Midsommar 2010...

Som i princip alla andra bloggare bidrar jag med samma sak; lite midsommarfirande. Dock inte i tradionell anda - ingen midsommarstång, ingen alkohol, ingen dans, skärgård eller fest, utan istället en liten roadtrip upp mot Dalarna lördag-söndag. På fredagen åt vi lunch med pappa.

Här är M vid vår Kia... Vi stannade såklart i Fagersta vid gammelgårn och kollade på barn som badade vid slussen. Vi åkte även till Eskiln och farmors grav i Västanfors och planterade en växt medan jag fällde några tårar (kommer sakna farmor föralltid)

Väl i huset i Dalarna hade mormor och morbror som vanligt en mängd projekt på gång. T.ex. fixa antennen på taket, skära till en madrass med morakniv...

Så mycket vackra blommor överallt, och solen strålade!

Rämen, älskade Rämen... Vi rodde ut på den spegelblanka ytan tills jag fick vattenblåsor på båda händer, sick-sackade mellan miniöarna och njöt

Jag älskar Dalarna!

It's all about Midsummer:

Alla skriver om sina midsomrar, och lättpåverkad som jag är gör jag samma sak. Midsommar 2009, en lugn sådan, med lite besök hos mig med midsommarbuffé bestående av pastasallad, hembakat dinkelbröd, nypotatis och hallon-marängtårta (den andra tårtan jag gjort i hela mitt liv), promenader, bullbak och mycket sömn. Ingen alkohol, ingen fest, bara lugn och ro och drömmar om hus i framtiden och faktiskt en hel del sol.

Strax efter förra midsommaren åkte pappa, syster och jag upp till Fagersta och hälsade på farmor, skrattade tills tårarna rann och åkte sedan vidare till Dalarna med mormor och morbror. Jag minns att jag tänkte att det här, det ska jag alltid minnas, för innerst inne visste jag att farmor inte skulle leva så länge till. Nu känner jag snart samma sak med mormor, jag känner hur gammal hon börjar bli, att tiden rinner ifrån oss, att midsomrarna bara dundrar förbi, att åren går alldeles för fort.

.

Flera midsomrar har tillbringats i Karibien, dansandes runt en palm, på någon pool-fest där man ska slänga sig baklänges i vattnet denna dag (Noche de San Juan), förr förra på katalansk-svenskt bröllop i Hudiksvall, och en och annan i skärgården eller i Dalarna.

.

Midsommar är en sån där härlig, svensk tradition som jag blir lite ledsen av om den inte firas, så nästa år hoppas jag på en riktig Dalarna-tradition i byn. Jag har blivit lite av en lantis på senare dar.

It´s all about Mixed Adventures, part 2:

Jag satte på mig tåget mot Mora, med Daniel från Skilda Världar i samma vagn, och alla var lite till sig eftersom det var midsommar 1998 och typ alla kollade på Skilda Världar.

,

Midsommar i Mora, och när jag väl gick av tåget och möttes av min extremt brunbrända kompis Ragnhild kändes det ganska dött, så när jag fick veta att min skärgårdskompis skulle fira midsommaraftonen i Leksand kändes det grymt lockande att åka vidare dit . (Jag undrar bara hur man kommunicerade på den där tiden, jag hade aldrig ens hållt i en mobiltelefon).

..

Sagt och gjort, påföljande dag gick vi till busshållplatsen och hoppades på en buss till Leksand - som aldrig kom eftersom den sista hade gått. Ok, men man kan ju alltid lifta, så som de tre glada typ sjuttonåriga tjejer vi var satte vi upp tummen i vädret som man ska och hoppades på det bästa. Inte så svårt kanske, mitt i raggarnästet Mora.

.

Ganska så snabbt stannade en raggar-van och dörren slängdes upp.

-Vart ska ni då brudar?

-Leksand!

-Okaaj, hoppa in, vi ska till Rättvik vilket är typ halvägs så vi kan släppa av er där.

.

Så vi hoppade in, bland dunkar av hembränt och till raggarmusik.

-Ska ni ha er en sup? undrade chauffören, som körde i ungefär 30 km/h på motorvägen.

Vi skakade på huvudet medan vi sneglade mot skuffen där ett par raggare låg utslagna i lädervästar. Det luktade sprit och wonderbaum, sommarkvällen ljus och mild, medan jag började undra om det här med att lifta till Leksand var en sån bra idé egentligen, liksom hörde mammas visa ord i bakhuvudet att lifta, det är farligt.

.

Efter en liten stund meddelade chauffören att de skulle göra en liten avstickare och hämta upp en kompis. Och så körde han in på en liten skogsväg och vi skumpade fram medan jag i ren panik tog Ragnhilds hand. Hämta upp en kompis? Här? I skogen? Ragnhild och jag tittade på varandra med skräck i ögonen och jag kände att this is it, nu är det kört för oss, här tar mitt liv slut, och jag hann inte ens fylla arton. Jag såg begravningen framför mig, hur dumma folk skulle tycka att vi var som liftade, om de överhuvudtaget skulle hitta oss där i skogen.

.

Jag funderade flera gånger på att öppna dörren och kasta mig ut, jag visste bara inte hur jag skulle lyckas få med de andra två samtidigt, så jag satt kvar. Vi fortsatte att skumpa runt i skogen medan föraren meddelade att han inte riktigt mindes var kompisen var...bara lite till...bara lite längre in i skogen...snart så...här någonstans... Och jag satt bara och väntade på döden.

.

Plötsligt vände han och sa ärsh, skitsamma, och jag tänkte att nu kommer kniven och repen upp, men efter ett tag var vi istället tillbaka ute på motorvägen och på väg mot Rättvik. Jag hade hjärtat i halsgropen.

.

Vid Rättvik var vi så lättade att jag ville gråta, äntligen fick vi gå ur bilen.

Trodde vi ja.

Föraren meddelade att äh, jag kör er hela vägen till Leksand, det är bara två mil till och om jag släpper av er här vet man ju aldrig vilka galningar som kan plocka upp er!

Vi vågade inte protestera utan satt snällt kvar i bilen, de däckade raggarna i skuffen rörde sig inte, och en annan raggarde drack stadigt hembränt och luktade lite svett.

.

I Leksand hoppade vi ur bilen och jag var så lycklig. ALIVE!

Föraren undrade varför så bråttom och om han kunde på en puss som tack, och jag rev upp en hundring ur fickan och slängde in den genom fönstret och skrek TACK FÖR SKJUTSEN, och sedan sprang vi därifrån till stadens stora midsommarstång - som det här året hade gått av på mitten, och hittade min skärgårdskompis och hennes vänner på gräsmattan.

Colombianen.

För sex år sedan kändes det som livet inte hade någon mening. Jag hade mina drömjobb (Wedding Cordinator samt Assistent Travel Manager för Norwegian Cruise Lines över hela Karibien, förutom just Puerto Rico), en liten etta i Río Piedras med Mario, 35+ och sol varje morgon samt den vita, karibiska stranden en halvtimme bort med buss. Allting verkade så bra, som en dröm, och så lämnade han mig och jag ville bara dö. Jag kände mig så ensam och ingen såg mig, inte ens när jag mitt i natten gick och satte mig på en parkeringsplats i ghettot under en gatlykta och väntade på att bli överfallen, eller då jag gick runt, runt i kvarteret där ingen annan skulle våga gå då solen hade gått ned. Jag var osynlig. Osynlig, och så jävla ensam.

Då träffade jag puertoricanen som egentligen var colombian. Det var midsommar 2001 och vi blev vänner direkt på ön Vieques utanför Puerto Rico. Han satte mig i sin bil och körde mig runt hela landet, han lät mig duscha i varmt vatten, äta hans mammas vegetariska mat, han tog mig till vattenfall i regnskogen där vi badade bland humrar och blanka stenar, och vi lyssnade på musik högt, högt när vi susade fram längs motorvägen. Jag visade honom min hemliga strand på Bomba som jag varit på året innan, vi åkte på konserter i Manatí och satt bakom en lada där jag berättade om Stockholm, vi drack batidas och piña coladas på små vägkrogar längs Piñones, dansade salsa och han såg mig. Han såg mig när ingen annan gjorde det, han fick mig att skratta när ingen annan fick mig att skratta. Han räddade mig.

.

När jag åkte därifrån så grät jag.

Två år senare var jag tillbaka. Tillbaka med Mario, tillbaka på Puerto Rico med greencardet i handen och den naiva lyckan att han-hade-förändrats. Det hade han naturligtvis inte, och jag blev lämnad igen. Ensammare än sist, utan egen lägenhet, boendes med åtta bögar som tog kokain och en tjej som försvann lite då och då för att hon ena dagen tagit en överdos, den andra åkt på någon festival och rakat av sig håret. Då fanns han där igen. Han räddade mig, igen. Det var inte längre Marioana, det var Camoana. Hade det någonsin varit Marioana sedan år 2000?

.

När jag åkte därifrån så grät han.

I december 2004 skulle vi åka till Bolivia fem veckor tillsammans och hälsa på min familj. Vi möttes upp i Miami South Beach och bodde på hostall några dagar, men situationen var så spänd och konstig att han på min födelsedag köpte en flight hem och lämnade mig kvar på flygplatsen några timmar innan planet till Santa Cruz och vidare till Cochabamba skulle avgå.

.

När vi åkte därifrån så grät ingen.

Sommar 2006 åkte jag tillbaka till Puerto Rico igen. Jag var bara där tre veckor för att avsluta något jag hade förträngt med Mario, och jag var så förbannat ensam. Då fanns han där när ingen annan gjorde det. Han såg mig när ingen annan gjorde det, igen. Han lät mig bo hos honom och han lagade mat till mig, skjutsade mig överallt och lät mig gå på bio gratis där han jobbade (Fine Arts). Han tog mig med till Vieques och vi snorklade, vi åkte runt i hans nya bil som hade air condition och lyssnade på musik högt, högt, igen. Hans flickvän tittade snett på mig, men han brydde sig inte. Han fanns där, och han fick mig att skratta.

.

När jag åkte därifrån så log jag, men han grät.

Snart är det midsommar igen, midsommar sex år senare. Av de senaste sex midsomrarna, har jag tillbringat hälften på Puerto Rico dansandes runt palmer, och slängt mig baklänges i vattnet som man gör där. Dagen efter den här midsommarhelgen, kommer han till Stockholm. Sju dagar, alldeles för kort tid. Jag vill få honom att skratta, visa att jag inte behöver bli räddad, att jag inte längre är ensam.

.

När han åker härifrån så hoppas jag att vi båda kommer att le.

.

Universitetet.

.
.................Yazmin och jag i Humacao. Glad midsommar! ................Familjen: Yaz, Jorge och Adrian Marcos! Jorge= vän sedan 1999.

Tillbaka i Rio Piedras efter 4 nätter pa drift. Nästan. Jorges hus i Gurabo var skitfint, och bebisen jättesöt med svart krulligt har och stora bruna ögon. Sadär söt som svenska bebisar aldrig kan vara;) Hade iallafall världens trakigaste lördag. Gjorde absolut ingenting.

Pa söndagen akte vi till en strand i Humacao. Det var typ inget folk trots att vädret var fint. Röd flagg däremot, sa man kunde inte bada direkt. Var där en liten stund och sedan at vi camarones, mofongo och tostones pa en vägkrog och drack Piña Coladas for 15kr styck. Ska sätta in foton här sedan när jag kommer tillbaka till Sverige. Det skummaste med hela dagen var att när jag akte med Jorge sedan till ett stort varuhus sag jag nagon jag kände igen. PEDRO. Och framför honom gick Janina, min gamle svenske vän som jag tappat kontakten med. Hon har bott här i 6ar. Kärt atersende vill jag lova! Dessutom köpte jag Ceratis senaste cd :) man far passa pa, sant finns ej i Sverige.

Pa mandagen kom Camilo o hämtade mig tidigt. Vi akte till Caguas och hittade tillslut Janina och Pedros kaffekiosk vid stora torget. Skitmysigt. Satt där under ett träd och drack cappuccino och snackade skit. Sedan akte vi till Camilos pappa i Bayamon & var inne resten av dagen. Var med pa Cams jobb sedan och satt och läste + gick pa bio själv och sag THE LOST CITY (Andy Garcias film om revolutionen pa Kuba) Detta ar vad jag gjort de senaste 4 dagarna. Sov hos Cams pappa och kom nyligen tillbaka hit. Camilo och jag brakade i bilen oxa, vissa saker klarar jag bara itne av här. Men, en bok ska det bli. (Hur kan man säga att jag är egoitsisk när jag inte vill aka bil med nagon som druckit 1.5liter starköl eller nagra drinkar??) Alltsa jag blir sa arg.

Ikvall ska jag traffa Mario antagligen. Snart en vecka sedan sist. Och imorn ska jag till Vieques om allt gar planenligt. 2 nätter i ett hus vid stranden. Fy fan vad fint det är där, sist när jag var där, för 5 ar sedan, var militären fortfarande kvar och hade de finaste omraderna avspärrade.

Trujillo.

Ar hemma hos Jorges familj i Trujillo en snabbis. Fullt med folk. Det ar Noche de San Juan, da man ska slänga sig baklänges i vattnet nagra ganger. Bebisen är jättesöt, och jag hade glömt att hans brorsa oxa fick en bebis samtidigt! Strax ska vi till dem i Gurabo över helgen, sa inget internet da. Idag akte Camilo och jag till Piñones och var helt ensamma pa hela stranden. Det regnade lite, men lite sol kom oxa fram. Forsta pa hela veckan. Vagorna var sjukt höga, och efter ett tag slängdes jag runt som en liten vante och gjorde illa mig som fan i foten. Fick in nagot litet rör fran korallreven, alltsa ett litet vasst trä rör. Typ en centimeter in i foten och jag blödde som fan. Blöder ännu. Camilo lagade världens godaste mat at mig-tostones och laxburgare. Och en batida till frukost (Jorges brorsa kom just och gav mig en puss pa kinden) Igarkväll tog vi bussen till San Juan och det var underbart. Var pa tva barer och drack drinkar. Var till stället där Mario och jag gifte oss, satt vid havet och viftade med fötterna. Men jag fick inte hoppa i, för det finns hajar där.

Mar skitbra här ♥ Pratat med Bilal flera ganger oxa och jag mar bra. Im back. Puerto Rico är ater en del av mitt liv. Och allt är löst med Camilo. Fan vad bra allt känns. Kunde inte vara bättre.