Världens Under part 1:

Syster och jag turistar i Machu Picchu, 1 januari 2005

,

Jag sitter precis och tänker på hur cool världen är, på hur mycket det finns att se och hur annorlunda man ser på allting när man väl har har sett bara en liten bit av allt det där som finns att se. Medan jag sitter här i mitt kök går några alpacas och betar på Machu Picchu, där inca-indianerna byggde en hel stad för hundratals år sedan. Ofta blir jag så överväldigad av världen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Machu Picchu är ett av de ställena jag varit på som fått mig att tappa andan (och då menar jag inte bara för höjden över havet...)

.

It´s all about Mixed Adventures, part 1:

Sommardag januari 2005, Cochabamba, Bolivia.
.

Syster, bror, mamma, låtsaspappa och jag satt i Mitchubichin för att åka upp i bergen runt Cochabamba och vidare till Parque Tunari där det fanns en lagun. Bergen såg ju så små ut, hur lång tid kunde det ta? Färden började, och vägarna såg ut som flodbottnar där bilen hackade sig fram.

.

Vi stannade till vid ett vattenfall, tog upp en man som liftade till lagunen där han bodde, och resan gick vidare bland stup och stenar (ett under att mamma inte fick panik som lider av extrem höjdskräck). Plötsligt hade träd fallit ned rakt över vägen, så vi var tvugna att åka tillbaka tills vi hittade en gammal indian som frenetiskt tuggade kokablad och inte kunde spanska. Han lånade ut en yxa och vi högg oss igenom träden så att vi kunde åka vidare. Min låtsaspappa hade en påse kokablad med sig och höll ögonen på vägen och stupen medan han tuggade metodiskt.

.

Vi kom upp på 4400 meter över havet, åkte genom molnen, skymtade en indiankvinna och ett lamadjur i det kala landskapet, såg ner över hela Cochabamba och drog kläderna hårt om oss. Efter 2 ½ timme kom vi fram till lagunen, släppte av mannen, och småsyskonen frös i sina shorts och 5 plusgrader. Mannen berättade att det hade varit snö på morgonen, och att det fanns pumor, rävar, ormar, kaniner och kondorer runt lagunen, men vi såg bara fasaner.

Mannen hade tre gäster hos sig och frågade om de kunde få lifta med oss tillbaka till Cochabamba så att de slapp gå hela vägen, och vi åtta personer klämde in oss på de sju säten som fanns och började bege oss nedåt längs overkligt läskiga stup och minimala vägar. Då vi passerade platsen där vi hade huggit bort trädgrenarna satt mannen på en sten och väntade på att få tillbaka yxan, alldeles svart av smuts och med läppar illgröna av alla kokablad. En av de som liftade med oss pratade quechua och kunde vara tolk, och mannen fick tillbaka sin yxa och resten av min låtsaspappas kokablad.

.

Efter detta mötte vi den första och enda bilen på hela resan, och då körde vi i diket så att ena däcket fastnade mellan två stenar. Jag fick känslan av att vi skulle behöva övernatta i bergen och bli påhälsade av pumor och snöflingor, men eftersom vi hade med oss liftare, varav två starka killar, kunde de ganska snabbt få upp bilen igen med hjälp av kroppar och domkraft, och färden kunde fortsätta nedåt igen. Vilken tur att vi hade med oss dem!

.

Fem, sex timmar senare var vi tillbaka i Cochabamba och jag åt en surubi, en fisk från tropikerna.

It´s all about Peluquerias:

I morgonpasset på P3 idag är kändisfrisören Bobby på plats, ni vet Linda Rosings kompis, som...jag inte gillar (se bild) Inte för att jag känner honom, men jag har varit hos frisören en enda gång i Sverige och då tog han (som jag då inte visste var han) en snabb titt på mitt hår med avsky och urshade sig över färgen. Sedan satte han en praktikant på att fixa till det, och hon drog och slet och färgen såg likadan ut efteråt, förutom att hon hade använt både hårspray och vanlig hårfön (two big no-no's för krulligt hår; något en annan person på samma salong hade lärt mig precis innan, vilket jag iochförsig redan visste, men ändå). Innan den här gräsliga toningen/färgningen klippte alltså en annan frisör hos Bobby mig, och det blev väl okej för stunden - förutom att mitt hår aldrig har blivit längre igen sen dess - hon klippte en dm men ville egentligen klippa mer. Jag fattar alltså inte varför folk frivilligt går till frisörer och lägger ned tusentals kronor på saken.

..

Sedan dess har jag inte vågat sätt min fot hos en frisör annat än för att köpa hårprodukter (senast förra månaden köpte jag JOICO-produkter för 600 spänn, men det var för att en kompis som är frisör fixade allt för inköpspriset till mig, annars skulle jag aldrig varken haft råd eller lagt pengarna på det).

.

Jag har även varit hos frisören en enda gång utomlands. I cochabamba, 2.600 meter över havet i Bolivia, av alla ställen. För 20 (eller om det var 40?) bolivianos (motsvarar samma summa i sek) skulle jag göra röda slingor hos frisören min syrra hade gått till några gånger. Jag blev lätt rastlös av att sitta och läsa gamla sydamerikanska blaskor med folie och blekningsmedel i huvvet som sved, och inte var det speciellt skönt att få huvudet sköljt i kallt vatten från hinkar (vill du ha håret tvättat får du ta med eget shampo och balsam). Slingorna höll väl i ungefär en tvätt, men å andra sidan var det heller inte så dyrt och frisörskan var snäll.

Jag kommer fortsätta klippa och tona mig själv, och därigenom spara både tid och pengar som jag kan lägga på andra saker - så som till exempel 5 nya spel till mitt Sega Master System som jag ska hämta ut idag från Tradera, jippie!

.

It´s all about Christmas:

...........................La Cancha, Cochabamba, Bolivia.
.

Jag har firat alla jular i hela mitt liv i Sverige, utom en då jag var i Cochabamba, Bolivia när min familj bodde där. Jag anlände till Cochabamba på min födelsedag den 20 december 2004 via Santa Cruz efter några dagar i Miami, South Beach. Jag tog några ofrivilliga djupa andetag eftersom Cochabamba är en stad på 2600 meter över havet, och så vande sig kroppen efter ett dygn. Bolivia är ett helt otroligt land som har allt ifrån regnskog och öken till snötäckta berg och otroliga kulturminnen. Vi åt julmiddag med släkten och åkte upp till El Cristo, solen sken och kön för att köpa kalkon var lång.

.

I år var vi hos mormor som vanligt, och på eftermiddagen åkte vi hem till pappa och fortsatte firandet där. En lugn och fin jul med superbra presenter och god mat (jag tycker inte om någon julmat förutom rödkål och pumpernickel), och med lite minnen om hur julen var förr, och hur den där julen var i Bolivia.

.

Imorgon bär det av till Fagersta.

Hur kommer det att kännas att vara i farmors lägenhet en sista gång, nu när hon inte finns mer?

Farmors foto finns vid min säng, men hennes röst, skratt och glada stunder finns alltid inuti mig. Så länge alla dessa minnen finns känns det så overkligt att det aldrig kommer tillbaka.

.

God Jul, och tänk på att den inte är slut ännu!

.

It´s all about Peace (or is it?):

För att kompensera mitt senaste inlägg om American Idol så vill jag bara meddela att jag följer nyheterna om Bolivia och hoppas för Guds skull inte på inbördeskrig. Hur är det tänkt egentligen -hur kan Santa Cruz rösta om självstyre då det strider mot deras egen lag? Det bådar inte gott, det här.

.

El choco II;

Så, igår läste jag ut El choco, och trots alla stavfel som sänkte trovärdigheten och nivån rätt mycket, var den samtidigt extremt läsvärd. För mig kanske extra mycket, eftersom jag varit på många av de platser som beskrevs i boken innan han åkte in på San Pedro-fängelset i La Paz.
Läs den och bedöm själva.
.
.

El choco;

Efter att bebis-Jesus åkte med mamma hem har det börjat gå utför. Till exempel så försvann båda de böcker jag läser parallellt samma dag. Jag hade lovat mig själv att åtminstone läsa ut en av dem innan jag skulle börja med El Choco- boken om en svensk som satt i bolivianskt fängelse och som jag beställde för mitt pocketogram jag fick av extrajobbet i julklapp.
.
I några år har alltså en journalist jobbat med Jonas som åkte fast för att han försökt smuggla kokain. Innan han åkte fast hann han träffa en boliviansk tjej, och under den hårda fängelsetiden både gifte han sig och blev pappa. En ganska gripande historia med andra ord, nästan som gjord för att bli film.
.
Det tråkiga är då att trovärdigheten sjunker redan från i princip blad ett, då ett bolivianskt talesätt på några ord inleder och tar upp en hel sida; Todo es posible, nada es seguro (allt är möjligt, inget är säkert). Saken är den att ordet posible är felstavat (possible). Några sidor längre in i boken är det felstavat igen, den här gången på cigarrillo (cigarillo). Om man nu jobbar med en bok i flera år, tar man inte reda på hur ord stavas? När det nu faktiskt är en del fraser på spanska, bemödar man sig inte att låta någon kunnig titta på dem? Det handlar inte om slarvfel, utan okunskap - vilket stör mig.
.