständigt på skärmen.

.

Kl. 10:30

Kön minskar och jag står och vilar på sista millimetern i en kvart.

Kl.10:45

Efter två timmar i ett kösystem kastas jag in i ett nytt. Jippie. Nu är jag övertygad om att alla biljetter för länge sedan är slutsålda.

Kl.11:10

Jahopp. Drygt två timmar senare slutar kön att funka, ett "websidan kan inte visas" skymtas och jag tänker att biljetterna är ju ändå slut så whatever.

.

Kl. 11:20

och 7 minuter tills jag måste gå för att inte komma försent till jobbet. "din väntetid beräknas vara mindre än fem minuter" och jag får hjärtklappning och magont. Sidan pendlar mellan fem och tio minuter och klockan tickar.

.

Kl. 11:38

och jag sitter med jacka, mössa, halsduk och vantar och tänker två minuter till, två minuter! Jag kan inte komma mer än en kvart försent, inte för en sån sak som att köa till något som inte finns. Ute skiner solen och det är -4 grader och jag tänker på LP-skivorna jag köpte med Madonna som liten, den där jag fick för en femma för att den var böjd, Linus i klassen som gav mig Like a prayer, kasettbanden med Madonnas första band innan hon blev känd, alla böcker och utklipp, hela hennes liv som jag kunde utan och innan.

.

Kl. 11:40

Nu måste jag gå. Jag halvreser mig och sväljer nästan min egen tunga, för plötsligt är jag inne på tincnet´s sida och jag ser hur jag klickar i två biljetter i en bra kategori, tranporteras vidare till min bank och skriver i alla koder och vips har jag två biljetter i min inbox till Madonna på Ullevi den 9 augusti 2009 och jag hör hur jag snyftar av lycka och nästan hoppar upp i taket, och efter det har jag typ en blackout och vet bara att jag ringer M och sedan är på jobbet och möter VD´n i trappen som får veta att jag är sen för att jag köpt biljetter till Madonna. "Wow", är allt han får fram. "I know", är allt jag får fram.

.

The Beauty of Waiting alltså, två biljetter till Madonna efter knappt 3 timmars köande. (Vad var det som var omöjligt, sa du?)

.

It´s all about Farfar:

Jag hittade fredags-temat här och här, och sjönk själv iväg i farfars-tankar.
.
Min farfar var distriktsmästare i backhoppning, och så var han snickare. Han var säkert mycket annat också, men dessa saker var farfar för mig.
.
När jag var lite och finaduken var framlagd i huset i Fagersta var jag rädd att spilla, men farmor sa det gör inget om du spiller. När jag sen spillde sa jag men farmor sa att det inte gjorde något varpå farfar röt åt mig att men du behöver ju inte göra det med flit! Det hade jag inte gjort heller. Efter det var jag alltid lite rädd för honom. Jag var så liten, han så stor.
.
En annan gång fick jag ett vitt kuvert med en sedel i. Men stor förväntan öppnade jag det ivrigt och hittade en hundralapp varpå jag utbrast men, en sån här har jag ju sen förut! Jag hade sett fram emot en ny sedel till samlingen, kanske en tia eller femtiolapp. (Ack du ick penga-beroende tanke, var är du nu?)
.
När farfar skulle såga ner en stor gren i pappas hus i Tyresö (som han bodde i ett tag, utan vatten och toalett och jag trives som fisken i vattnet i skogen utanför) ramlade den ned på farfars ben och han störtade ned från trädet. Farmor sa efteråt bestört att han hade ju kunnat avlida! varpå jag svarade ja, och så kunde han ju ha dött också! Fortfarande liten, han så stor.
.
Farfar var en bestämd storvuxen man från Norrland med vitt hår och glasögon, väldigt stilig i mina ögon och alltid med fina tröjor. Han hade ett bord med klockor i hallen och skåp han hade gjort själv. Jag var bara 15 år när han dog och minns hur pappa ringde och sa att nu är det över, han har somnat in och för första gången ser jag honom utan grubbelrynkor i pannan. Farmor sålde huset och levde vidare tills den 14 september 2008 då hon fick lunginflammation och somnade in.
.
Det känns faktiskt extremt jobbigt att tänka på att de aldrig kommer tillbaka. Aldrig. Hur går det ens att förstå en sån sak, när alla minnen är så tydliga?
.

It´s all about Barndomsminnen:

Sista gången i farmors lägenhet i förrgår och jag tog med mig lite saker av vad som var kvar, delar av farmors liv som jag har sett sedan jag var liten; Kina-spelet, sockerkaksformar, Kakao-burk, linneduk och uppläggningsfat. Hos farbror tittade vi på foton och jag fick med mig ett kuvert hem med foton (där jag på nittio procent av bilderna har något i munnen). En av de finaste bilderna som ni kan se ovan ska jag förstora, och det är så jag förhoppningsvis kommer minnas farmor i framtiden.

.

Jag kommer aldrig glömma dig farmor.

Även fast det är livets gång känns det så overkligt när det väl händer. Det mest naturliga i världen, som att födas och dö, är det som känns mest ofattbart av allt.

Varför stannar inte världen upp?

Hur kan du vara borta när alla minnen är lika levande som innan?

Så många gånger jag har tänkt på den här dagen och hur jag skulle klara mig igenom den, och så kom dagen och det kändes som jag gick sönder i bitar, och ändå sitter jag här och kan inte förstå. När du låg där så stilla med en blomma i handen och med slät hy väntade jag bara på att du skulle resa dig upp och säga smörj mig på ryggen. Jag trodde att du skulle leva för alltid, att du var odödlig, och det tror jag fortfarande.

Lilla älskade farmor, var finns du nu?

I fredags klämde du min hand med dina små, varma fingrar fast du var medvetslös, och igår var de kalla, bleka och stela.

Det var inte du.

Jag har ditt fina foto från 1943 på köksbordet, 21 år gammal och så ung och söt. Hur kan det vara du som nu ligger i ett bårhus och väntar på att begravas?

Hur kan vi aldrig mer få åka till dig och skratta åt dina skämt, skicka vykort till dig från alla resor, ringa till dig, fira påsk med dig?

Sista gången du var du, när vi var hos dig i somras, skrattade jag så mycket att jag grät, och det är de stunderna jag aldrig kommer glömma. Jag kommer heller aldrig glömma hur du kramade min hand när jag var liten och inte vågade vara vaken längst, hur du tålmodigt låg bredvid mig på madrassen på golvet så att jag kände mig trygg.

Lilla älskade farmor, jag kommer aldrig glömma dig.

.

It´s all about Idols:

Mellan jobb och föreläsning gick jag idag förbi Peter Jöback vid Solna Station och var närapå att säga men tjena, läget? Peter Jöback var min stora idol när jag var en sisådär elva bast och hade all tid i världen att hänga utanför China-Teatern vid Kungsan och vänta när de kom ut bakvägen efter musikalen Grease och Fame. Det var typ 1991 och vi hade snokat reda på koden till Peter Jöbacks hus på Söder och satt och fnissade utanför hans ytterdörr högst upp i huset, tjuvlyssnade genom brevlådan när han fick telefonsamtal och satte nästan tuggummit i halsen när vi förstod att han var bög, långt innan det var officiellt. Det var älskling i telefonen, killnamn och puss puss, och vi stirrade på varann med stora ögon och ännu mera fniss. Sedan följde vi efter honom och plockade nästan upp hans fimp på tunnelbaneperrongen och hängde utanför China-Teatern lite till, såg Fame två gånger och samlade på autografer från hela gänget - Karl Dyall, Petra Nielsen, alla de där- i guld, med bläck, på affischer och på händer. Jag köpte en svart t-shirt med uppsydda ärmar för tio spänn som Robert Dröse hade använt och var alldeles skakis när Babsan minglade runt i klänning och läppstift. Det var lite av en drömvärld, småstalkers med all tid i världen -tills Peter Jöback faktiskt blev lite irriterad och sa att ok, ni kan hänga utanför China-Teatern men inte i min trapp. Så, vi slutade med det och sedan var Madonna min idol istället och jag hade typ glömt allt det här tills nu.

.

Vilken jävla tids-kontrast mot 150% studier, 75% jobb och 10h i månaden på Friskis som nu.

.

.

Minnen från barndomen:

Mamma kom över med en kartong full av gamla skolböcker och teckningar, och efter att ha kollat igenom en bråkdel skrattar jag nästan ihjäl mig åt min otroliga tecknar-talang från klass 2 för exakt 20 år sedan. Dagboken från klass 3 går inte heller av för hackor. Observera att jag har ritat hur det såg ut hos mormor när "det burjade brinna lite. I bordet".

.

Hatet 2.

Idag kom hon in på mitt jobb igen. Den här gången hann jag inte gömma mig. Med sina gigantiska bröst och små spindelben i vita kapribyxor kom hon rakt emot mig med frågan "Har ni några ytterplagg?". Hon kände inte igen mig. Så mycket hon förstört för mig, och hon kände inte igen mig. När jag hade förklarat och hon sagt "men så söt du har blivit" och allt jag tänkte på var hur hennes bröst började brinna en gång när hon spelade flöjt, gick det upp ett ljus.
.
"Har du haft det bra?" frågade hon. "Ja, jag är butiksansvarig och pluggar juridik. Men det var ju inte så roligt att ha haft dig som lärare". Hon rörde inte en min och det märktes att hon inte fattade ett ord av vad jag sa, men jag sa det. Jag sa det som jag har velat säga sedan 1992 då vi slutade sexan. Däremot, blir det aldrig som man har tänkt sig.
.
"Er klass var en av de bästa. Ni låg på topp i mattekunskaper i hela Stockholm och det tyder ju på god undervisning". Hon förstod ingenting. Jag sa att hon varit elak, att hon hotat med att sluta om inte jag hade gjorde det. "Du och Ken var problembarn", sa hon likgiltigt. "Och jag tog hand om er".
.
Jag påminde henne aldrig om gången hon slog Pablo i huvudet med en flöjt, då hon bad mig att hålla käften med ryggen vänd mot klassen-fast jag inte ens var där utan hemma sjuk, då hon skickade hem elever till mig med hälsningen att det var mitt fel att vi inte kunde gå på musikal, då hon drog in mig i ett enskilt rum och sa att jag skulle gå ut i klassen och säga att jag inte ville följa med på en sista klassresa och jag gick tillbaka och sa att "Elsa sa åt mig att jag skulle säga att..", då hon snackade skit om min morsa inför hela klassen tills jag började gråta, då hon beskyllde mig för att ha snott en schal och det sedan visade sig att hennes favoritelev snott den och var kleptoman i övrigt, då hon gav alla andra omdömen utom mig, då hon sa till min mamma att alla lärare och elever hatade mig och mamma ringde runt till alla och t.ex. musikläraren sa att jag var en av hans bästa elever någonsin (jag fick inte 5:a i många ämnen, men musik var ett av dem), då hon sa rakt upp i mitt ansikte att hon inte förstod hur precis alla i klassen hade valt mig som de ville gå med i högstadiet då man fick välja två killar och två tjejer att gå med, då hon varje dag i princip sa något elakt eller låtsades om att jag inte fanns.

Det satte sina spår. När jag började högstadiet hade min lärare Claudine hört rykten om att en bråkig, jobbig elev skulle börja i hennes klass. När hon förstod att Elsa syftat på mig började hon skratta. "Anna, hon som är så glad och omtyckt?" Jag gillade skolan, älskade min klass och tyckte om de flesta ämnena. Tills Elsa fucking Rhamqvist tog bort all min lust. Den kom inte tillbaka förrän jag började läsa juridik.

Fy fan, hon kände inte ens igen mig.
.