Wednesday, July 08, 2009

nu vill jag sjunga dig milda sånger;

Men sedär- jag läste boken trots att jag inte skulle, eftersom den låg med i bokhögen från pappa trots att den inte skulle. När en person tycker att boken är ett hett tips och alla andra kasserar den är det alltid intressant att ta reda på vad man själv tycker. Så, jag gav den en chans.
.
Redan från början kände jag tomheten som min pappa pratade om. Boken handlar om en tjej och en äldre dam som finner någon slags djup vänskap och anförtror sig åt varandra i Dalarnas djupaste skogar. Saken är bara att den saknar total känsla och mening. Låt mig ge er ett exempel. Jag citerar från en gång då tjejen pratar om sitt liv med den äldre kvinnan: Jag gick in i det lilla gästrummet och klädde av mig. Hela ena väggen var täckt med speglar och jag ställde mig naken framför dem. När jag betraktade min bild kunde jag inte se några större förändringar. Min hud var fortfarande solbränd utom en triangel kring könshåret och brösten som lyste skarpt vita. Jag lät händerna glida över min platta mage och kände tomheten innanför den felfria huden. Så vände jag mig om och tittade över axeln i spegeln. Skinkorna var vita och en smal vit rand gick tvärs över ryggen strax nedanför skulderbladen. Håret hade växt och föll ner över axlarna. Men det syntes ingen större skillnad, det fanns inga utvändiga spår. Jag vände mig om igen och lade händerna på brösten, sedan slog jag armarna om mina axlar och blundade. Men jag grät inte.
.
För det första: tråkigt, torrt och rätt dåligt språk. För de andra: Vem skulle prata såhär med en äldre dam, ens med en kompis? Stå och beskriva sin felfria hud, platta mage och sina vita skinkor? För det tredje: I repeat: tom. Linda Olsson's hela bok känns mer och mer B ju mer jag tänker på det. Att den dessutom direkt klättrade upp på bästsäljarlistorna kan jag bara inte förstå.
.
Sorry Träningslyckan, men jag tyckte verkligen inte om den.
.

4 comments:

Beatrix Vnunk said...

Hear-hear. Det där är faktiskt en av de ytterst få böcker jag börjat läsa och bara ställt ifrån mig utan att ägna den en tanke. Efter typ tio sidor var jag uttråkad intill vanvett. Förstod aldrig varför folk var helt till sig...

"Vem skulle prata såhär med en äldre dam, ens med en kompis? Stå och beskriva sin felfria hud, platta mage och sina vita skinkor?" Hahahaha. Helt korrekt iakttagelse!

It´s all about me said...

Beatrix: Jag fattar inte att jag läste ut den, jag var också totalt bored efter ett par sidor. Jag läste nog ut den bara för att vara på den säkra sidan. Jag förstår verkligen inte heller hur folk kan vara helt till sig, fast det är väl ungefär samma sak med vår favorit Coelho.... ;)

TRÄNINGSLYCKAN said...

Åh, jag gillade såå den boken! Och jag gillar Coelho! :)

It´s all about me said...

Träningslyckan! Är det sant?! Det med Coelho också? Ja men från och med nu tror jag att det är bekräftat att vi har väldigt olika boksmak egentligen, Coelho är för mig otroligt irriterande eftersom jag jag tycker han skriver en bunt självklarheter som om de vore nyheter, med ett enkelt onyanserat språk. Lite bonnigt och okunnigt, på nått sätt, lite okulturellt och halvtomt. Men...smaken är som baken :D