Det här med bloggandet alltså...

Snön ligger fortfarande tjock och kall där utanför. Jag ska snart plumsa till jobbet men drar mig lite för det. De här morgonpromenaderna är enklare utan all snö och is, men snart kommer jag sakna även dem eftersom jag inte kommer bo här längre.

Det här med bloggandet alltså, det är så förbenat svårt att blogga när jag går runt och känner mig lycklig och nöjd, när jag plötsligt lever lite Svensson och hellre lägger mig vid 21 än hittar på äventyr. Det är så förbenat svårt när föräldrarna läser och jag inte vågar sväva ut och skriva personligt, som så många av er andra gör. Och folk läser er, kommenterar, har er på bloggroll som de hade mig förr, när min blogg var intressant. Ändå fortsätter jag alltid att blogga, har för stor separationsångest för att släppa I'ts all about Me som har uppdaterats sedan 2006. Kanske vågar jag när jag släpper Solna? Vi får se, jag vet inte. Jag vet bara att min Bok närmar sig slutet och även det känns lite vemodigt men pirrigt, och att jag borde lägga krutet på den in i det sista.

Lagomrutiner.

Jag är ganska mycket allt eller inget. Typ träna varje dag eller inte träna alls, läsa böcker som en galning eller inga alls, göra massvis med saker på helgen eller inget alls... Och nu är det träningen det gäller; sen ryggen pajjade har jag vaggats in i ett lathetstöcken och får nästan klaustrofobi alternativt torgskräck bara av tanken på gymmet. Jag spelade innebandy med jobbet i tisdags och blev helt slut och försöker verkligen komma in i lagomrutiner. Kanske träna ett par, tre gånger i veckan åtminstone? Varför är det så svårt att vara lagomsvensk?

Jag sitter nu vid köksbordet ute i Tjottahejti och spanar ut mot horisonten och drar mig för att gå på spinningpasset kl 17:30 idag, jag har haft nedräkning sedan jag gick upp och är ganska säker på att jag inte ens kommer gå på det och således har räknat ned och oroat mig i onödan. Antagligen blir jag kvar här och latar in mig ännu mer med en bok i soffan eller skrivandes på mig egen. Så fort snön smälter, då drar jag iallafall på mig löparskorna.

.

Lagom...vad är egentligen lagom?

Jag ser dig, som på en svartvit bild

2010 är mitt läsarår, 2011 ska bli mitt skrivarår. Då ska jag bearbeta råtexten och bli klar.

Jag glömmer inte

Jag glömmer aldrig

Även när du försvinner minns jag dig

Lite trött på att flexa ut tid nu...

Jag hade glömt bort hur det känns att vara uttråkad.
Jag är aldrig uttråkad.
Nu är jag det.
Jag har redan lämnat in klänningen på kemtvätt efter att någon spillde ut ett glas rödvin på Louise & Davids bröllop, köpt vit färg och börjat måla min hylla som nu ligger på tork, köpte lite kläder i rena farten, städat, handlat, läst ut två böcker, lagt upp sommarens bilder på facebook, spelat bejewled blitz och slagit alla vänners rekord, gjort inpackning i håret, solat lite på balkongen efter sovmorgon.
Springa orkar jag inte, jag gjorde det både igår och förrgår.
Orkar inte ringa nån heller, för jag är skittrött.
*Dilemma*
-
Gud vad tråkigt det är att vara uttråkad.
Ibland känns en dag evighetslång.
Hur är det möjligt att klockan bara är 17:20?!
Möjligtvis orkar jag ta mig iväg på kvällsplaner. Det är ju trots allt fredag.

Lämnad, igen.

Min kille är ute och reser med jobbet. Igen. Jag känner mig lämnad. Titt som tätt åker han iväg, en vecka eller mer, ibland mindre. Inte som jag, ett par dagar till Danmark här och där, utan till andra sidan jorden. Långt bort där det blir sandstorm och termometern visar 50 grader. Ibland får man telefonsamtal som det här:
-Jag har varit med om en bilolycka!
-Vad fan, shit, vad har hänt?
-Vi blev påkörda bakifrån. Hinner inte prata nu, måste lägga på, polisen kom just!
Eller sms såhär:
-Är tillbaka på hotellet nu. Lever. En bilbomb sprängdes tidigare idag ganska nära.

Det känns nästan alltid (men inte alltid) som världens undergång när han reser, och han reser ofta. Tänk om han DÖR? Vad fan gör jag då?! Nu sitter jag här och äter resterna från gårdagens middag med pappa (gazpacho) och känner mig ensam. Min sista semesterdag (på två veckor - sedan 5 dagar till Sant Pol i Spanien, om han inte DÖR vill säga) och solen skiner. Skynda att älska utläst (påmind om döden), telefonen tyst, kroppen förkyld. Måste hitta på något. Igår fick jag champagne hos min Träningskompis och kom hem senare än tänkt, men jag känner mig ändå ensam. Jätteensam. Det är nästan så att jag längtar till jobbet, men bara lite. Pyttelite.

Måndagsmorgon?

Jag vaknade typ 4:30 imorse och kände att aaaah, det är bara söndag! Typ 3 sekunder senare kom jag på att det var måndag.
.
Aj.
.
Den här helgen gick alldeles för fort men var samtidigt väldigt bra. Lugn fredag, träning på lördag och sedan hyrbil och inflyttningsfest i Uppsala hos Sophie, och på söndag mys med sötaste Nerea (nu 10 månader) och familj. Även M smälte av Nereas stora bruna ögon och skratt. Åååh, hon är så underbar att mitt hjärta gör ont! Tänk att få en liten sån en dag...
..
Back to work. Och så har jag blivit värvad till jobbets bandylag. Vi får se imorn om det var ett bra eller dåligt beslut.

Mother Earth.

När vi var på observatioriet i Arecibo första veckan på Puerto Rico så fanns det en sån där "population counter" inne i mini-museet. Nog för att jag vet att jordens befolkning ständigt ökar, men att se siffrorna ticka konstant gav mig panik. På den tid vi var där ökade jordens befolkning med cirka 20 000 personer, dvs cirka 2.8 personer per sekund. Nu är jag jättehemsk, men förstår ni vad det innebär när alla barn får vaccinationer? När alla människor får sjukvård? Hålls vid liv in i det sista? Inte ens får dö fast de vill? (syftar på aktiv dödshjälp). Förstår ni vad det innebär om fem år, tio år, femtio år? Ingenting kommer finnas kvar. Ingen riktig mat, inga korallrev, ingen skog, således inget syre, ingen bensin, ingen olja, ingen plast, inga jobb, inget rent vatten. Krig, svält och våld kommer finns överallt innan hela mänskligheten dör ut. Jag har tänkt på detta länge, men nu tänker jag på det nästan hela tiden, att allt jag gör bara förstör, att vi bara är bakterier på jordens yta som inte gör något gott överhuvudtaget. Bara att spola i toaletten, köpa mat i förpackningar, borsta tänderna, slänga gamla strumpor, köpa nya strumpor, precis allt.

.

Men vem vill inte hjälpa barn som svälter? Jordbävningsoffer? Fattigdom? Vem har rätt att avgöra vem som får leva och vem som måste dö? Samtidigt, när alla överlever och befolkningen bara ökar, så kommer vi alla dö i slutändan eftersom det inte finns något kvar till någon. Jordens resurser är knappast obegränsade.

.

Vem är beredd att gå tillbaka 100 år i tiden för att rädda jorden? Sluta använda vattentoalett, dusch, bil, smink, en massa kläder, engångstamponger och blöjor, engångsmjölkförpackningar, en massa papper? Jag skulle helt ärligt göra det, om vi gjorde det tillsammans. Jag skulle till och med gå med på barnafödsbegränsning, allt för att rädda jorden. Det värsta är att det inte går att göra allt detta själv. Jag skulle inte överleva i världen såsom den är skapad nu, inte med de förutsättningarna jag har nu (med mer pengar, så jo). Tänk bara på hur hela USA är skapat - du kan inte göra någonting utan bil, samhället är uppbyggt på snabbmat; mindre rika har inte råd att köpa nyttig mat när snabbmaten är hundra gånger billigare.

.

Jag blir helt galen när jag tänker på det här, rädd över hur många som överlever. För man får ju också tänka på att befolkningen ökar med 2,8 personer per sekund nu ja, men allt är i kvadrat, så när vi är uppe i 7 miljarder kommer det öka med många fler per sekund. Då väntar massvält och desperation. Kanske är det jordens sätt att säga ifrån genom att skapa naturkatastrofer och nya virus? Hur mycket ska det krävas för att vi ska förstå?

.

Jag vill bo på landet, odla min egen mat. Jag kan lätt ha utedass och skippa onödiga grejjer bara jag har råd och kärlek. Alla älskar Nyew York, jag har gått från att ogilla staden till att...ogilla den sjukt mycket mer. Stad över huvudtaget är bara skit; utsläpp, smuts, inget imponerande, komsumtion, materialism. Jag vill ha natur! Fattar inte ens hur jag kan bo i Stockholm när jag ändå gör allt för att undvika själv staden (bara att åka igenom stan ger mig panik, och att gå på stan är det allra värsta), och fattar ännu mindre hur folk kan älska stora städer med massa fula skyskrapor, oren luft och smutsiga gator.

.

När ska något hända som förändrar oss?

Trashanken firar nyår.

Igår på lunchen satt jag och bläddrade lite i en kollegas vår-HM-katalog eftersom jag råkade käka efter alla andra (alla och alla, vi har max varit fem pers på kontoret dessa dagar), och insåg att shit vad mycket snyggt som kommer till våren. Men inte ska väl jag, jag behöver ju ingenting, jag har ju så att jag klarar mig....
.
Denna tanke sattes på prov nyss då jag skulle gå till tobaksbutiken för att hämta ut en försenad födelsedagspresent till mamma från adlibris (mamma fyller dagen innan julafton) och insåg vad jag hade på mig för kläder.
.
Blå dunjacka: Fick begagnad av lillsyrran för 10 år sedan eftersom hon tyckte att den var ful och inte ville ha den längre (!).
Nike-träningsbyxor med vinterfoder: Hittade kvarglömda i gympasalen 1994 eller 1995 och behöll dem eftersom ingen ville ha dem (!). Jag har använt dessa tusen gånger sedan dess och älskar dem.
Halsduk: Inköpt på julmarknad i Málaga för 8 år sen, 40 spänn och grymt skön i ull utan att stickas det minsta. Ett av de bästa köpen ever.
Vinterstövlar: Känns relativt nya, eftersom de köptes på rea i Lidingö centrum för fyra eller fem år sen. Skitsköna och varma, hoppas att de håller förevigt.
Vantar: Fattar inte att jag inte har tappat de än; hur sköna tumvantar som helst i ull med foder från Åhléns i svart och vitt mönster från hösten 2007.
Mössa: Här snackar vi meganytt - köpt i Barcelona hösten 2008 för en billig slant.
.
Så inte ska väl jag? Det mesta är ju fan nytt.
.
Ikväll ska vi iallafall fira nyår i Sjöstaden hos M:s brorsa och tjej, med lax och chokladkaka, och vindruvor vid tolvslaget. Fast M ska inte käka vindruvor, han tycker att det är en skitdum tradition att klämma i sig tolv vindruvor på 12 sekunder eftersom det kan leda till oönskade kvävningar.
.
Tills dess ska jag fortsätta att skriva lite analys till C-uppsatsen. Jag har även läst ut årets sista bok (en inte särskilt bra isländsk deckare) samt varit och tränat 30 minuter på skridskomaskinen. Jag har fortfarande träningsvärk sedan core för några dagar sedan eftersom influensan gjorde att jag inte kunde träna på tre veckor och nu måste jag bygga upp allt igen.
.

Feliz año nuevo!

Röstar för att låta granen stå kvar i skogen.

Jag må vara tråkig, men ingen kan säga emot att det inte är miljövänligt; jag förstår ärligt inte hur folk kan skaffa en (riktig) julgran år efter år. Tänk vilket slöseri på träd! Och transport! Hur många skogar och liter bensin går inte åt sammanlagt för att förse svenska hem med en julgran som sedan kastas ut när julen är förbi? Jag fattar verkligen inte.

.

Kanske är jag bara bitter för att jag fortfarande är sjuk och kom på nu klockan 15:30 att det är Lucia. Jag såg två dokumentärer igår om framtiden - en om klimatet och en om hur varje god gärning vi gör iform av att köpa vaccin i julklappar till fattiga barn, får oss ett steg närmare överbefolkning och jordens totala undergång. Och det är ju det allra värsta, att den fina hjälp man vill ge, samtidigt hjälper till att överbefolka jorden. "Så kan man ju inte tänka! Man måste ju hjälpa till!" och jag vet, men samtidigt - hur ska man tänka? Om alla levde som vi i väst gör skulle jorden överleva i... en vecka? Jag skulle gladeligen gå tillbaka i utvecklingen för att spara på jordens resurser, men det här med klimaträtter och att köpa sitt smutsiga samvete rent - genom att leva över tillgångarna och kompensera genom att hjälpa någon annan, det känns så... fult på något sätt. Jag skäms. Kan inte alla åtminstone försöka leva en klimatsnäll jul utan julgran, utan en miljon materialistiska julklappar, med återanvända aluminiumvärmeljus och inte äta tills de spricker? Alla borde ge varandra en bit regnskog i julklapp istället. Hallelujah.

Tackar nej till experimentet svinvaccin.

Jag hade faktiskt bestämt mig för att ta vaccinet mot svinis. Efter mängder med diskussioner med kollegorna på jobbet (som är utbildade inom läkemedel), efter funderingar hit och dit samt era tips, var det egentligen bara ett argument som fick mig att bestämma mig: solidaritet.
.
Så inför morgondagens inbokade vaccinering på jobbet började jag idag fylla i Hälsodeklarationen och ba nej, something isn't right. Jag vill inte vara en försökskanin! Hon som typ beställt allt vaccin på jobbet sa lite halvt skämtsamt men var inte så gnällig, du hade ju bestämt dig. GNÄLLIG! Är man gnällig när man ifrågasätter, inte blint följer statens rekommendationer och väger argumenten fram och tillbaka? I don't think so.
.

Här är mina argument emot för egen del:

• Vaccinet är alldeles för nytt. De vet inte om man behöver fler doser, hur länge det sitter i, vilka långsiktiga biverkningar som finns...Alla kliniska prövningar är gjorda i rekordfart.
• Att virus ofta kommer tillbaka muterat, och då ännu värre. Har man redan ett naturligt immun mot viruset klarar man sig bättre (tänk t.ex. varför gamla inte behöver vaccinera sig - många har skydd genom influensor som härjade på 50-60talet).
• Man kan smitta trots att man är vaccinerad (så här ryker solidaritets-argumentet), även om risken kanske minskar. Å andra sidan är det ju lättare att veta att man smittar om man verkligen är sjuk och kan stanna hemma, och inte går runt frisk men ändå bär på smittan?
• Jag erkänner att jag är paranoid och tycker inte det är helt omöjligt att allt är ett jippo för att tjäna pengar, alternativt gallra, testa... (Ja, jag har läst 1984...)
• Tillverkarna är friskrivna allt ansvar om något skulle hända.
• I Tyskland tycker de att vi är dumma i huvvet som har det här vaccinet, eftersom det har ett annat som inte innehåller en "massa" farliga ämnen.
• I Tyskland ska man INTE vaccinera sig om man är gravid, i Sverige ska man. Detta är ytterligare tecken på att ingen egentligen vet någonting. Jag litar heller verkligen inte mer på svenska staten än den tyska.
• Några har dött relaterat till vaccinet, många blivit sjuka.
• Jag är inte i riskgruppen, så av egoistiska skäl eftersom solidaritets-argumentet redan har rykt. Alla som har dött av svinis har varit i någon av riskgrupperna.
• Förr var rökning bra, och p-piller var inte skadligt. Jag litar inte på folk bara för att de är utbildade på området, det enda som bevisar något är tiden...
• Fler dör i vanlig influensa varje år, men det skrivs det inget om eftersom det mest är
  gamlingar som ryker, och det klappar ju staten händerna för - hurray, mindre pension att betala ut!
• Vaccinet är ju för bövelen ändå bara effektivt i max ett år! Sen måste man ta ett nytt, och ett nytt, och ett nytt... Tillslut är man resistent och har inget skydd mot framtida influensor och virus som med all säkerhet kommer dyka upp.
  

All in all är jag ju naturligtvis ingen expert, but I've got a feeling...

Äntligen...fredag?

Gud alltså, det här med veckodagar är rätt jobbigt att hålla reda på.

.

I onsdags vaknade jag upp och liksom aaaaah, äntligen fredag!

Men icke.

.

Framsteg mot förra veckan iallafall- då vaknade jag nämligen redan på måndagen och liksom aaaaah, äntligen fredag! Illa.

.

Det vore schysst att vakna upp imorgon och tänka jahopp, redan måndag igen, för då skulle jag verkligen njuta av att ha fel för en gångs skull.

Varning för ångestinlägg, but I can't help myself.

We are spiritual beings

having a human experience

Och jag vill gärna tro på meddelandet dagens kopp yogi-te säger. Jag kan inte och vill inte tro att det bara tar slut när vi lämnar denna värld. Döden ger mig ren och skär panik, som jag har skrivit så många gånger tidigare i denna blogg.
.
Igår fick jag veta att en bekants ex son dött i en olycka. 15 år gammal. Det hade lika gärna kunnat vara min lillebror (som fyller 15 i december). Jag kan inte tänka mig ett lyckligt liv om något av mina syskon skulle försvinna, det går bara inte! Den här killens knappa tonårssyskon förlorade dessutom sin mamma för ett par år sedan i cancer, så jag bara undrar - hur mycket smärta kan en familj utstå? Hur överlever folk som har varit i krig? I naturkatastrofer? Jag kan bara inte förstå.
.
Det allra värsta är att vi alla dör förr eller senare, så ingen kan säga någonting som tar bort min dödsångest. Snarare blir den värre för varje år som går, eftersom tiden tickar mot en säkrare död för varje minut.

Nobody puts Swayze in a corner:

Jag tror den där Generationsdöden är i full gång nu, den som jag skrev om i min blogg då Bergman gick bort, den som ger mig så otroligt mycket ångest och rädsla. Patrick Swayze dog igår, på min farmors ettårsdag som bortgången, och det känns i vanlig ordning sjukt overkligt. Dirty Dancing är ju onekligen en av de mest klassiska filmerna från min generation och nu har Swayze had his time of his life. Läskigt att det aldrig, aldrig mer kommer tillbaka...

It´s all about att inte vara så Duktig jämt:

Jag i Norge, juli 2009

.
-Du behöver inte vara så...duktig jämt. Du är duktig så att det räcker och blir över, säger min mamma när vi sitter vid hennes köksbord i vindslägenheten i Birkastan en lördagskväll.
.
Och jag undrar, varför känner jag aldrig att jag räcker till? Varför är jag aldrig nöjd? Varför måste jag pluggaheltidjobbahalvtidtränafixabakapromeneraläsabloggaorganiseraställaupp och göra precis allting jämt, och ändå känna att jag borde prestera mer?
,.
Ibland blir jag så jukt trött på mig själv, att jag inte lär mig, att det är okej att bli bjuden på middag och glass, sitta uppe och spela UNO med brorsan tills ögonlocken trillar ihop, sova med familjens katt på armen och bara lägga plugget och nyttigheterna åt sidan och SÄGA NEJ.

Kaos i Río Piedras:

Mina i princip samtliga puertoricanska vänner har idag på Facebook publicerat diverse videos och länkar till bloggar om gårdagens kaos i studentstaden Río Piedras där poliserna gick till attack av någon för mig okänd anledning. De avfyrade något, folk puttades, någon skadades, det var rök och skrik, och nu planeras demonstration på tisdag mot polisernas våld.

Manifestación frente al Cuartel General de la Policía, martes 25
4pm...no nos quedemos con los brazos cruzados ante esto, Puerto Rico, hay que reaccionar!

De flesta av videosarna är filmade just utanför barena El 8 och Vidys, i mitt gamla neighbourhood; Vidys, där en kompis jobbade och där jag ofta åt mat och ibland drack dominikanska ölen Presidente, och El 8 där vi spelade biljard.
,
Jag tänker på om jag hade varit där, då hade jag säkert också skrikit mamabichos! Que cabrones! Grabalo, grabalo! som alla andra. Och så hade jag gått på demonstrationen mot våldet under den varma solen och tänkt vad gör alla i Sverige nu? istället för att sitta här själv en fredag midnatt med gamla ostbågar efter en superb teaterföreställning med familjen.
.
Who would have thought, who would have thought...Life is a mystery.

The Beast Within;

Förresten, lyssna på min kropp var det; Jag har jobbat och gått 6,7 km + tvättat tills kl. 19 och är sjukt trött nu, ändå sitter jag och tänker på att dra ut och jogga? Eller ta på mig ryggan och gå till Ica Maxi? (3km sammanlagt)

.

Alltså ärligt; det är nu jag har chansen att Trotsa Rastlösheten. Min kropp behöver vila. Den behöver lyssna lite mer på Madonna, se ett avsnitt Dexter, äta ett kex med nutella, TILLÅTA mig själv att inte göra något mer idag.

.

Varför gör då tanken på att bara vara här mig så stressad? Varför känner jag mig så tråkig? Jag har ju knappast legat på latsidan den här sommaren, ändå är det så svåårt.

It's all about fenomenet "söndagsångest":

Jag pratade med en arbetslös...arbetssökande tjej på en fest i lördags, som förutom ångesten över att inte ha jobb berättade om fördelarna; att hon har kunnat njuta av hela våren, bara söka de jobb hon verkligen vill ha samt att hon inte haft söndagsångest på jättelänge.

.

-Söndagsångest, hm, svarade jag, det är något jag aldrig har. Mer sades inte om saken, men det fick mig att fundera. Jag sökte till och med fram en artikel som visar att det är ett utbrett fenomen över hela världen, att det är något 78% av de tillfrågade lider av.

.

Vad är egentligen söndagsångest?

.

Varför får så många det? Varför är vi bara 24% i Sverige som inte får det (enligt artikeln)? Får jag aldrig det för att jag är evig student, tidigare -tills för ett par år sedan - alltid haft jobb med oregelbundna tider? Eller kanske för att jag inte brukar supa på helgerna utan istället komma tillbaka utvilad på måndagen? Eller är det helt enkelt för att jag har jobb där jag brukar trivas? Förra sommaren till exempel kunde helgerna ibland kännas otroligt långa och jag nästan längtade tillbaka till jobbet. Mest till kollegorna då, men oavsett trivdes jag så sjukt bra (därför var det mycket ledsamt när hela avdelningen blev förflyttad till Madrid vid årsskiftet och alla blev av med jobbet...).

.

Jag jobbar ju för det mesta inte heltid, men även då jag gör det så får jag inte söndagsångest. Ibland är det klart att jag önskar att helgen ska vara några dagar längre, för att jag inte vill missa solen, att bada, umgås, grilla, allt det där som alla gillar på sommaren, men ändå. Sammantaget så förstår jag inte. Vad är det med den där söndagsångesten? Jag känner mig nästan utanför när jag själv inte har söndagsångest.

It´s all about the Office:

Jag glider in på kontoret efter en omväg i solen (jag går alltid till och från jobbet, utan omväg är det strax under 3,5 kilometer enkel väg) och solen strålar in genom de glasfönster vi har från golv till tak, jag låser upp mitt skrivbord och kopplar in laptopen, langar in matlådan i kylen och hoppar över kaffet från de nymalda bönorna idag och fyller upp glaset med bubbelvatten istället. Allt är tyst och lugnt medan jag öppnar mailen och liksom...skäms, när en äldre herre kommer förbi för att vattna blommorna, ler och tittar ner i golvet medan jag undrar hur det kommer sig att jag egentligen sitter här. Är det verkligen...jag? På ett kontor?
.
Jag printar dokument åt VD:n och arkiverar möten åt marketing, letar information åt juristen och bjuder in folk till möten, svarar i telefon och försöker förstå instruktioner på danska och får ett nytt projekt på tio timmar i veckan resten av terminen, med kontrakt och anti-corruption som passar juridikstudier jättebra och...är det verkligen jag? Egentligen? Jag som vill vara ute i naturen och skriva min bok och får myror i benen av att sitta för länge. Är det verkligen jag som sitter och läser igenom medicinska nyheter, trippar fram på små svarta skor och ler medan jag hello how are you:ar hit och inga spörsmål just nu:ar dit.
.
När jag var yngre ville jag alltid jobba på kontor, för det kändes så fint. Nu drömmer jag mest om att få vara på landet, ute i naturen och göra något som känns...nödvändigt. Något som känns mer...verkligt.
.
(Samtidigt spelas en låt upp i mitt huvud medan jag skriver det här; the grass is always greener on the other side...)

It´s all about att jag satt på ett pendeltåg som dödade en man:

Igår tog M och jag pendeltåget klockan 17:39 från Sundbyberg, fullt med folk och jag lätt klastrofobisk som vanligt. Efter någon minut bromsade tåget in ovanligt fort och jag sa direkt att jaha, nu har det väl kört på någon, och visst var det så, en röst i högtalaren meddelade att vi blir stående ett tag eftersom vi kört på en individ och måste invänta räddningspersonal och polis.

.

Minutrarna gick. Inga sirener hördes. Vad förstår man då? Jo, att personen omedelbart omkommit. Efter en kvart kom räddningspersonal och gick med ficklampor längs spåret fram och tillbaka, min slutsats direkt att de letade efter bitar av den som omkommit, och tankarna var såklart om det var självmord? En olycka? Känner någon på tåget den som dött? Vem kommer när som helst få ett samtal att de förlorat sitt barn, förälder, syskon, vän, sin kärlek?

.

På bara en sekund rycks allting bort, alla tusentals minnen, all kunskap, all oro och stress, allting man kämpat för, alla mål, drömmar, hopp. På en enda sekund.

.

Efter en timme och tjugo minuter rullade vi vidare mot Karlberg där tåget skulle utrymmas, och då gjorde jag det där som man egentligen inte vill men ändå inte kan låta bli att göra; titta på förarhytten efter spår och tänker att ingenting kommer synas, de måste ju ha gjort rent, men ändå - där fanns det plötsligt blod och utkletade substanser precis bredvid mig, från en människa som en timme och tjugo minuter tidigare har kunnat skratta och gråta, göra vadsomhelst, och så på en sekund, vid övergångsstället där vi ätit pizza på sommaren, krossas huvudet och livet släcks. Jag mådde sjukt illa av att se de där...substanserna utsmetade på tåget, ljusrosa med vita saker, och sedan snabbt slussas vidare med alla andra som hade bråttom med klirrande systemetpåsar och höga klackar.

.

Döden är min största skräck, och man blir ju ständigt påmind om hur skört livet är. Hur många familjer förlorar inte någon varje sekund av varje minut? Hur ofta sitter inte människor runt om i världen och får sitt hjärta förvridet av sorg medan alla andra runtomkring fortsätter som om ingenting hänt? När vi kom hem läste vi att det var en man som omkommit.

Två rader på nätet, bara sådär. Poff. Borta. Livet fortsätter, iallafall för somliga.

It´s all about att dygnet verkar ha typ 24 timmar...för lite:

Idag har jag:

• Jobbat 9-17:30 (och typ en kvarts lunch +la på lite flex för ja, jag har lite sånt)
• Gått 1h promenad
• Varit på 1h poweryoga (varför power? Jag kände ingen power över huvudtaget
• Simmat typ 1 kilometer (35min) i nedsläckt simhall med tända ljus till klassisk musik

Och allt detta för att försöka varva ned och ta det lugnt och reflektera över livet,

men,

istället har jag undrat hur jag någonsin ska hinna med allt jag vill göra när dagarna är såhär korta typ jämt och hur avslappnande träning kan få rätt effekt eftersom den taaar dyrbar tid, och nu måste jag fundera ut en lösning, kan inte skjuta upp det längre,

men,

först smoothie på blåbär-mango-linfrön-jordgubbar-mjölk och hembakat bröd på rågmjöl-linfrön-solrosfrön-oliver-linfrön från igår, häng i soffan och jättesuperignorera bolagsrätten en stund innan sängax och jaha, jag hann visst inte tänka på någontingöverhuvudtaget. Som. Vanligt.