Live på Sugarbar.

Igår efter jobbet åkte min träningskompis Tanja och jag till den persiska restaurangen/baren Sugarbar i stan för att se min söta vän Caroline uppträda - för första gången! Vi mötte även upp mina andra vänner och käkade persiskt mat (inte särskilt tilltalande för smaklökarna, men mycket bra valt ställe - Carolines pappa är dessutom från Iran). Efter kycklingsspett och ris ställde vi oss i en förväntansfull skara vid scenen när Caroline började spela piano och sjunga. Jag blev så rörd att jag fick tårar i ögonen. Jag tror helt klart på en skiva i framtiden. Kanske blir hon en liten stjärna i Australien... När jag lärde känna Caroline var hon som en liten knopp, och nu har hon slagit ut i full blom. Helt underbart.
.
Förövrigt tyckte jag att det var skitmysigt att göra en sån grej en vardag. Dessutom extra kul att jag har börjat hänga med träningskompisarna på fritiden - de är helt amazing. Annars blir det mest alltid hem, ta det lugnt, träna, möjligtvis träffa släkt, hem till nån och äta middag och hänga lite. Eftersom jag både jobbar, tränar och bor inom en radie av 3,5 km blir jag extra lat och håller mig mest i hemtrakterna på vardagarna (Hur svårt är det att sätta sig på en buss i 15 minuter eller tunnelbana i typ 10 egentligen?).

It's all about Guldskor.

Jag kommer ihåg när jag var liten och gungade på Hässleholmsvägen där vi bodde på våning fyra, hur jag hade lånat mammas gamla guldsandaletter och sjöng diggilo, diggiley alla tittar på mig, när jag går i mina gyllné skor, å jag börjar nästan sväääva, medan jag gungade i högsta fart.

,

En gång halkade jag på dagisgården eftersom sandaletterna var så hala, och fick ett jack i knät och mitt livs första bandage. Jag var skitstolt, blodet och smärtan spelade liksom ingen roll så länge jag fick ha guldsandaletter och bandage (jag har ett 1.5 cm långt ärr på knät fortfarande). Den där låten blev verkligen en livsstil.

.

Så igår då, på julfesten med jobbet, då kom Richard Herrey och sjöng den där låten live. Bara det att det kändes som ungefär tjugofem år försent och lite larvigt att han skrattade åt att vårt läkemedelsföretag bland annat har potensmedicin och flörtade med alla tjejer i publiken. Om han hade tittat mig in i ögonen och sjungit för tjugofem år sen hade jag nog gladeligen slagit upp andra knät också.

.

Ps. Bara för att jag tackade nej till en jobbjulfest denna vecka, betyder det inte att jag var tvungen att tacka nej till en till! Den här var skitrolig, speciellt eftersom jag fick ta med M. Ds.

Daydreaming.

I skrivandets stund spelar Massive Attack live på annextet i Stockholm. Klantarslet som driver denna blogg hade såklart glömt bort denna konsert, och förgås nu nästan av avundsjuka. Massive Attack är ett av mina absoluta favoritband sedan förra årtusendet (låter skitlänge, eller hur?). Jag får helt enkelt nöja mig med att jag har sett dem live två gånger innan, varav en gång 1998 på just annextet, och den andra på vattenfestivalen.
.
Om ni inte känner till Massive Attack har ni verkligen missat något, de är grymma! Här är en av deras många, många låtar som gör sig jävligt bra live.

It's all about Göteborg & Madonna:

Lite sent kommer nu en sammanfattning av fredag-måndag i Göteborg, en stad jag diggade skitmycket och blev positivt överraskad av.

.

Göteborg by night

Tanya making new friends

Jag= alldeles till mig. MADONNA! Samtidigt spelade Ulf Lundell live på andra sidan gatan.

Ja, hur svårt kan det vara?

Vi var på coola uteserveringen Grill del Mundo och träffade en kompis till mig. Kvällen var varm och härlig, musiken grymt bra

Har jag nämnt att Tanya har en grupp på Facebook där hon försöker få Coca Cola att sponsra henne? Denna bild jag tog ute på Vårväderstorget kanske borde representera hela gruppen... Vi åkte sedan ut till Fiskebäck och solade på klipporna i några timmar, aah!

Värden Rasmus favoritplanta... Please observe the name.

På lördagskvällen var vi bjudna på grillfest med min gamla högstadiekompis Niklas, som här kan ses med mig. Under kvällen drack jag inte en droppe alkohol, men stank ändå öl när vi gick därifrån framåt 01-snåret. Killen som råkade hälla den över mig erbjöd sig att GE mig sin tröja, vilket en annan kille också gjorde - något jag aldrig varit med om i Stockholm. Göteborgare är onormalt trevliga (eller ja, det är nog Stockholmare som är sura torrbollar). All in all var grillfesten grymt rolig och mysig. Yey!

Så här tycker jag om rökning och Tanyas cigg

Strax innan konserten på söndagen, då det REGNADE HELA DAGEN SÅKLART, träffade vi ytterligare en gammal kompis till mig som följde med oss hela vägen till Ullevi.

Spöregnet slutade framåt 22 då Madonna kom ut på scenen. Jag trodde att jag skulle gråta och bli helt till mig, men jag fattade ingenting. Vaddå, Madonna? Är det verkligen hon?

She's not me - favvon förutom Like a Prayer

Som synes satt vi ganska långt bort, men stämningen var grym. Madonna gick ned till publiken med micen, kastade ut lite kläder och hade 100% energi. Madonna, you rock.

När konserten var Game Over kände jag mig som sagt tom, men på tisdagskvällen, två dygn senare, trillade poletten ned och det slog mig - Oh My God, det var verkligen Madonna där framme, Madonna som jag väntat på i 20 år! Happy Times!

.

It was all about Madonna yesterday at Ullevi:

Jag sammanfattar konserten med en bild; Madonna som en liten älva med handen uppsträckt och som tur var slutade regnet precis tills hon skulle börja. Jag grät inte, jag var inte så överväldigad över huvudtaget som jag trodde att jag skulle bli, för väl på plats kändes det så overkligt att det var Madonna där framme. Kanske för att vi satt så långt ifrån scen?

.

Fast under Like a Prayer, som var mitt favoritnummer, rös jag och gled tillbaka till barndomen. It's not me var ocks riktigt cool, jag älskade att se alla bilder i bakgrunden på Madonna i olika stadier av livet och över huvudtaget hur varje låt kändes som en riktig show. Det var en rosa bil på scenen, en boxningsring med dansande boxare, de hoppade hopprep, hyllade Michael Jackson och gjorde en rumänsk version av La isla bonita. Allt var vackert och naturligtvis bästa konserten någonsin, men efteråt kunde jag inte låta bli att känna mig lite tom. På typ två timmar var det över, det jag väntat på så länge, och just slutet var så abrupt att jag knappt hann fatta det. Jag saknade mina favoritlåtar, men det är okej, hon körde ändå en hel del gamla godinar, och även om det var mashups är jag nöjd.

true blue baby I love you:

En kort hälsning från Göteborg, med med Madonna på Spotify och Tanya som står och marinerar kyckling i köket, och the final countdown inför Madonna-konserten ikväll klockan 20 har börjat.
.
Jag har väntat på det här i typ 20 år. Tjugo jävla år.
.
Det var när Like a Prayer kom som Madonna blev min största idol. Jag samlade på allt. Klippte ut alla bilder, köpte alla kasettband och LP-skivor, böcker, filmer och kunde allting; alla låtar utantill, all fakta från böckerna. Jag kände mig typ som hennes största fan.
.
Och nu är hon i samma stad, på Radisson, med sina barn och Jesus (Madonna och Jesus, hur passande är inte det egentligen?), medan jag sitter här och känner mig som 10 bast igen.
.

Drar till Götet nu!

Jag tappar bort Tanya på konserten, ser och hör igenting eftersom ett gäng småtjejer pratar som fan framför medan sitter på en trapp eftersom jag inte vet var min plats är, och vips tackar Madonna för sig och konserten är över. Jaha, det är det här jag har väntat på i 20 år? Madonna-konserten är över och jag har...missat hela, trots att jag var där?

.

Svettig vaknar jag, intrasslad i lakanen. En mardröm, det var bara en mardröm!

.

*sticker till Göteborg nu, Madonna-konsert på söndag, åter måndag ett par timmar innan Lidingö 3 dagar med jobbet. Hasta luego!*

It´s all about Yesterday:

... Och gårdagen innehöll Bob Dylan live på Globen (vilket såhär i efterhand känns märkligt), och Izzy Young* som gick förbi våra platser och pappa hälsade för de känner typ varann. Man hade liksom lust att fråga How does it feel att se Dylan bli så känd?
.
...Och så skrev M på kontrakt för sin lägenhet.
.
Yesterday was a good day.
.
* Izzy Young är väl mest känd för att ha anordnat Bob Dylans första konsert, att han såg Dylans talang innan "alla andra". Han flyttade till Sverige på 70-talet från USA och har sitt Folklore Center sedan dess på Söder. Andra blivande stora artister han upptäckte/presenterade för första gången är bland annat Joni Mitchell och Emmylou Harris. Tänk att ha en sådan legend som Izzy Young i vår stad, amazing!

It´s all about Dylan 23 mars:

Det var ju inte så smart att bestämma att ok, fredag kl 09 köper vi biljetter till Dylan-konserten, eftersom U2-biljetterns släpptes exakt då.
.
Men, efter 3 timmar och 15 min fick jag äntligen köpa 3 biljetter, till en konsert det fanns platser kvar till och likagärna kunde ha köpts dagen innan då vi surfade runt. I vilket fall fick jag i alla fall känna på spänningen på Ticnets överbelastade server igen, och Bob Dylan 23 mars - here we come!
.
Ps. Pappa är världenssnällastepappa och betalar halva biljetten åt syrran och mig.

It´s all about the Beauty of Waiting:

Måndag kl 06:58 på pendeln:

M petar lite förstrött på Metron som ligger på sätet framför. Jag ser en artikel om Madonna och kommer på att visstfan, det är idag klockan 09 biljetterna släpps.

.

Biljetterna kostar mellan 695 och 1 195 kronor och säljs via telefon, ombud och internet. Vanligt kösystem gäller i alla kanaler. – De allra flesta som vill ha kommer inte att få någon biljett. Men största chansen är ändå på internet såvida man inte köar utanför våra ombud två dagar i förväg.

.

-Det har varit min dröm sen jag var liten att se henne live, säger jag. Sist hon var här var jag knappt tio och för liten för att gå. Det är omöjligt att få tag på en biljett. Köa i två dagar?! Jag, som vanligt pessimist som jag själv skakar bort genom att mena att jag är realist.

-Men du måste ju iallafall försöka, eller hur? Om du får tag på en biljett får du 700 spänn av mig, säger M, som har världens bästa tålamod, disciplin och allt sånt där som jag inte har.

-Det är inget idé, men okej jag ska, jag börjar inte jobbet förrän kl 12 så jag har tid.

.

.
Kl. 07:30

Konto på ticnet.se skapat.

.
Kl 08.58

Jag kastats ut ur ticnet.se för att "alla ska få samma chans", och jag ställer mig i internet-kö direkt, sitter som klistrad framför skärmen och vågar knappt röra mig. Tänk om internetsladden åker ut? Eller om jag surfar på en annan sida och förlorar min plats?

.

Klockan 9:30

Vågar mig på att läsa lite kommittébetänkanden i bolagsrätt med ett öga ständigt på skärmen.

.

Kl. 10:30

Kön minskar och jag står och vilar på sista millimetern i en kvart.

Kl.10:45

Efter två timmar i ett kösystem kastas jag in i ett nytt. Jippie. Nu är jag övertygad om att alla biljetter för länge sedan är slutsålda.

Kl.11:10

Jahopp. Drygt två timmar senare slutar kön att funka, ett "websidan kan inte visas" skymtas och jag tänker att biljetterna är ju ändå slut så whatever.

.

Kl. 11:20

och 7 minuter tills jag måste gå för att inte komma försent till jobbet. "din väntetid beräknas vara mindre än fem minuter" och jag får hjärtklappning och magont. Sidan pendlar mellan fem och tio minuter och klockan tickar.

.

Kl. 11:38

och jag sitter med jacka, mössa, halsduk och vantar och tänker två minuter till, två minuter! Jag kan inte komma mer än en kvart försent, inte för en sån sak som att köa till något som inte finns. Ute skiner solen och det är -4 grader och jag tänker på LP-skivorna jag köpte med Madonna som liten, den där jag fick för en femma för att den var böjd, Linus i klassen som gav mig Like a prayer, kasettbanden med Madonnas första band innan hon blev känd, alla böcker och utklipp, hela hennes liv som jag kunde utan och innan.

.

Kl. 11:40

Nu måste jag gå. Jag halvreser mig och sväljer nästan min egen tunga, för plötsligt är jag inne på tincnet´s sida och jag ser hur jag klickar i två biljetter i en bra kategori, tranporteras vidare till min bank och skriver i alla koder och vips har jag två biljetter i min inbox till Madonna på Ullevi den 9 augusti 2009 och jag hör hur jag snyftar av lycka och nästan hoppar upp i taket, och efter det har jag typ en blackout och vet bara att jag ringer M och sedan är på jobbet och möter VD´n i trappen som får veta att jag är sen för att jag köpt biljetter till Madonna. "Wow", är allt han får fram. "I know", är allt jag får fram.

.

The Beauty of Waiting alltså, två biljetter till Madonna efter knappt 3 timmars köande. (Vad var det som var omöjligt, sa du?)

.

It's all about Stadshuset:

Idag ska jag på KTH:s diplomutdelning i Stadshuset med efterföljande coctailmingel. Sist jag var på någon occation i Stadshuset var då det bjöds på middag för alla som hade volontärat på Vattenfestivalen (inte igår, med andra ord). Vattenfestivalen - minns ni? Det var alltid så jävla bra konserter, och det var där jag åt langos och friterade potatisskal med aioli för första gången. Vi var på Massive Attack och Sonic Youth och alla satt och hängde på trottoarerna medan musiken flödade. Det året då jag var volontär hjälpte jag Bananer i Pyjamas att byta om (säkert gjorde jag mer saker, men det är det enda jag minns) och fick gratis inträde till alla konserter och lite gratis mat som tack. Kvällarna avslutades alltid med olika länders fyrverkerier, som förvisso förstörde det rena vattnet vi firade, men ändå lyste de upp de ljumna sommarnätterna i hela staden.
.
Men okej, nu är det dax att sitta rak i ryggen och vänta på att M:s namn ska läsas upp. Själva diplomutdelningen påminner mig om de gångerna då jag satt på diplomutdelningar på Puerto Rico; då Hans syster var färdig läkare för fem år sen och lästes upp som Cum laude, då de yngre Vännerna gick ut High School för 8 år sedan och efteråt slängde de upp sina hattar i luften (eller så gjorde de inte det, men i mitt minne gjorde de det, för det gör de på filmerna) innan vi hade strandfest nedanför La Playita Bar i San Juan.
.
Var inte allt mycket roligare förr, egentligen? Eller är det bara minnet som vill ha det så?
.

Shout Out Louds på Debaser.

För exakt ett år sedan på dagen: Så kan det gå.
Idag konsert med syster.

Cerati.

.........................Cerati live, Palermo 10 mars 2007.
Alla skulle dit. Bussarna nummer 37 från Kongressen var proppfulla, och tiden gick. Vi hade tänkt åka redan runt 17, men eftersom matedrickandet förvandlades till empanadas-köpande på Plaza del Carmen, och vi hann bli hungriga och mätta igen, kom vi inte iväg förrän 19 ändå. Som alla andra. Och då var vi ändå ute i god tid. Väl framme hamnade vi ungefär 100 meter från scenen, mellan en lerpöl och marijuana-rökande människor som hoppade upp och ned och sjöng med i alla låtar. Jag sjöng också med i de flesta. Surrealistisk helg. Först Chavez, sedan Cerati, saker som bara händer i Sydamerika. När konserten var slut blev det kaos. Jag trodde att vi skulle dö. Ylva och jag såg hela scenariot framför oss; "39 döda, nedtrampade i folkmassorna, bland dem två svenskar. Den ena utan sandaler, och dessa hittades två veckor senare i sjöarna i Palermo". Ever försvann i folkmassorna, Victor såg panikslagen ut, Ylvas ena sandal åkte av, folk trampade henne på fötterna, jag kunde inte andas och folk tryckte på från alla håll. Poliserna hade spärrat av och glömde väl öppna upp när konserten var slut, vilket resulterade i att fler och fler människor var på väg från konserten, utan att komma ut. Var man än tittade var det argentinare i alla möjliga färger och former. De klättrade upp i träden, stod pressade mot väggarna runt omkring, och det fanns inte en enda milimeter utan folk så långt ögat kunde nå. Jag har aldrig sett så mycket människor samtidigt förut, men så är jag ju också svensk. Var totalt skakis i flera timmar efteråt, ungefär lagom tills vi kom hem. Det tog fyra timmar, eftersom det var omöjligt att få tag på en buss eller ens taxi. Klockan sju la vi oss, och 25kvadrat för två har aldrig känts större.

Lluvia.

.
...............................Tango-par lyssnar på musik i La Boca, februari 2007.

Idag gick jag upp före åtta. Skulle bara kolla på Beverly Hills och sedan gå en två-timmarspromenad vid hamnen, vara duktig hela dagen och sedan sitta i solen på balkongen. Men icke. Det har vräkt ned regn hela dagen, stora piskande droppar (ni vet sånna där som blåser in under paraplyet hur man än håller det), åskat och varit extremt olockande att gå ut. Därför stannade jag inne. Som tur var är det snart helg och Cerati har konsert på lördag. En konsert jag väntat på sedan då vi åkte runt i Gustavos guaguita på Puerto Rico och lyssnade på Boca Nada år 2000. Om det här regnet fortsätter och förstör lördagen kommer jag sparka någon på smalbenet. Argentinare har en förmåga att ställa in konserter om det blir regn.

Farsan och Bille var iallafall och kollade på lägenheten i Råsunda idag, och jag tar den! Den 1/5 blir jag Råsundabo! Stor balkong, stort kök, parkettgolv i rummet, klädkammare, förstahandskontrakt och inte ens speciellt dyr.

Carnaval.

.
Det är Karneval på vår gata. Så trevligt tänkte vi. Mariquita ( som i mina öron betyder lill-bögen) uppträdde och tåg med trummor och folk i fina dräkter dansade fram. Och gör fortfarande.

Två glada systrar, omedvetna om vad som väntade bakom hörnet.


Ett foto till och det var krig. Vi blev anfallna från alla håll. Men de siktade bara på ansiktet och främst ögonen, öronen, munnen, näsan. Extra trevligt när man har ögoninflammation och trasiga glasögon som flög åt alla håll. Vi hade inga egna vapen, så vi köpte ett par. Det skulle vi inte ha gjort. Fatta hur snabba och rutinerade porteños (Buenos Aires-bor) är. Vi fick fullkomligt VRIDA ur håret. Fotot var bara början. Det gick inte att vända sig åt något håll. De var överallt. Barn, tonåringar, killar, män, gubbar, snubbar. När vi totalt genomdränkta trodde att kusten var klar, smet vi in i vår port, låste och pekade finger åt en av våra värsta fiender. Synd bara att han visade sig vara en granne och öppnade dörren fort som fan och sprutade ner Ylva i hela hissen medan vakten såg på. Så nu sitter vi här inne och vågar inte gå ut.