Farmors psalm.

Min kära farmor, som lämnade vår värld den 14 september 2008, älskade att skriva. En dikt som hon skrev om allahelgona tonsattes och blev till en psalm - en psalm som ska sjungas i kyrkan utanför Fagersta kl.18 idag. Det tråkiga är bara att pappa har blivit sjuk, så vi kan inte åka dit. Mina tankar går ändå till henne idag, min kära farmor som jag har så många minnen tillsammans med, som jag ska tända ett ljus för idag någon annanstans.
,
Antagligen åker vi till morfars grav som vi brukar. Det är alltid så vackert med alla tända ljus och lugn stämning. Allhelgona är den helg på året som känns extra stark på något sätt, och den representerar helt andra saker för mig än fest och klirrande systemetpåsar. Har folk verkligen glömt bort vad allhelgona representerar och låtit kommersialismen ta över? Skrämmande.

It's all about min Bror:

Igår var jag fredagstrött, sådär att jag hade glömt plånboken hemma när jag skulle betala på ICA och gick med ryggsäck och smutsiga glasögon bland alla uppklädda, halvfulla Stockholmare på väg till Birkastan för att hänga med min bror.
.
Min underbara bror ja, han som strax fyller 15 och har blivit lång och halvvuxen, som går på fäktning och är bättre än jag på TP. Han är typ världens bästa tonårskille - faktiskt.
.
Så, vi köpte pizza (och mötte min chef på pizzerian) och när jag skulle bjuda brorsan på läsk sa han nejtack, men gärna Brämhults juice, och godis, det har jag slutat med, så vi satt vid köksbordet och åt pizza och drack morotsjuice denna regniga höstkväll innan UNO & TP-spelade, och jag kände bara att fy fan vilken tur jag har, att min brorsa lever.

Jag fick en kommentar i bloggen om att dödsångesten verkar så hemsk, att det är bättre att lägga energi på att ta tillvara på saker istället. Och säga vad man vill om den hemska ångesten, men den gör faktiskt just detta med mig: Jag tar ingenting för givet, jag tar tillvara på allt, varje minut, varje morgon jag vaknar, varje kväll jag lägger mig. Hade jag gjort det, om döden inte skrämt mig? Jag vet inte. Jag vet bara att ju lyckligare jag är, ju större blir samtidigt rädslan för döden.

Det sista lövet;

Vi gick hand i hand nedför trappan och såg det sista lövet på träden kämpa mot höstens starka vindar. -När det sista lövet lämnar trädet, då är det vinter. Invirad i varma täcken drömde jag om stora snöflingor den natten, och morgonen efter snöade det exakt som i drömmen. Det sista lövet låg på marken, starkt gult bland de andra bruna. Jag såg ut genom fönstret och mindes den där första dagen, då jag trött och omtumlad satte mig ned i köket och såg ut genom fönstret precis som nu, fast utan glas och utan snö. Träden var fulla av gröna löv och vindarna varma där borta och så olika mot här och nu, men ändå kände jag mig varm inombords, att det går att hitta något annat.
.
Fönstren utan glas i rummet där vi satt hade trasiga myggnät och stora persienner av stål som satt fast på utsidan av huset. De vevades för att stängas och öppnas och medan jag tittade ut genom dem såg jag ett par ödlor som sprang på stammen till en palm, fick några extra myggbett på benen och kliade mig diskret medan jag tog ytterligare en minimal klunk av den puertoricanska romen palo viejo. Jag låtsades vara världsvan fast jag helst hade velat fråga om allting och skippat spriten. De pratade och skrattade och jag fattade ingenting. Det var ingen idé att be dem förklara det roliga, för ett skämt återberättat en minut försent är inte ett roligt skämt längre. Därför satt jag där mest tyst och koncentrerade mig på de små ödlorna, försökte snappa upp ett och annat ord och le så gott jag kunde. Hans ögon glittrade när han tittade på mig och det var då det började, det nya kapitlet i mitt liv, min nya story som skulle förändra allt annat. Där och bara där, vid ett runt bord i Río Piedras, satt vi tillsammans till sent på natten och jag undrade om jag någonsin hade varit någon annanstans.
.

It´s all about mina Senaste-Västvärlds-Irritationsmoment:

• När någon på t-banan eller arbetsplatsen sitter och visslar en glad melodi, gärna typ klockan sju på morgonen med lagom falska toner.
• När någon blonderad pudelliknande typ har mobilen på högtalartelefon på t-banan och pratar vilt och brett om vilket svin han är alltså liksom ba mellan tugummibubblor som smäller och parfym-moln som stinker. Gärna en fredag runt 18, då man är sådär extra pigg och glad på väg hem från jobbet med total huvudvärk och torra ögon. (Fattas bara en visslande man bredvid på andra sidan).
• Att det är hål i mina skor, så att de blöta löven jag givetvis ska kliva på hela tiden gör att kallt vatten sipprar in, samt att de sliter sönder alla strumpor på ena hälen, och ändå fortsätter jag att använda dem och strump-förrådet minskar i rekordfart.
• När boken finns inne på biblan, och därför kan man inte reservera den, men i själva verket är det någon sniken wannabe jurist som gömt undan den för att ha den i fred.
• Att det började växa svampar i min planta. Är det kanske bättre att inte köpa Eldorados blomjord i fortsättningen?

Over and out.

.

It´s all about att Dygnet (tyvärr) bara har 24 h:

Och ja, today is a good day; jag kom in på en kvällskurs jag gärna vill gå på Universitetet och medan jag strosade runt där bland gröna gräsmattor kände jag att jag kan plugga dubbelt och jobba nästan heltid och värda på Friskis och träna och vara social och hinna läsa, skriva och allt annat man ska göra. Men sen, när jag kom hem och kollade schemat för kvällskursen, fick jag ren och skär panik-stress och det går bara inte att göra allt det där om jag vill slippa en hjärtattack, så nu gäller det att skära ned och det är inte det lättaste.
.
Well; bortprioritering ett är värdpasset på Friskis, vilket jag avklarat genom att fråga om jag får gå från en kväll i veckan till en kväll varannan vecka. Får jag det inte skippar jag allting. Bortprioritering två har jag inte ens börjat tänka på, men jag ska. Sen...När jag orkar.
.