Friday, April 10, 2009

It´s all about Mixed Adventures, part 2:

Jag satte på mig tåget mot Mora, med Daniel från Skilda Världar i samma vagn, och alla var lite till sig eftersom det var midsommar 1998 och typ alla kollade på Skilda Världar.
,
Midsommar i Mora, och när jag väl gick av tåget och möttes av min extremt brunbrända kompis Ragnhild kändes det ganska dött, så när jag fick veta att min skärgårdskompis skulle fira midsommaraftonen i Leksand kändes det grymt lockande att åka vidare dit . (Jag undrar bara hur man kommunicerade på den där tiden, jag hade aldrig ens hållt i en mobiltelefon).
..
Sagt och gjort, påföljande dag gick vi till busshållplatsen och hoppades på en buss till Leksand - som aldrig kom eftersom den sista hade gått. Ok, men man kan ju alltid lifta, så som de tre glada typ sjuttonåriga tjejer vi var satte vi upp tummen i vädret som man ska och hoppades på det bästa. Inte så svårt kanske, mitt i raggarnästet Mora.
.
Ganska så snabbt stannade en raggar-van och dörren slängdes upp.
-Vart ska ni då brudar?
-Leksand!
-Okaaj, hoppa in, vi ska till Rättvik vilket är typ halvägs så vi kan släppa av er där.
.
Så vi hoppade in, bland dunkar av hembränt och till raggarmusik.
-Ska ni ha er en sup? undrade chauffören, som körde i ungefär 30 km/h på motorvägen.
Vi skakade på huvudet medan vi sneglade mot skuffen där ett par raggare låg utslagna i lädervästar. Det luktade sprit och wonderbaum, sommarkvällen ljus och mild, medan jag började undra om det här med att lifta till Leksand var en sån bra idé egentligen, liksom hörde mammas visa ord i bakhuvudet att lifta, det är farligt.
.
Efter en liten stund meddelade chauffören att de skulle göra en liten avstickare och hämta upp en kompis. Och så körde han in på en liten skogsväg och vi skumpade fram medan jag i ren panik tog Ragnhilds hand. Hämta upp en kompis? Här? I skogen? Ragnhild och jag tittade på varandra med skräck i ögonen och jag kände att this is it, nu är det kört för oss, här tar mitt liv slut, och jag hann inte ens fylla arton. Jag såg begravningen framför mig, hur dumma folk skulle tycka att vi var som liftade, om de överhuvudtaget skulle hitta oss där i skogen.
.
Jag funderade flera gånger på att öppna dörren och kasta mig ut, jag visste bara inte hur jag skulle lyckas få med de andra två samtidigt, så jag satt kvar. Vi fortsatte att skumpa runt i skogen medan föraren meddelade att han inte riktigt mindes var kompisen var...bara lite till...bara lite längre in i skogen...snart så...här någonstans... Och jag satt bara och väntade på döden.
.
Plötsligt vände han och sa ärsh, skitsamma, och jag tänkte att nu kommer kniven och repen upp, men efter ett tag var vi istället tillbaka ute på motorvägen och på väg mot Rättvik. Jag hade hjärtat i halsgropen.
.
Vid Rättvik var vi så lättade att jag ville gråta, äntligen fick vi gå ur bilen.
Trodde vi ja.
Föraren meddelade att äh, jag kör er hela vägen till Leksand, det är bara två mil till och om jag släpper av er här vet man ju aldrig vilka galningar som kan plocka upp er!
Vi vågade inte protestera utan satt snällt kvar i bilen, de däckade raggarna i skuffen rörde sig inte, och en annan raggarde drack stadigt hembränt och luktade lite svett.
.
I Leksand hoppade vi ur bilen och jag var så lycklig. ALIVE!

Föraren undrade varför så bråttom och om han kunde på en puss som tack, och jag rev upp en hundring ur fickan och slängde in den genom fönstret och skrek TACK FÖR SKJUTSEN, och sedan sprang vi därifrån till stadens stora midsommarstång - som det här året hade gått av på mitten, och hittade min skärgårdskompis och hennes vänner på gräsmattan.

7 comments:

foxy said...

Låter så roligt när du beskriver det, men fy vad jag förstår att ni var rädda. Man skall ta vara på sej. Hoppas vi kan ses helgen den 24 april?

It´s all about me said...

Foxy: haha, ja fy vad läskigt det var!!

Klart vi ska ses den helgen, jippie!!

Anonymous said...

Jag läste med ett leende, just för att allt kändes så somrigt men oxå för man tänker tillbaka på alla galna saker man gjort under sitt levende ;) kram Hanna

underytanjag said...

Fick mig ett gott skratt, tack!

It´s all about me said...

Hanna: Kram!

Underytanjag: Härligt!

TRÄNINGSLYCKAN said...

Jag kommer ihåg den där händelsen från slam! ;) Vilken tur ni hade den gången!

It´s all about me said...

HAHA, det var liksom 11 år sen..! Otroligt!