Jaha, så det är officiellt nu att jag inte längre ser ut som 18?

Det var det här med ålder alltså, att när jag var 18 ville jag se ut som 25 och nu vill se ut som 18 och gärna visa leg på Systemet eftersom det är ett bevis på ens ungdomliga ansikte (och eventuell utstrålande naivitet). Så, snacka om besvikelse när jag var på Systemet (vilket aldrig händer, typ) häromveckan och kassörskan på typ 60 bast inte frågade mig om leg; men däremot frågade hon min 4.5 år yngre syster.
.
Jag har alltid velat vara äldre än vad jag är, tills nu. Varje nyår klockan 00:01har jag kört med den där "nästa år fyller jag X år" eftersom det låter extra gammalt. Efter det här nyåret blir det ett "nästa år fyller jag trettio" och shit vad mycket det låter, även om jag egentligen bara kommer vara 28 när jag säger meningen. Typ trettio och de frågar inte efter leg på systemet; egentligen inte så konstigt, men ändå. Jag lever i förnekelse och hade gärna stannat kvar ett tag till.
.

Fuck the Jantelag:

Jag vet att man inte får skryta, sticka ut, säga ifrån eller liknande i det här landet, men nu har jag lust att meddela att i senaste 15-poängskursen fick jag näst högst poäng i klassen (vi var bara 3 som fick högsta betyg) och i kursen innan sommaren på 22.5p fick jag också högsta betyg. Förvisso är det som vanligt inte så exceptionellt hög nivå på högskolan, men konstigt nog är det ändå skitsvårt att få högsta betyg i en del kurser eftersom ingen förstår vad tentafrågorna syftar på. För att skryta lite till är det ju extra bra med tanke på att jag jobbar halvtid samt läser en kurs på halvtid utöver heltiden på högskolan. Jag är rätt bra, faktiskt.
.

It´s all about a Hard Days Work II:

Ytterligare en "hård" dag, fast på andra jobbet, nedsjunken i den sköna stolen med lite pluggböcker framför sig, ett pocketogram inkasserat (Låt den rätte komma in valde jag, någon som läst den?), en extratimme jobbad (9h alltså), vilket egentligen innebar skratt och hemliga gömmor hittade i skåpen bredvid skrivbordet. Efteråt bar det iväg till lokalen i samma byggnad där det bjöds på grillat, fri bar, snacks och bourbon-provsmakning. Dessutom kammade vårt lag hem första priset i rockstar-tävlingen, så jag kom hem lagom trött framåt ett med en pocketbok rikare, mätt mage och en noblesse-ask och ölkorv under armen. Inte konstigt att jag inte har behövt gå till ICA MAXI på typ hundra år när livet ser ut såhär liksom. Strax ska jag iväg och fira lillsyrrans 18-års dag och ikväll på middag hos kompisar.
.
Framöver tror jag dock att kärvare tider väntar. Stockholm ligger inbäddad i ett täcke av snö och efter jul försvinner detta underbara jobb på Sun. Samtidigt som det får mig att gråta känner jag ändå att det är lite häftigt på något sätt, att om 40 år kanske sitta och berätta för eventuella barnbarn som läser om 2000-talets finanskris i sina historieböcker att Ja, jag blev faktiskt drabbad själv av den där krisen, jag förlorade det bästa extrajobbet någonsin, så jag är en av de där siffrorna som ni sitter och läser om.
.

It´s all about a Hard Days Work:

Gårdagens arbetsdag bestod av att:

• Åka taxi (for free)
• Besöka ett drömhus på Djurgården
• Käka sushi (for free)
• Fika på Dolce på Söder (for free)
• Gå runt på stan
• Gå runt i Gamla Stan
• Gå runt på Djurgården under vintersolen
• Åka båt
• Hänga på Kulturhuset

Oj vilken hård dag. Mer sådana tack.
.

Det sista lövet;

Vi gick hand i hand nedför trappan och såg det sista lövet på träden kämpa mot höstens starka vindar. -När det sista lövet lämnar trädet, då är det vinter. Invirad i varma täcken drömde jag om stora snöflingor den natten, och morgonen efter snöade det exakt som i drömmen. Det sista lövet låg på marken, starkt gult bland de andra bruna. Jag såg ut genom fönstret och mindes den där första dagen, då jag trött och omtumlad satte mig ned i köket och såg ut genom fönstret precis som nu, fast utan glas och utan snö. Träden var fulla av gröna löv och vindarna varma där borta och så olika mot här och nu, men ändå kände jag mig varm inombords, att det går att hitta något annat.
.
Fönstren utan glas i rummet där vi satt hade trasiga myggnät och stora persienner av stål som satt fast på utsidan av huset. De vevades för att stängas och öppnas och medan jag tittade ut genom dem såg jag ett par ödlor som sprang på stammen till en palm, fick några extra myggbett på benen och kliade mig diskret medan jag tog ytterligare en minimal klunk av den puertoricanska romen palo viejo. Jag låtsades vara världsvan fast jag helst hade velat fråga om allting och skippat spriten. De pratade och skrattade och jag fattade ingenting. Det var ingen idé att be dem förklara det roliga, för ett skämt återberättat en minut försent är inte ett roligt skämt längre. Därför satt jag där mest tyst och koncentrerade mig på de små ödlorna, försökte snappa upp ett och annat ord och le så gott jag kunde. Hans ögon glittrade när han tittade på mig och det var då det började, det nya kapitlet i mitt liv, min nya story som skulle förändra allt annat. Där och bara där, vid ett runt bord i Río Piedras, satt vi tillsammans till sent på natten och jag undrade om jag någonsin hade varit någon annanstans.
.

It's all about Schyssta komplimanger:

Jag frågade just min teamledare på jobbet och hon tyckte att jag såg ut som en transa på det där fotot. Nej, svarade hon, och tillade samtidigt att kollegan har sagt att hon ser ut som draculas fru och har grönt hår. En annan kollega har fått höra ett hon ser ut som en norsk ren. Så, med tanke på att vår kära kollega sprutar ur sig dessa underbara kommentarer kanske min var den finaste komplimangen av dem alla.
.

Sommar 1999, i landet långt borta:

Vi åkte buss till Haiti två dagar efter att jag hade träffat Honom på Luna. Jag hade en konstig känsla i magen, sådär att något stort höll på att hända men jag visste inte riktigt vad. Jag ville att dagen skulle gå fort så att vi kunde komma tillbaka till hotellet igen och äta middag med dem som vi hade bestämt dagen innan. Vi skulle mötas på pizzerian och sedan gå ned till strandbaren.

.

Vi satt i bussen som hade fastnat på en bro på ön Hispaniola, på gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti, och lyssnade på guiden medan ett oavbrutet tutande hördes utanför. På min vänstra sida såg jag en fattig stad, på min högra en brun flod med svarta, hungriga barn som tvättade sig iförda trasiga kläder. Och här satt vi - rika turister från väst och vältrade oss i luftkonditionering och läsk och tittade ut genom fönstrena som om deras värld vore en enda lång utställning. Jag skämdes över att vara vit, jag skämdes över att sitta i den där bussen och sjönk därför allt längre ned i sätet för att inte synas från utsidan där små barn tittade med stora ögon och sträckte fram sina händer. Guiden pratade på om Haitis historia; Columbus, slaver och voodoo - sådant vi alla redan känner till. Ett litet barn såg in i mina ögon just då jag tittade ut igen och hon log, vinkade som om jag vore en drottning, skrattade och sprang till sina systrar och pekade. Hennes mage var uppsvullen och håret blondt trots hennes svarta hudfärg. Det kan bli så i en liten by med mycket inavel, menade guiden.
.

Vi lämnade bron och den fattiga staden vid landgränsen och skumpade fram på en lerig, smal väg i regnskogen. Då och då passerade vi små halmhyddor med öppna väggar. Barnen sprang fram och tittade, lika upprymda som svenska barn på Gröna Lund. De verkade hoppas varje gång att vi skulle stanna och ge dem någonting. En brödbit, en klubba, vad som helst. Jag önskade att jag kunde ge dem allt, men hur skulle de dela på min tandborste? Se på tv utan el? När skulle de titta på klockan när de ändå måste gå upp samtidigt som solen?
-

Kvinnor bar på klasar av hönor på ryggen till marknaden, svarta män låg i skottkärror och nynnade vid sina stånd, barnen satt och gjorde bohemiska stråhattar för en tia, och mitt emellan gick vi. Så nära, ändå en hel värld emellan oss.

.

Vi stannade i en av de rikare byarna. Det var en het och kvav dag i juni och längs vägen gick barn, faktiskt med kläder på, med stora vattenkärl på huvudena. Deras mammor satt på filtar fulla av föremål som skänkts från väst. För en billig summa kunde vi köpa en halvfull tandkrämstub, ett par utslitna barnskor eller en trasig serietidning från åttiotalet. Lyxigt för dem, skräp för oss. Barnen i den här byn hade till och med lärt sig lite meningar på engelska och skrek I love you! och good afternoon madame. Haiti officiella språk är annars franska eftersom landet länge var en fransk koloni, och det talas även haitisk kreol. Jag log mot barnen men gav dem ingenting, precis som guiden sa. Ger du en, måste du ge alla, annars blir det krig.
.

Vi gick in i byskolan som var ett förfallet envåningskjul med klotter i färgglada färger på väggarna. Lärarinnan hälsade oss välkomna, och eleverna, ungefär sju år gamla, var söta som dockor i små klänningar och finskor. De reste sig upp och sjöng en sång för oss på franska vid sina stora, runda bord där färgen var gammal och hängde i flagor. Vi gav dem mängder med godis, klubbor och kolor, och de tackade snällt och tog emot allting, utan att slåss med varandra eller vara giriga. Någon försökte sticka åt dem lite bröd, men de vill inte ha. Det gladde mig, det hade känts lite för mycket mata-fåglar-på-Djurgården. Att de tackade nej till bröd betyder att de hade mat för dagen. Vid tidigare stopp slogs och sparkades barnen medan de slet i våra brödbitar, och det skar i hjärtat. Det var första gången i mitt liv som jag såg ren och skär fattigdom överallt. Deras lyx var vår bottennivå.

.
Bussen skumpade vidare på små vägar. På ett ställe var vi tvungna att lämna våra bekväma säten för att gå över en träbro som annars inte hade hållt för oss alla. Hundratals gula fjärilar flög upp från floden nedanför och såg ut som virvlande höstlöv ovanför oss.
.

Det sista stoppet på Haiti var något jag länge hade drömt om att se; en voodoo-ceremoni. Jag hade skrivit slutarbetet på gymniasiet om voodoo och fascinerades av hur det gick till. Medan jag satt där och och såg på hur en man svalde glas, klev på glödande kol minut efter minut och dansade runt i trans satt Han och spelade gitarr på stranden med en cigg i mungipan några mil bort. Vad gjorde mina vänner i Sverige just då? Allt där hemma kändes så avlägset. Jag kände mig mer hemma i Karibien, det var en konstig känsla som inte gick att förklara. Inte för att jag kände mig hemma i fattigdom och misär, men alla lukter och alla känslor jag kände var som att äntligen hitta hem. Mina kompisar tyckte att det var en häftig upplevelse, men det var allt. De saknade sina mjuka sängar och lyxen i Sverige. Jag kunde inte vänta på att få åka hit igen. Jag ville aldrig åka hem.
.

Efter voodooceremonin hade jag antagligen sett mer under en dag än vad en del av byborna på Haiti skulle se under hela sitt liv av sitt eget land. Vi var aldrig till huvudstaden Port-au-Prince, där det blev mörkt varje natt eftersom de sparade på elen, men någon dag skulle jag åka dit jag också. Jag tänkte på hur mitt liv skulle bli i framtiden medan jag var på toaletten innan bussresan hem; ett hål i marken i ett trasigt, blått skjul tillsammans med en höna som gick och pickade på marken.

.
En aning omskakade, en aning tystare och mer tankfulla än dagen innan, anlände vi till vårt all inclusive hotell i landet bredvid Haiti, total kontrast mot de unga mammorna längs vägkanten på Haiti som ammade två barn på varsitt bröst. Han satt vid poolkanten och sken upp när jag kom fram till honom. Åh, hur skulle jag någonsin kunna åka tillbaka till Sverige?

.

Transvestiten Anna:

Det är alltså den här bilden som arbetskollegan refererar till, bilden där jag ser ut som en transvestit, en man som minkar sig till en kvinna, men på ett snyggt sätt. Ja, hon har förklarat sig i mitt förra inlägg vilket ni ju kan läsa, även om det inte säger mycket mer än exakt det jag skrivit. Bedöm själva.

.

Fredag den trettonde, eller hur var det? :

Är det säkert att det inte är fredag den trettonde idag?
-

• Sent igårkväll fick jag veta att vi alla ryker från mitt ena extrajobb i januari, där jag trivs asbra. Tur att jag inte jobbar heltid där då som alla andra, men ändå, klump i magen.
• Idag på andra extrajobbet, sagt 20 h i veckan, fick jag veta att jag typ max kommer behövas 10h i veckan. Hey, det här jobbet är ju perfekt i mitt CV. Don´t do this!
• Idag på dagen råkade jag förstöra toaletten så att det inte går att spola. Jippie.
• Syster berättade att en kompis till henne dött. Av diabetes. Ni vet ju vid det här laget att Döden ger mig sådan ångest att jag inte kan andas. Dessutom dör människor ständigt och det finns inget någon säger som gör saken bättre, för vi dör allihop. Förr eller senare. Att det kanske blir senare är inte heller någon tröst, för när de väl rycks bort har man bara hunnit fästa sig vid dem ännu mer.

.

It's all about the Right Look:

Min kollega på jobbet sa precis "Vad fin du är på din bild på Facebook. Du ser ut som en transvestit, som en man som målat sig till kvinna. Det är jättefint tycker jag".
...Tack? ...Tror jag..?
(Dax att byta bild)
.

It´s all about Finding that Place:

Eftersom jag satt in så många sukt-bilder från Puerto Rico och Argentina/Uruguay på sistone ville jag bara göra en liten påminnelse om att there´s nothing like home. Det finns helt underbara platser i Sverige, även om den absolut bästa är Skärgården. Här är lite minnen från "min" ö, där jag varit varje år i hela mitt liv och där jag tänker fortsätta vara, på ett eller annat sätt, så länge jag har två ben att gå med och ögon att se med.
-

.

It´s all about the L-word:

Okej, det var det här med döden igen och vilken panik den ger mig.

.

Jag är totalt inne i serien L-word och tittar på den så fort jag har en liten stund över. Det är märkligt hur de numer känns som personer i mitt liv på riktigt, även om de är totally fabulous och alldeles för snygga och framgångsrika och bor i L.A. Plötsligt, när jag ler åt att två håller på att bli tillsammans igen eftersom de just belong together, så dör den ena i cancer. Och jag gråter som om det hände på riktigt, kan inte tro att det är sant även fast det är precis sånt som händer i verkligheten, och förbannar min egen panik och svårighet att andas när jag ska sova eftersom vi alla förr eller senare kommer dö. Hur klarar man sig då ens livspartner rycks bort från en? Hur hittar man styrkan att gå vidare?

.

Och lite ytligt, vad ska jag ta mig till då jag tittar på seriens sista avsnitt och de alla kommer försvinna ur mitt liv?

,