Igår liksom såg jag min egen hand sträckas upp mot taket på frågan om någon ville bli studentrepresentant för offentligrätten. Sedan liksom såg jag samma hand skriva mitt namn på ett tomt, vitt papper och sedan var det klart.
För ett par månader sedan liksom såg jag mina fingrar flyga fram över tangentbordet och anmäla mig som fadder åt en utbytesstudent. Samtidigt liksom såg jag hur jag fyllde i en blankett för att bli värd på Friskis & Svettis.
Vissa har sagt till mig att jag måste ta det lite lugnt, varva ned, ta hand om mig själv,
men,
jag mår hundra gånger bättre av att klaga på att jag har för mycket att göra än för lite.
Jag saknar dagarna på universitetet då seminarieledaren besvarade vårt lätta klagomål på tidsbegränsningen med att en helg har 48 timmar. Sov 4h per natt och skriv resten, så har ni ett 40timmarsarbete klart tills på måndag. Jag saknar tentastressen då vi alla satt på biblioteket från morgon till kväll och möttes över fikapauser i cafét. Jag saknar att somna med armarna runt lagboken och vakna med stressen att fan vad mycket jag måste läsa idag, hur ska jag hinna?
På min högskola är det inte riktigt så. Ganska långt ifrån så, faktiskt, trots att jag läser samma ämne.
Jag klagar hellre på att jag har för mycket att göra än för lite, för då känns det åtminstone som att jag lever.
.
12 comments:
Ja! Jag mådde som bäst när jag gjorde som mest på universitetet och mina resultat var bättre. Plus att det finns så mycket mer att skriva in i CV:et nu. Heja!
Bra att någon förstår! :D
Du är duktig och har alltid varit engagerad och aktiv med saker. Det har jag alltid varit "avis" på. Alla dina olika jobb och så. KRAM
Håller helt med. Just nu har jag inget jobb och tre föreläsningar i veckan och det känns som att jag inte får gjort något alls.
Men den terminen jag läste 40 (gamla systemets) poäng, höll i en studiecirkel varje helg på kvinnojouren, volontärade där en kväll varannan vecka, tränade capoeira tre kvällar i veckan, och satt i styrelsen för en ideell förening kändes det som att jag kunde få hur mycket som helst gjort.
Har jag ingen stress och press tar jag mig inte för något. Konstigt, det där.
Precis, Vida Latina! Är förövrigt nyfiken på mer om hur du har det i Bogotá!
håller med såklart! det svåra är ju bara att hålla det på en nivå så det inte blir ett tvång att säga ja till allt och sen må dåligt för att man har för mkt att göra. jag är ganska dålig på det, för jag märker alltid i efterhand när jag tagit på mig för mkt - inte precis när jag gör det.
Egon...fast det är just så jag har märkt att jag INTE är; jag tar hellre på mig FÖR mycket, än för lite. Det är det jag menar. Jag går hellre utanför nivån, tackar ja till för mycket, för det får mig att må bättre. Stressen får mig att må bra. Så, vi menar nog inte lika här nu, utan tvärtom skulle jag tro. Ditt alternativ är säkert sundare.
säkerligen, men jag vill ju göra som du men kan det inte fysiskt liksom! min kropp säger fysiskt stopp - och om du klarar av att leva sådär utan att din gör det, då är jag glad för din skull!
vet inte om jag klarar det, men jag mår dåligt om jag INTE gör så. Eller sämre iallafall. Ju mer jag gör, ju mer produktiv blir jag, och som sagt; Jag klagar hellre på att ha för mycket att göra, än för lite. Tror nog att de flesta inte håller med, blev förvåvad över att folk gjorde det här i min blogg faktiskt! :D
Det måste kännas lite småmysko att ha så pass mycket mindre att göra i skolan trots att det är samma ämne. Beror det på att Södertörn har bättre planering eller annorlunda upplägg, eller är det helt enkelt bara mindre att göra? Jag skulle nog bli lite nervös. Trots att den rationella delen av min hjärna VET att en utbildnings kvalité absolut inte kan mätas i hur många elever som får magkatarr varje termin.
Ok, nu gick jag vidare till din andra blogg och såg inlägget från igår så du kan ju bortse från ovanstående kommentar... :-(
Lena; exakt...önskar dock att det hade berott på att Södertörn hade bättre upplägg!!! Ibland ångrar jag lite att jag inte åkte till Umeå där jag kom in på juristprogrammet...
Post a Comment