Nobelpriset i litteratur 2010:

Okej, är det kanske dax att läsa den här megaboken, på 560 sidor spanska som jag köpte i Bolivia 2005..? Har halvläst Paradiset finns om hörnet, och dessutom en massa andra texter om och av honom då jag läste latinamerikansk litteratur på Universitetet. Kommer dock aldrig glömma dagen med Juridik-Helvettes Tentan, som gjorde mig så mosig i huvudet att jag missade att Mario Vargas Llosa befann sig på Universitetet, alldeles om hörnet.

.

Grattis Mario Vargas Llosa, grattis Peru!

Middag med kombinerad spanskalektion:

Fårö i somras med b.la. Madde och Weronica

,

Lördag: 5 km på 26min 20sek (säsongsbästa!), 2-timmars-siesta och mysig middag hos Madde med Weronica där vi körde spanskalektion. De frågade, jag svarade, och jag kom samtidigt på hur mycket jag saknar den delen av mitt liv; att prata/skriva spanska dagligen. Borde prata mer spanska med M, men gör det helt enkelt inte. Även om han pratar spanska med mig, så svarar jag på svenska. För några år sedan hade jag svarat på spanska. Carajo.

.

Ps. Åh, längtar till sommaren, och att förhoppningsvis kunna hälsa på Weronica & Madde på Gotland igen för en typ fjärde gång.

,

Ps 2. Vi missade Earth Hour med 40 minuter, men kompenserade genom att ha allt släckt i 90 minuter.

Mar adentro, mar adentro.

M och jag såg precis den spanska filmen Mar Adentro (the Sea Inside/Gråta med ett Leende) och helt ärligt grät jag nästan hela tiden. Det var nog en av de sorgligaste filmer jag har sett i hela mitt liv, och helt klart en av de bästa på mycket, mycket länge.
.
Mar Adentro, baserad på en sann historia, fick oscarspriset för bästa utländska film när den kom ut 2004, och det är inte svårt att förstå. Den handlar om Ramón som bröt nacken 28 år tidigare och sedan dess är totalförlamad. Han kämpar för aktiv dödshjälp eftersom han inte kan ta sitt eget liv, och ja, bara det säger väl ganska mycket om sorglighetsgraden i filmen.
..
Filmen är regisserad av Amenábar, som tidigare har gjort bland annat Los Otros (The Others), Tesis och Abre Los Ojos (den sista kanske mest känd från den senare amerikanska versionen Vanilla Sky), och han är i allra högsta grad en mina absoluta favoritregissörer. Herregud, alltså - finns det något bättre än spanska (och mexikanska) filmer?!
,
Med tanke på min enorma mängd tårar denna kväll vet jag inte om jag riktigt rekommenderar den som lördagsnöje, men den som inte har sett den har verkligen gått miste om en riktigt, riktigt bra film.
.

Maldeamores.

I helgen ska jag äntligen se den puertoricanska filmen Maldeamores efter tips från Petchie, and I can't wait! Finally lite gammal hederlig Spanglish och tragisk kärlek i karibisk anda. Jag hade helt ärligt rätt låga förväntningar, tills jag tillät mig några minuters tjuvtittande och på denna knappa tid både hann gråta och skratta om vartannat. Och som ett stort plus- no subtitles needed. Chevere.
.
Men först; fredagsplugg, samlad träningsvärk efter veckans spinning x 2 och body pump med träningskompisen, Ica Maxi-besök och sedan firande av M:s brorsa i Sjöstaden.
.
Trevlig helg alla läsare!

Los abrazos rotos:

Jag såg äntligen klart Brustna Omfamningar i helgen och jag måste ju säga att jag verkligen diggar Almodovars filmer. Enda sedan barnsben blev jag impregnerad med Kvinnor på gränsen till sammanbrott, som är helt galen. Brustna Omfamningar var typiskt Almodovar-aktig, med vackra bilder, starka färger, dramatiska ord, endel samma skådisar, och framförallt så bra ljudkvalitet att jag inte ens behövde text. Filmen, som handlar om en manusförfattare och en sorglig kärlekshistoria, har även sekvenser som påminner om gamla filmer. Scener från till exempel Kvinnor på gränsen till sammanbrott vävs in, och det blir lite av en walk down memory lane. Det enda jag inte var så superlycklig över var slutet, men ändå - helt klart sevärd och bra!

It´s all about a Typical Caribbean Conversation:

Klockan 22 ikväll går jag på t-banan i centralen med Shantaram i högsta hugg, tyst och lugnt efter ett glas vin (!) med mina gamla klasskompisar på Fridays. Mitt i läsningen kommer det på två karibier, varpå den ena skriker och viftar med armarna vitt och brett. Att det är två caribeños vet jag direkt efter att ha bott där, dialekterna därifrån är så distinkta och intonationen så fin att jag får nostalgiryck på en gång. Jag låtsas läsa i boken, sneglar upp då och då, och naturligtvis just när den skrikande karibien vänder sig om i ett hey, do you e-speak English?!

.

Jag dras tillbaka till min första tid på Puerto Rico, ett nyanlänt nittonårigt blåbär på skakiga ben ute i stora vida världen, med öron större än palmblad och ögon som på en pingismatch. Allt jag ville var att förstå vad de pratar om, gruppen med människor som viftar med armar, pratar i munnar, högt högt, verkar diskutera något så otroligt intressant och givande och jag förstår bara några ord då och då. Det var innan jag lärde mig att R blir till L, alla slanguttryck, Spanglishen, och att det egentligen pratade om...Ingenting.

Absolut.

Ingenting.

Alls.

En kvart om en trasig kastrull, tjugo minuter om ett blad på en gren, kanske en halvtimme om en banan eller varför inte en timme om en vägg. Halva tiden går åt till upprepningar och svordomar, en fjärdedel till ännu fler upprepningar eftersom alla pratat i munnen på varann och missat vad de andra sagt, en åttondel till ämnet och den sista åttondelen till att påminna varandra om vilket ämne de egentligen pratar om.

.

Så, tillbaka till tunnelbanan, och alla stirrar. Killarna sätter sig vid mig eftersom jag sagt yes, pero hablo español tambíen asi que*... (Är det något jag inte kan motstå så är det att få prata sådär igen, att få säga velaquesi** utan att någon reagerar). Konversationen som pågår i tio minuter handlar om:

1) Att stockholmare inte lånar ut sin mobil om man behöver ringa ett samtal.

2) Hur man på engelska säger att ringa ett samtal.

.

Den ena killen har varit här i två dagar och fattar inte grejjen, varför säger svenskar nej när man vill låna deras mobil? Saken är bara den att vi inte kommer fram till någonting, för ämnet bara upprepas och upprepas, och skrikochviftkillen har glömt vad han sagt och upprepar, viftar på armarna lite till och damerna bredvid suckar och tänker säkert dessa invandrare som bara skriker och bråkar och fattar inte att killen bara är totalt inne och har flow nu, och de unga tjejerna bredvid verkar önska att de fattade och sneglar och säger hasta luego på knagglig spanska för att försöka vara med medan skrikandet och viftandet fortsätter eftersom vi aldrig kommer fram till någonting. Tio minuter om...Ingenting.

Absolut.

Ingenting.

Alls.

Förutom minnen för mig och ett leende på läpparna när de vinkar hejdå genom ett chao amol*** och jag tänker att ämnet var egentligen ganska intressant, synd att den andra inte fick något svar på sina frågor. Och så påminns jag om att spanska, det är fan min grej, jag måste baka in det i min utbildning igen. Jag älskar spanska och att prata om ingenting och se hur de runtomkring inte fattar grejjen och säkert tror att vi diskuterar nått skitintressant, precis som jag en gång trodde.

.

*Ja, men jag pratar också spanska, så atte...

** velaquesi är puertoricanskt uttal av verdad que si - på engelska beyder det "right?!"

*** chao amor men på karibisk spanska chao amol - bye, love!

El choco;

Efter att bebis-Jesus åkte med mamma hem har det börjat gå utför. Till exempel så försvann båda de böcker jag läser parallellt samma dag. Jag hade lovat mig själv att åtminstone läsa ut en av dem innan jag skulle börja med El Choco- boken om en svensk som satt i bolivianskt fängelse och som jag beställde för mitt pocketogram jag fick av extrajobbet i julklapp.
.
I några år har alltså en journalist jobbat med Jonas som åkte fast för att han försökt smuggla kokain. Innan han åkte fast hann han träffa en boliviansk tjej, och under den hårda fängelsetiden både gifte han sig och blev pappa. En ganska gripande historia med andra ord, nästan som gjord för att bli film.
.
Det tråkiga är då att trovärdigheten sjunker redan från i princip blad ett, då ett bolivianskt talesätt på några ord inleder och tar upp en hel sida; Todo es posible, nada es seguro (allt är möjligt, inget är säkert). Saken är den att ordet posible är felstavat (possible). Några sidor längre in i boken är det felstavat igen, den här gången på cigarrillo (cigarillo). Om man nu jobbar med en bok i flera år, tar man inte reda på hur ord stavas? När det nu faktiskt är en del fraser på spanska, bemödar man sig inte att låta någon kunnig titta på dem? Det handlar inte om slarvfel, utan okunskap - vilket stör mig.
.

Siempre.

Siempre es tiempo de partir,

dentro de mi.

Sueño con tocar el cielo con suavidad,

despertar cuando te veo,

buscandote,

dejare el futuro atras.

Fugandonos,

en un tiempo sin lugar,

mirandote.

Te destruyes en mi vida,

mi corazon,

cambiará el color del dia,

en ti.

Convertiré cada lagrima en ceniza,

que sombraré,

con la luz de tu sonrisa

Siempre es tiempo de partir,

siempre hay una razon.

.

Siempre.

.

Amores perros.

Vaya pesadilla corriendo
con una bestia detras
dime que es mentira todo
un sueño tonto y nada mas

Ps. Texten har ingenting med mitt liv att göra, låten bara skär så djupt in i hjärtat på mig varje gång jag hör den.

Julieta Venegas.

Min favorit just nu:
Eres para mi

Balkongsoft.

.

Jag svettades typ ihjäl på balkongen igårnatt när vi bjöd över grabbarna på lite Quilmes (som vi inte ens hade hemma) Satt och översatte allt som en galning och insåg att nu efter några veckor kommer spanskan typ lika lätt som svenskan. Typ. Och det är så himla roligt att lära sig argentinska och försöka snacka som dem, typ "vos sos re boludo" och uttala r:en som de gör. En av mina största drömmar när jag var liten var att bli sydamerikanska. Få bruna ögon, snacka spanska, vara kort och liten. Nu blev det ju inte riktigt så, men spanskan är helt okej numer. Därför orkar jag heller inte förklara när folk varje dag frågar sig hur jag pratar "perfekt spanska" (vilket inte ens är sant) Jag brukar dra till med att "porque es re facil". Eller så säger jag nått annat som får dem tysta. Eller jaha, jag kanske ska säga som det är? Jo, när jag var 6 år och började jag läsa spanska i skolan, så fick jag grunderna och slapp värsta brytningen. Sen läste jag resten av min skoltid, mamma blev ihop med en bolivian när jag var typ 8 som lärde mig svordomar och annat (och de var tillsammans tills ganska nyligen) sedan efter alla år i skolan med spanska träffade jag en puertorican på Dominikanska Republiken och vi var tillsammans i tre-fyra år och han lärde mig rolig puertoricanska och jag bodde där fram och tillbaka (fysiskt och psykist) då vi var tillsammans, jobbade på olika ställen på min underbara ö och hängde bara med puertoricaner. Sen drog jag ett år till Spanien för att sätta ord på allt jag kunde, få förklaringar till allt jag sa och lära mig stava bättre. Andra terminens nivåtest satte mig högst upp så jag slapp massa löjlig konversation som de andra utan fick läsa roliga kulturklasser, så som litteratur, konsthistoria och annat. Sen har jag rest lite till, fem veckor i Bolivia, tillbaka till Karibien, tillbaka till Spanien, och nu ett par månader i Argentina. Jag har också läst spanska på universitetet ett år och det hör till min utbildning. (Språk-jurist) Sen har jag vikarierat lite som spansklärare samt ryckt in som tolk på S.Ö.S. Och massa vänner är sydamerikaner. Det är därför jag kan spanska. För att jag alltid velat det och för att jag alltid strävat efter det. Och för att antagligen det enda jag är bra på är språk. As simple as that. Jag kanske ska säga det nästa gång någon frågar?

Detta var inte menat som en skryt-blogg, men jag lovar att folk frågar hundra gånger per dag. Som om jag skulle fråga alla svensktalande invandrare i Sverige hur det kommer sig att de kan så bra svenska?