Nobelpriset i litteratur 2010:

Okej, är det kanske dax att läsa den här megaboken, på 560 sidor spanska som jag köpte i Bolivia 2005..? Har halvläst Paradiset finns om hörnet, och dessutom en massa andra texter om och av honom då jag läste latinamerikansk litteratur på Universitetet. Kommer dock aldrig glömma dagen med Juridik-Helvettes Tentan, som gjorde mig så mosig i huvudet att jag missade att Mario Vargas Llosa befann sig på Universitetet, alldeles om hörnet.

.

Grattis Mario Vargas Llosa, grattis Peru!

Städerska?

Städar och lyssnar på Madonna denna söndagkväll efter lax-och alfapeteftermiddag hos mormor (och ja, jag lärde henne att strecha ryggen efter motionscykeln).

,

Tänkte på att jag inte tycker att det är så snorkul att dammsuga och diska direkt. Men sen tänkte jag på då vi hyrde en lägenhet i Buenos Aires och en städerska kom varje vecka. Städerskan ingick liksom i hyran. Jag ogillade det så sjukt mycket. Kände press att städa innan hon kom, tyckte att det var jobbigt att hon pillade på våra saker och tog i vår disk. Pinsamt, nästan. Och jobbigt. Tyckte synd om henne. Vem vet var de händer varit och var de tvingas vara? Typ.

.

Med det i åtanke gläder jag mig faktiskt ändå åt att städa själv, för jag har provat på att ha en städerska och jag gillade det inte. Inte alls.

Världens Under part 1:

Syster och jag turistar i Machu Picchu, 1 januari 2005

,

Jag sitter precis och tänker på hur cool världen är, på hur mycket det finns att se och hur annorlunda man ser på allting när man väl har har sett bara en liten bit av allt det där som finns att se. Medan jag sitter här i mitt kök går några alpacas och betar på Machu Picchu, där inca-indianerna byggde en hel stad för hundratals år sedan. Ofta blir jag så överväldigad av världen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Machu Picchu är ett av de ställena jag varit på som fått mig att tappa andan (och då menar jag inte bara för höjden över havet...)

.

It´s all about Serpientes del Mar:

Jag hör hur små barnsben nuddar golv, jag hör barndomsminnen från mammas hylla med LP-skivor, jag hör låten Sueño con Serpientes med Silvio Rodriguez, och jag ryser.
.
"Sueño con serpientes, con serpientes de mar, con cierto mar, ay, de serpeintes sueño yo, largas, transparentes..."

El choco II;

Så, igår läste jag ut El choco, och trots alla stavfel som sänkte trovärdigheten och nivån rätt mycket, var den samtidigt extremt läsvärd. För mig kanske extra mycket, eftersom jag varit på många av de platser som beskrevs i boken innan han åkte in på San Pedro-fängelset i La Paz.
Läs den och bedöm själva.
.
.

Mer om quechua;

Jag kom på att det kanske är fler som inte känner till quechua, med tanke på att varken programledaren eller till och med den som till slut gissade rätt, inte hade en aning- trots att det är ett språk som talas av en hel del folk i Sydamerika och för mig en självklarhet att känna till. Alltså får ni här en liten uppdatering för allmänbildningen:
.
"Quechua ("qheshwa") is an indigenous language of the Andean region, spoken today by approximately 13 million people in Bolivia, Peru, Ecuador, Northern Chile, Argentina, and Southern Colombia. It was the official language of Tawantinsuyu, the Inca Empire. Quechua is a perfectly regular language, which makes learning the basics quite easy"
.
Snabbgenomgång av siffror:
Uj-1, iskay-2, kinsa -3, tawa -4, pisqa -5, soqta -6, qanchis -7, pusaq -8, jiscón -9, chunka -10
.
.

Jag hatar ordjakten och sånt där:

Och nu råkade jag tyvärr slå på 4:an där det är något sånt där störigt frågeprogram där frågan just nu är vilket språk talades i det gamla inkariket?
a) quechua
b) spanska
c) swahili
och ALLA svarar fel och jag blir helt galen, för programledaren kan inte ens uttala det rätta svaret (a) utan han säger Keschka hela tiden. JAG BLIR SÅ IRRITERAD på all offentlig okunskap! Och nu måste jag ju sitta kvar här fast jag har annat att göra, bara för att hoppas att någon ringer in och rättar honom.
.

Cosmonova.

I lördags var vi på Cosmonova eftersom de hade 15års-jubileum och således billiga biljetter.

Amazonas-

6000 kilometer färd från Anderna till Amazonas, med stopp tex. i Machu Picchu och nästan stopp i mitt hjärta eftersom en av de största upplevelser i mitt liv just var att få besöka Machu Picchu. Visserligen kryllandes av turister, men ändå - något som jag drömt om så länge och sedan fick uppleva.

Känslan av att åka buss genom anderna, se blixtarna i horisonten och de snöklädda bergstopparna fastän solen bränner lite längre ned, lamadjuren och molnen precis bredvid en...Det går inte att beskriva i ord, men vill man ha en glimt av detta vackra underbara kan jag verkligen rekommendera Amazonas på Cosmonova.

I just have to go back.

.

Där, bara där.

Låten igen.

.

Det kliar i mina fingrar, rycker i mina ögonlock, måste stänga dem, måste få låtsas att jag är på väg upp för den lilla trappan av trä igen, att ingenting annat finns än alla dessa människor som finns där, bara där och ingen annanstans än där, som dansar till klockan åtta på morgonen då de sätter sig på ett café med en cigarett i ena handen och en croissant i den andra, där bara där och ingen annanstans sitter de och ser ut på bilarna i korsningen medan solen värmer de hemlösa under filtarna.

.

Där bara där, befann jag mig en kort stund, en stund som alltid flimrar förbi när de sätter på låten, låten de alltid spelade där jag befann mig men inte längre befinner mig på, och det är bra så.

Världsdelen.

I like South America, and my sister.

.

Minnen.

Igår skickade paraguayanen (se fotot) vi lärde känna i Buenos Aires en video till mig. Han hade satt ihop massa foton från resan, minnen som flöt samman i ett kollage. Då slog det mig, även om jag tänkt på det innan, att han inte bara är i mitt minne, utan också jag i hans. Ett foto seglade förbi när vi stod där med Cristobal och paraguayanens Terere, på väg mot Tigre en het argentinsk dag. Och fotot där Cristobal och jag leker farmor och farfar. Minnen, som inte bara är mina, utan också hans, Cristobals, min systers, alla andras minnen som också finns med i filmen. Alla människor precis som vi, som träffades i staden som aldrig sover, vissa som är kvar, och vissa som vi - som har åkt därifrån och bara tagit med oss våra minnen. I hur många personers minnen finns jag? I hur många kollage av minnen som aldrig blivit till film befinner jag mig?

.

Staden.

.........................Brorsan tar en liten nap mellan husen.

............................Foto taget av min bror Nicolás
.

Världens absolut häftigaste stad; Machu Picchu, byggd ungefär år 1440 av Inka-indianerna i Perú. Tack och lov hittade spanjorerna aldrig dit när de annars plundrade och dödade befolkningen på 1500-talet. Att få komma dit den 1:a januari 2005 var en dröm som gick i uppfyllelse, och att titta ned för stupen på 500 meter var så högt och obegripligt att det knappt gick att vara höjdrädd. Jag kan inte förstå hur de kunde bygga den här staden på ett halvkilometer högt berg, och förutom det vet jag inte hur många meter över havet. Inte ens spanjorerna som hade hästar och gevär kunde hitta dit. Staden glömdes bort under flera hundra år innan den "hittades" igen år 1911. Det går inte ens att förstå hur mäktigt det är på bild, man måste vara där själv.

.

Utflykten.

.
.........................Río de la Plata i horisonten.

Framåt eftermiddagen stoppade vi in våra fötter i flip-flopsen och tog pendeln till San Isidro. Vi hade hört ryktas att det fanns en strand där, eller så nära en strand man kan komma i Buenos Aires förorter (grus, stenar och förbjudet att bada-skyltar). Vi strosade runt bland lyxiga villor, blev myggätna från topp till tå, för att tillslut komma fram till floden och några stenar omringade av bilar där folk ägnade sig åt barnförbjudna saker. Det fanns nog egentligen ingen strand tror jag, eller så har jag en annan bild i mitt huvud av vad som är en strand, trots att jag är svensk (landet där isbjörnarna äter pingviner även fast de bor på motsatta poler, där det alltid är kallt, där alla är blonda vikingar och ingen kan prata spanska) Med lite Off nonchalant inkletat på fötterna passade vi på att njuta av all arkitektur och framförallt natur, innan maskinen på pendeltåget åt upp min biljett eftersom jag hade svettats sönder den i bakfickan.

My dad.

.
............................En septemberdag på Kungsholmstrand.

Pappa skrev en kommentar i min blogg:

Home in Arkansas
home in San Francisco
Home in New Mexico
aint no home for me
Home in New York City
home I will never be

Jack Kerouac

Cerati.

.........................Cerati live, Palermo 10 mars 2007.
Alla skulle dit. Bussarna nummer 37 från Kongressen var proppfulla, och tiden gick. Vi hade tänkt åka redan runt 17, men eftersom matedrickandet förvandlades till empanadas-köpande på Plaza del Carmen, och vi hann bli hungriga och mätta igen, kom vi inte iväg förrän 19 ändå. Som alla andra. Och då var vi ändå ute i god tid. Väl framme hamnade vi ungefär 100 meter från scenen, mellan en lerpöl och marijuana-rökande människor som hoppade upp och ned och sjöng med i alla låtar. Jag sjöng också med i de flesta. Surrealistisk helg. Först Chavez, sedan Cerati, saker som bara händer i Sydamerika. När konserten var slut blev det kaos. Jag trodde att vi skulle dö. Ylva och jag såg hela scenariot framför oss; "39 döda, nedtrampade i folkmassorna, bland dem två svenskar. Den ena utan sandaler, och dessa hittades två veckor senare i sjöarna i Palermo". Ever försvann i folkmassorna, Victor såg panikslagen ut, Ylvas ena sandal åkte av, folk trampade henne på fötterna, jag kunde inte andas och folk tryckte på från alla håll. Poliserna hade spärrat av och glömde väl öppna upp när konserten var slut, vilket resulterade i att fler och fler människor var på väg från konserten, utan att komma ut. Var man än tittade var det argentinare i alla möjliga färger och former. De klättrade upp i träden, stod pressade mot väggarna runt omkring, och det fanns inte en enda milimeter utan folk så långt ögat kunde nå. Jag har aldrig sett så mycket människor samtidigt förut, men så är jag ju också svensk. Var totalt skakis i flera timmar efteråt, ungefär lagom tills vi kom hem. Det tog fyra timmar, eftersom det var omöjligt att få tag på en buss eller ens taxi. Klockan sju la vi oss, och 25kvadrat för två har aldrig känts större.

Bienvenido, presidente Chavez!

.

Efter att inte ha lyckats klämma oss in i fyra förbipasserande tunnelbanor med träsäten, där folk stod packade som sillar och flera stycken till och med hängde utanför så att dörren inte kunde stängas men tåget åkte ändå, kom vi efter mycket svett och trängsel fram till slutstationen Primera Junta. Hugo Chavez var på besök, Venezuelas president alltså för den icke insatte. Det var nära att vi missade att det var idag han skulle hålla tal på fotbolls-stadion, jag såg affischerna längs kongressen då jag var på väg hem efter att ha handlat mat, någonstans mellan duvan som höll på att flyga rakt in i mitt ansikte så att solglasögonen trillade av och en fet person sparkade iväg dem, och vår kära port där vakten alltid har satt upp en skylt med "kommer strax"/"är och samlar sopor"/"är i hallen"/"är inte här".

Stadion var full. Ibland vet man inte om det handlar om en politisk sammankomst eller om det är karneval. Bland alla mina fördomar trodde jag någonstans att allt skulle gå vilt och blodigt till i Argentina, att folk skjöts och släpades runt av poliser. I själva verket går människor runt och säljer läsk och nötter, de står armkrok och sjunger, slår på trummor och ler. Så var det även denna gång. Tårarna rann både här och där när nationalsångens toner flödade ut över folkmassan (libertad!), rösten sprack när det hölls tal om kvinnors rätt, och när självaste Chavez steg ut på scenen och Ylva och jag hade lyckats ta oss upp på en läktare, viftades det med flaggor och banderoller överallt. Stämningen var så att säga total. Tanter hurrade och skrek, folk fnissade när Chavez sa att Bushs ordföråd bestod av 600 ord och att allt han säger låter som en Lpskiva som hakat upp sig. Ungefär mellan Latinamerikas historia, viva Fidel Castro och revolution, smet vi ut från stadion och åkte hem.

................................SER LIBRE, O MORIR!

Utmanad. Igen.

.
.................Vattnet i floden i La Boca. Tur att lukten inte känns på bild,,,

Jag har blivit utmanad, den där utmaningen som ungefär alla verkar fått just nu (skriv 6 underliga saker om dig själv) Vet inte om jag ska anta utmaningen, de förstör liksom lite på ett sätt. Och så orkar jag nästan aldrig läsa andras svar. Ska jag anta utmaningen, måste jag komma på ett bra sätt att göra det. Och det har jag inte gjort. Inte än.

Evita Peron.

..............................................Kyrkogården i Recoleta.

Det är ganska sjukt egentligen att ha en kyrkogård som värsta turistattraktionen, men seriöst så fattar man ju på en gång varför. Har aldrig sett en sådan mäktig och häftig kyrkogård i hela mitt liv som den i Recoleta. Varje grav är som ett eget litet monument, ett litet hus med foton, statyer, likkistor i trä och små dikter. Efter många turer fram och tillbaka hittade vi till Evita Perons grav, som jag gav en puss från Bilal. Vi käkade mat på Carlitos bredvid kyrkogården som lätt hade den godaste maten jag ätit hittills i Buenos Aires - så för er som ska hit är det ett hett tips. Gick vidare till marknaden i Recoleta sedan, in i ett design-varuhus där jag köpte 5 espressokoppar för 30spänn sammanlagt, och nu väl hemma har vi för andra gången sedan vi kom hit köpt facturas som vi ska sitta och gotta oss med innan vi klockan 00 ska vara på hostall rocca för att äta empanadas och gå på bolichen (discot) Pacha.

Tigre.

.......................Terere-drickande på t-banestationen (Ylva, Carlos, Cristobal)
.......................................Floden i Tigre. Hus till salu?

.......................................Hängmatte-soft på hostallet.

I Buenos Aires springer folket runt med termosar och dricker mate hela dagarna. I Paraguay springer folket runt med kall terere eftersom det där, som Carlos el paraguayo sa, "är sjukt varmt 360 dagar om året". I sin 1,5 liters termos häller man i is, vatten, lime, lite yerba om man vill för olika ändamål, fyller sin lilla kopp med yerba och sticker ned metallsugröret med filter. Alla dricker ur samma mugg och sugrör, men en hel kopp åt gången. När man lämnar tillbaka koppen med utsugen yerba till termosinnehavaren får man passa sig för att säga gracias. Tack betyder att man inte vill ha något mer. Så, idag har jag druckit ungefär 10 koppar terere och typ 5 liter vätska till eftersom det var så hett att jag till och med höll på att svimma på en restaurang. Som Laura varnade oss för länge sedan händer det ganska ofta att folk svimmar i Buenos Aires på sommaren. Jag var så mätt på vätska hela dagen att jag glömde bort att äta på nio timmar. Efter lite hejdå till Magnus på hostallet, juice och frukt ute, pingis med Cristobal och Hernan, drog Ylva, Cristobal, Carlos och jag till Tigre. Mina byxor satt som fastklibbade hela dagen. Vi åkte iallafall båt genom flod-deltat i en timme, var på en marknad, såg sköldpaddor i en smutsig flod, drack mer terere, och kom hem runt 22. Det är nu söndagnatt klockan 01 och det är ett jävla liv utanför. Karnevalen är i full gång. Jag hör inte ens vad jag tänker.

Fredagsnatt i Buenos Aires.

.................................Cristobal och väggmålning mellan oss och hostallet. ...........................................Hernan och jag.

...........................................Chilenaren Aldo och jag.

...........................................Cristobal, alias "abuelo" och jag.

Igår lagade Cristobal middag i vår lägenhet, medan Magnus, Ylva och jag latade oss. Han skar kyckling direkt på diskbänken, rökte samtidigt och råkade grilla vår kökshandduk. Men maten var grymt god. Runt 00 drog vi på transvestit-festen på Hostel Rocca som mer var en vanlig fest eftersom ingen bytte kläder med den andre, drack Pisco på Aldos rum, dansade på hostallets lilla disco, sprang runt och pratade med folk från hela världen och Ylva hittade en blond peruk. Vi kom hem klockan 07, och nu har Aldo och hans syster åkt hem till Santiago, Chile.