Monday, December 31, 2007

Hela livet framför oss.

Jag sätter på en skiva med Scooter, och plötsligt sitter jag i soffan i Vårberg igen, min första lägenhet som jag delar med S, det är nästan sommar och fortfarande nittiotal och halva klassen har kommit på fest eftersom vi ska ta studenten dagen efter. J sitter med en klasskompis på mina röda metallstolar på balkongen, hennes kinder är rosiga och jag ser genom fönstret att hon skrattar. Jag sitter med min studentmössa i handen, mössan som jag några dagar senare glömmer på en buss och aldrig mer får se igen, läser igenom alla meddelanden för hundrade gången och tänker att min studentmössa måste jag spara för evigt, den här stunden måste jag spara för evigt för allting är sådär underbart bra och hela livet ligger framför oss och två dagar senare ska vi åka till Dominikanska Republiken och snubbla på kokosnötter och flyta på vågorna under en stekhet sol.
.
J ler genom fönstret.
Hela livet framför oss.
Jag undrar hur den där kvällen hade känts om jag hade vetat?
.
Vi sitter på en buss och S kommer inspringandes och skriker Är J här? Är hon frisk? Jag vänder mig mot J för att svara självklart är hon här, var skulle hon annars vara? när jag ser att hon inte har något ansikte och försvinner bortåt. Det är vår 2004 och jag vaknar med ett ryck på Malta. Det kändes så verkligt.
.
Två dagar senare ringer telefonen.
J finns inte mer.
J hade inte hela livet framför sig.
Jag stänger av Scooter och mina minnen med dem,
men hon finns alltid där,
varje gång jag hittar skivan igen eller ser studentmössor på stan,
varje gång det är vår och jag kunde ha känt att jag har hela livet framför mig.
.

4 comments:

la linda said...

det ár fruktansvärt när någon tas ifrån en alldeles fór tidigt, när en ung människa som hade mycket att ge, slocknar. det är det svåraste som finns. jag vet. men man måste ändå hitta ett sätt att gå vidare, jag säger vidare, inte glömma och om möjligt leva lite extra, också för henne. :)kram

annaluna said...

Jo jag vet...vi umgicks inte direkt så mycket efter gymnasiet i vilket fall, inte de två åren innan hon dog, men; poängen är att min syn på livet ändrades. Man har kanske inte så mycket tid framför sig. Inte slösa, leva nu, samtidigt för framtiden, hur gör man?

erik said...

Fint skrivet om J. Min J heter Anna, och jag fick veta i julhelgen. Det är flera år sedan vi sågs sist, och dessförinnan inte allt ofta. Men ändå. Beskedet fick mig att känna någonting nytt, något jag är rädd över att behöva känna igen. Över någon som står mig närmare.

annaluna said...

jag tror jag vet precis vad du menar, Erik.