Colombianen.

För sex år sedan kändes det som livet inte hade någon mening. Jag hade mina drömjobb (Wedding Cordinator samt Assistent Travel Manager för Norwegian Cruise Lines över hela Karibien, förutom just Puerto Rico), en liten etta i Río Piedras med Mario, 35+ och sol varje morgon samt den vita, karibiska stranden en halvtimme bort med buss. Allting verkade så bra, som en dröm, och så lämnade han mig och jag ville bara dö. Jag kände mig så ensam och ingen såg mig, inte ens när jag mitt i natten gick och satte mig på en parkeringsplats i ghettot under en gatlykta och väntade på att bli överfallen, eller då jag gick runt, runt i kvarteret där ingen annan skulle våga gå då solen hade gått ned. Jag var osynlig. Osynlig, och så jävla ensam.

Då träffade jag puertoricanen som egentligen var colombian. Det var midsommar 2001 och vi blev vänner direkt på ön Vieques utanför Puerto Rico. Han satte mig i sin bil och körde mig runt hela landet, han lät mig duscha i varmt vatten, äta hans mammas vegetariska mat, han tog mig till vattenfall i regnskogen där vi badade bland humrar och blanka stenar, och vi lyssnade på musik högt, högt när vi susade fram längs motorvägen. Jag visade honom min hemliga strand på Bomba som jag varit på året innan, vi åkte på konserter i Manatí och satt bakom en lada där jag berättade om Stockholm, vi drack batidas och piña coladas på små vägkrogar längs Piñones, dansade salsa och han såg mig. Han såg mig när ingen annan gjorde det, han fick mig att skratta när ingen annan fick mig att skratta. Han räddade mig.

.

När jag åkte därifrån så grät jag.

Två år senare var jag tillbaka. Tillbaka med Mario, tillbaka på Puerto Rico med greencardet i handen och den naiva lyckan att han-hade-förändrats. Det hade han naturligtvis inte, och jag blev lämnad igen. Ensammare än sist, utan egen lägenhet, boendes med åtta bögar som tog kokain och en tjej som försvann lite då och då för att hon ena dagen tagit en överdos, den andra åkt på någon festival och rakat av sig håret. Då fanns han där igen. Han räddade mig, igen. Det var inte längre Marioana, det var Camoana. Hade det någonsin varit Marioana sedan år 2000?

.

När jag åkte därifrån så grät han.

I december 2004 skulle vi åka till Bolivia fem veckor tillsammans och hälsa på min familj. Vi möttes upp i Miami South Beach och bodde på hostall några dagar, men situationen var så spänd och konstig att han på min födelsedag köpte en flight hem och lämnade mig kvar på flygplatsen några timmar innan planet till Santa Cruz och vidare till Cochabamba skulle avgå.

.

När vi åkte därifrån så grät ingen.

Sommar 2006 åkte jag tillbaka till Puerto Rico igen. Jag var bara där tre veckor för att avsluta något jag hade förträngt med Mario, och jag var så förbannat ensam. Då fanns han där när ingen annan gjorde det. Han såg mig när ingen annan gjorde det, igen. Han lät mig bo hos honom och han lagade mat till mig, skjutsade mig överallt och lät mig gå på bio gratis där han jobbade (Fine Arts). Han tog mig med till Vieques och vi snorklade, vi åkte runt i hans nya bil som hade air condition och lyssnade på musik högt, högt, igen. Hans flickvän tittade snett på mig, men han brydde sig inte. Han fanns där, och han fick mig att skratta.

.

När jag åkte därifrån så log jag, men han grät.

Snart är det midsommar igen, midsommar sex år senare. Av de senaste sex midsomrarna, har jag tillbringat hälften på Puerto Rico dansandes runt palmer, och slängt mig baklänges i vattnet som man gör där. Dagen efter den här midsommarhelgen, kommer han till Stockholm. Sju dagar, alldeles för kort tid. Jag vill få honom att skratta, visa att jag inte behöver bli räddad, att jag inte längre är ensam.

.

När han åker härifrån så hoppas jag att vi båda kommer att le.

.