It's all about Patti Smith, Magnus Linton ochsåvidare:

Min statusuppdatering på Facebook ikväll:

Inte varje söndag man kommer hem med signerade böcker av Patti Smith, en kram från skådisen Marika Lagerkrantz och kommentaren "Jag känner igen dig, känner vi varann?" från författaren Magnus Linton. Idag var dock en sån dag.

Fick liksom inte plats att skriva resten om författarna Lena Sundström, John Ajvide Linqvist, Bob Hansson, min gamla kompis Ekis Ekman och såvidare på Södra Bar idag.

Dagens morgonnyheter:

"KAOS PÅ FACEBOOK".

.

Det är ju bra att vår generation vet vad som är viktigast iallafall.

Lite trött på att flexa ut tid nu...

Jag hade glömt bort hur det känns att vara uttråkad.
Jag är aldrig uttråkad.
Nu är jag det.
Jag har redan lämnat in klänningen på kemtvätt efter att någon spillde ut ett glas rödvin på Louise & Davids bröllop, köpt vit färg och börjat måla min hylla som nu ligger på tork, köpte lite kläder i rena farten, städat, handlat, läst ut två böcker, lagt upp sommarens bilder på facebook, spelat bejewled blitz och slagit alla vänners rekord, gjort inpackning i håret, solat lite på balkongen efter sovmorgon.
Springa orkar jag inte, jag gjorde det både igår och förrgår.
Orkar inte ringa nån heller, för jag är skittrött.
*Dilemma*
-
Gud vad tråkigt det är att vara uttråkad.
Ibland känns en dag evighetslång.
Hur är det möjligt att klockan bara är 17:20?!
Möjligtvis orkar jag ta mig iväg på kvällsplaner. Det är ju trots allt fredag.

Statusuppdatering...ar:

Både Egon och Underlandet har nyligen bjudit på smaskiga status-uppdateringar från Facebook. Eller snarare tankar om dem. Det finns helt klart vett och etikett bland statusuppdateringen, vilket i kombination med en del less fortunate people (se ovan) kan leda till mindre trevliga resultat. Detta fick mig även att undra vilken kategori jag tillhör. Jag kanske är en av de där vännerna som folk känner att de borde rensa bort eftersom jag bara skriver skit? (Men är inte den som addar chefen iallafall).

Till dess bjuder jag härmed på mina statusuppdateringar sedan semester började för snart tre veckor sedan. Fast i bakvänd ordning:

• 's name in google translate is ANNA SPRUCE-POWER, hahaha! I love it!


• Vill bli frisk, tack. Och springa, tack. Och övningsköra.


• Superförkyld! :/


• Kom hem från Gotland kl 07, helt omvänt dygn. Skönt med en vecka ledighet till!


• Andra dagen med spöregn på Gotland, vad var det jag sa!


• Vem får punka efter mindre än två mån? Jo vi. I Visby!


• På väg till GOTLAND!!


• Tomorrow = Gotland!


• Har stora rensardagen. Äntligen kan jag gå IN i min klädkammare. När hände det senast?!


• Älskar Råsunda - äntligen hemma efter nästan en vecka på drift!


• Övningskör tills foten krampar!


• Äntligen regnar det över Stockholm (eller åtminstone Haninge). Nu kanske det kan komma lite blåbär i den gula, torkade naturen?


• Har äntligen en dator!


• Sticker till Skärgårn ett par dagar med brorsan, hasta luego!


• Out of Office until August 2th! (and 13-23th of August). HURRAY!

Får jag vara kvar? Det kunde ha varit värre va?

Tjena Viruset!

Min privata dator har besudlats med ett MegaVirus, som Virusprogrammet inte rår på. Därför vågar jag nu inte ens öppna denna sedan en liten tid tillbaka, vilket i ungefär fem minuter kändes jobbigt. Efter de få minutrarna insåg jag att detta är min chans till Rehab från den största tidsslukaren av dem alla - Internet! Vanligtvis är det första jag gör på morgonen att sätta på datorn - kolla lite bloggar, facebook, mailen och så vidare, och samma sak när jag kommer hem från jobb/träning/annan aktivitet.

.

Men nu, nu! Nu läser jag böcker till frukost, stickar framför tv:n, läser, läser läser, och eftermiddagarna blir så mycket längre. Viruset börjar mer och mer kännas som en liten räddning (och jag har ju faktiskt jobbdatorn).

.

Imorse läste jag t.ex. ut Demian av Herman Hesse (den tog endast två dagar! Förvisso endast 146 sidor) och började äntligen med Choke som jag fick på Puerto Rico för typ 10 år sedan. I'm loving it. Datorlöst liv är verkligen att rekommendera.

.

Ps. Bröllopet var strålande, så även vädret!

Global Falafel Appreciation Day:

Idag var det Global Falafel Appreciation Day, och jag hade tydligen svarat "attending" på Facebook och således förbundit mig till att käka falafel idag.

.

But I didn't.

.

Till lunch kom ena syrran över till jobbet på besök, så jag bjöd henne gå grekiska kolgrillen (yum!), och till middag var jag hemma hos kusinen, hennes man och sötaste kusinbarnet Nerea där det bjöds på kyckling och ris. (Undrar om det gills om man skjuter upp falafelätandet några dagar? Jag äter ju falafel då och då ändå - grymt gott, tycker ni inte?).

.

Förövrigt så är Nerea fortfarande den sötaste jag vet. Hon lekte med mig hela kvällen och grät när jag skulle gå. Om en vecka fyller hon 1 år, så snart blir det kalas med pompa och ståt!

Kaos i Río Piedras:

Mina i princip samtliga puertoricanska vänner har idag på Facebook publicerat diverse videos och länkar till bloggar om gårdagens kaos i studentstaden Río Piedras där poliserna gick till attack av någon för mig okänd anledning. De avfyrade något, folk puttades, någon skadades, det var rök och skrik, och nu planeras demonstration på tisdag mot polisernas våld.

Manifestación frente al Cuartel General de la Policía, martes 25
4pm...no nos quedemos con los brazos cruzados ante esto, Puerto Rico, hay que reaccionar!

De flesta av videosarna är filmade just utanför barena El 8 och Vidys, i mitt gamla neighbourhood; Vidys, där en kompis jobbade och där jag ofta åt mat och ibland drack dominikanska ölen Presidente, och El 8 där vi spelade biljard.
,
Jag tänker på om jag hade varit där, då hade jag säkert också skrikit mamabichos! Que cabrones! Grabalo, grabalo! som alla andra. Och så hade jag gått på demonstrationen mot våldet under den varma solen och tänkt vad gör alla i Sverige nu? istället för att sitta här själv en fredag midnatt med gamla ostbågar efter en superb teaterföreställning med familjen.
.
Who would have thought, who would have thought...Life is a mystery.

It's all about long - but no completely lost - friends;

Igår, på en halvtimmes promenad mellan Hallonbergen och Sundbyberg, gick jag försjunken i minnen av två personer jag inte träffat på flera år men som betyder väldigt mycket för mig eftersom åtminstone en av dem är en av de få som följt min sida under den viktigaste perioden av mitt liv. Jag har inte behövt återberätta saker för henne, för hon stod där bredvid och såg allt med egna ögon. Hon vet hur det känns att vara exakt där med exakt dem på Puerto Rico, hon var där när Mario och jag blev tillsammans, hon var där när han gjorde slut, och har varit med i alla möjliga situationer genom flera olika länder. Miriam och jag träffades min andra kväll på Puerto Rico våren år 2000 på en fest hos Grodan, kvällen då jag kände att this is life. Vårat gäng där var som en stark bubbla som ingen kunde spräcka. -
.
Nyår 2000-2001 tillbringades i Stockholm med Mario, Miriam och Natalie; puertoricanska själar i en frusen stad där det snöade så mycket att bussen inte orkade åka upp för backen på väg från mamma utan gled bakåt och över en vägskylt, snöänglarna snöade igen och händerna blev röda av kyla. I januari tog vi nattåget upp mot Trondheim och satt fast i skogen i strömavbrott, åkte buss på fjäll och besökte trondheimska skolor där Mario och Natalie fick berätta om Puerto Rico dagen efter världens fest. Vi tog tåget till Oslo där Mario och Natalie köpte studentbiljett trots att de inte var norska studenter, och mitt i ingenstans ville konduktören slänga av dem tills Mario skrek på engelska "vad ska du göra? Ska du ta min mammas kreditkort och slip it trough your hands?" Det fanns inga tåg på Puerto Rico, inte ens tunnelbana då, och han hade aldrig sett en konduktör med bärbar kortmaskin. Stackars konduktören lät oss till sist åka efter att Natalie hade fällt några tårar och Miriam bönat och bett på norska. .
.
Efter några dagar fulla av fest och äventyr i Oslo lyssnade jag på Moby i cd-spelaren på tåget på väg mot Stockholm med Mario bredvid mig, med gråtiga ögon eftersom Natalie åkt till flygplatsen och Miriam stannat kvar i Oslo. Året efter bodde Miriam i Sydafrika, och hälsade på oss på Puerto Rico i 10 dagar. Vi badade i vattenfall, gick i regnskogen och såg saker från varandra som inte många andra vet.
.
Våren år 2002, när Mario hade åkt tillbaka till Puerto Rico och mitt liv kändes tomt igen, kom Miriam över till Spanien där jag bodde ett år och stannade hos mig. Hon fick tillvaron lite ljusare igen. Jag fick ett sommarjobb på ett hotell uppe i bergen, och innan jag kunde börja jobba åkte hon dit i mitt ställe men kom hem igen efter bara några dagar eftersom det var så isolerat. Hon längtade hem till Norge efter alla år utomlands, och efter ett tag hos mig stack hon vidare till Madrid innan hon åkte till Oslo ett tag innan det var dax att åka vidare mot Sydafrika och sedan USA igen. .
.
Jag hälsade på Miriam igen i Oslo när jag var som mest ledsen. Jag kände mig som en grå mus på centralstationen och Miriam såg på mig med stora, blå ögon. Jag kände att allt höll på att rinna ut mellan fingrarna, att det gamla aldrig mer skulle komma tillbaka. Natalie hade flyttat till San Francisco där hon gift sig med en fransman, jag tappade bort både henne och Miriam, det tog slut med Mario år 2003 på Puerto Rico och jag flyttade hem igen. Ett nytt kapitel, sades det. ,
.
Åren har gått. Jag mailade Miriam och Natalie ett par gånger, försökte ringa, fick något vykort, men som vanligt kommer det in nya människor i ens liv och man stoppar in de gamla i garderoben för att ta fram dem någon gång i framtiden, kanske till nästa säsong, kanske aldrig mer. Sedan kommer vissa dagar då saknaden är så stark igen, då man vill ha tillbaka de där stunderna för allt i världen och man känner lukten av havet och hör varandras skratt, ser varandras tårar och behöver inte säga så mycket. Dagar då man saknar den där speciella samhörigheten som inte går att uttrycka i ord, och som alltid finns där även om man inte ser eller hör varandra i verkligheten. .
.
Och så plötsligt Facebook; där hittar jag Miriam. Och igårkväll, efter halvtimmes-promenaden då jag tänkte på allt det jag skrivit ovan och berättade om för M, då poppade det upp en friend request på Facebook från Natalie. Timing mina vänner, det är timing. .
.

Transvestiten Anna:

Det är alltså den här bilden som arbetskollegan refererar till, bilden där jag ser ut som en transvestit, en man som minkar sig till en kvinna, men på ett snyggt sätt. Ja, hon har förklarat sig i mitt förra inlägg vilket ni ju kan läsa, även om det inte säger mycket mer än exakt det jag skrivit. Bedöm själva.

.

It's all about the Right Look:

Min kollega på jobbet sa precis "Vad fin du är på din bild på Facebook. Du ser ut som en transvestit, som en man som målat sig till kvinna. Det är jättefint tycker jag".
...Tack? ...Tror jag..?
(Dax att byta bild)
.

It's all about att Ta Ställning:

Som ett skänk från ovan fick jag den här group-invitationen på Facebook.
.
Today

Anna joined the group Gemensamma krafttag mot Sverigedemokraterna.

12:04pm
.
Jag kan tillägga att jag kanske hade ställt mig lite tveksam om det inte vore för diskussionerna nedan i min respektive Rebekahs blogg. Diskussionen med sverigedemokraten Gustav och andra kommentarer jag fått/sett genom dessa har bekräftat alla "fördomar" och en gång för alla fått mig att inse hur skrämmande och bakåtsträvande SD faktiskt är. Så, alla ni som läser detta och finns på FB; ta ställning och var med och påverka så att SD.s stöd minskar inför kommande val!
.

Jag skulle ju stå emot.

Jag har just nu 46 olika typer av requests på Facebook, och 122 vänner. Det är ju helt hysteriskt.
Jag som aldrig ens skulle gå med.
.

Ps.

Ville bara tillägga med tanke på förra inlägget, att jag faktiskt gått med i gruppen "a group against midget tossing" på Facebook. Bara så att ni vet.