Hade panik imorse. Hela natten stomade det, en honda tropical som strök över Pueto Rico som ett rytande lejon. Vaknade vid 06 av allt muller, blixtrar och regn som piskade in i ansiktet. Flygplatsen fösäkrade att planen skulle gå. Det gjorde det oxå, men mitt plan avgick 1h försent så jag hade panik igen. Satt bredvid en puertoricansk familj som försedde mig med smörgåsar på puertoricanskt bröd och frågade om man pratade spanska i Sverige. Kutade till min connection i Philly och hann precis, eftersom den flighten oxå va fösenad. Träffade världens härligaste tjej där (hoppas vi blir polers) Mora från Chicago som jobbar här. More people like that in my life, please. Som vanligt var jag omringad av ungar på båda flightena, men har vant mig. Tyvärr.
Igår (so close, so far away) tog Marios morsa med mig till Viejo San Juan på guidad tur. ÄLSKAR gamla stan. Vi åt på en uteseverning och drack piña colada. Åkte hem till dem sedan (3å sedan sist) och det kändes bra. Rufo var gammal och fet och bet mig inte ens i armen som han alltid gjorde förut. Snyft, han har glömt mig. Fick en cd med Marios band och blev lite nostalgisk. Ni vet, hur hade det varit om..? Always a place in my heart. Men han är varken ful elle fet, han är normal och lika snygg som innan. Och väldigt kär i sin flickvän.
Ha hunnit med lite playa och shopping osv, men nu har jag sån gym jetlag. Det är morgon men kroppen skriker efter sängen. Ska motstå ett tag till. Gå lite, packa upp, öppna brev. Här hemma väntade en ros av Bilal, en välstädad lägenhet och middag om massa timmar.
Im home.
But my mind is already thinking about new places.
1 comment:
Jag vet hur det känns det...
Tycker du klarat av det här bra!
Post a Comment