Sunday, June 03, 2007

Colombianen.


För sex år sedan kändes det som livet inte hade någon mening. Jag hade mina drömjobb (Wedding Cordinator samt Assistent Travel Manager för Norwegian Cruise Lines över hela Karibien, förutom just Puerto Rico), en liten etta i Río Piedras med Mario, 35+ och sol varje morgon samt den vita, karibiska stranden en halvtimme bort med buss. Allting verkade så bra, som en dröm, och så lämnade han mig och jag ville bara dö. Jag kände mig så ensam och ingen såg mig, inte ens när jag mitt i natten gick och satte mig på en parkeringsplats i ghettot under en gatlykta och väntade på att bli överfallen, eller då jag gick runt, runt i kvarteret där ingen annan skulle våga gå då solen hade gått ned. Jag var osynlig. Osynlig, och så jävla ensam.

Då träffade jag puertoricanen som egentligen var colombian. Det var midsommar 2001 och vi blev vänner direkt på ön Vieques utanför Puerto Rico. Han satte mig i sin bil och körde mig runt hela landet, han lät mig duscha i varmt vatten, äta hans mammas vegetariska mat, han tog mig till vattenfall i regnskogen där vi badade bland humrar och blanka stenar, och vi lyssnade på musik högt, högt när vi susade fram längs motorvägen. Jag visade honom min hemliga strand på Bomba som jag varit på året innan, vi åkte på konserter i Manatí och satt bakom en lada där jag berättade om Stockholm, vi drack batidas och piña coladas på små vägkrogar längs Piñones, dansade salsa och han såg mig. Han såg mig när ingen annan gjorde det, han fick mig att skratta när ingen annan fick mig att skratta. Han räddade mig.
.
När jag åkte därifrån så grät jag.

Två år senare var jag tillbaka. Tillbaka med Mario, tillbaka på Puerto Rico med greencardet i handen och den naiva lyckan att han-hade-förändrats. Det hade han naturligtvis inte, och jag blev lämnad igen. Ensammare än sist, utan egen lägenhet, boendes med åtta bögar som tog kokain och en tjej som försvann lite då och då för att hon ena dagen tagit en överdos, den andra åkt på någon festival och rakat av sig håret. Då fanns han där igen. Han räddade mig, igen. Det var inte längre Marioana, det var Camoana. Hade det någonsin varit Marioana sedan år 2000?
.
När jag åkte därifrån så grät han.

I december 2004 skulle vi åka till Bolivia fem veckor tillsammans och hälsa på min familj. Vi möttes upp i Miami South Beach och bodde på hostall några dagar, men situationen var så spänd och konstig att han på min födelsedag köpte en flight hem och lämnade mig kvar på flygplatsen några timmar innan planet till Santa Cruz och vidare till Cochabamba skulle avgå.
.
När vi åkte därifrån så grät ingen.

Sommar 2006 åkte jag tillbaka till Puerto Rico igen. Jag var bara där tre veckor för att avsluta något jag hade förträngt med Mario, och jag var så förbannat ensam. Då fanns han där när ingen annan gjorde det. Han såg mig när ingen annan gjorde det, igen. Han lät mig bo hos honom och han lagade mat till mig, skjutsade mig överallt och lät mig gå på bio gratis där han jobbade (Fine Arts). Han tog mig med till Vieques och vi snorklade, vi åkte runt i hans nya bil som hade air condition och lyssnade på musik högt, högt, igen. Hans flickvän tittade snett på mig, men han brydde sig inte. Han fanns där, och han fick mig att skratta.
.
När jag åkte därifrån så log jag, men han grät.

Snart är det midsommar igen, midsommar sex år senare. Av de senaste sex midsomrarna, har jag tillbringat hälften på Puerto Rico dansandes runt palmer, och slängt mig baklänges i vattnet som man gör där. Dagen efter den här midsommarhelgen, kommer han till Stockholm. Sju dagar, alldeles för kort tid. Jag vill få honom att skratta, visa att jag inte behöver bli räddad, att jag inte längre är ensam.
.
När han åker härifrån så hoppas jag att vi båda kommer att le.

.

16 comments:

Gabba said...

åh vilket underbart inlägg. jag rös när jag läste varje ord. Du är så bäst. och jag förstår vad du säger :)
Puss

Lala said...

Oj så jävla bra du skriver! Ska C alltså komma och hälsa på dig??

annah said...

Intressant läsning! Oxå nyfis om han ska bo hos dej?

Maggan said...

Fint skrivet! Du, hur kollar man hur många som besökt ens blogg? Hittar ej det på min blogspot... Kram.

annaluna said...

JA; CAMILO kommer till mig. Bo hos mig. För att se mig, mitt land, för all vänskap vi haft. No matter what, har han räddat mig och det försvinner aldrig.

annaluna said...

Tack oxå för alla komplimanger...

Maggan: Man får lägga till olika saker, tex ClustrMap som jag gjort-klicka på den så får du veta hur man gör!

sara said...

åh, jag hoppas att ni får det fint ju! vad kul att få visa honom var du kommer ifrån och hur du har det hemma!

egon said...

vad fint skrivet! känns som att jag varit med länge under alla dessa år också, varav jag tyckte det var extra fint. roligt att han äntligen kommer på besök. kram!

storey said...

åh. fin fint!

annaluna said...

Blir alldeles rörd av alla komplimanger... Egon: ja, du har varit med länge! :)

mimmi said...

Jättefint skrivet, man ville läsa varje ord noga!

Nadia said...

Sa traffande! Sjalv har jag varit med om liknande upplevelser. Da jag har varit riktigt nere och helt tappat tron pa manskligheten sa dyker det helt plotsligt upp nagon som far en att le igen. Ar sa snall sa att man knappt tror att det ar sant och far en att orka igenom det dar jobbiga. Hoppas du far tillfalle att ge Camilo allt han har givit dig, och att ni har det kul ihop under Sverigebesoket!

Ewa said...

Anna panna!
Härlig liten story om en fin vänskap! Blev glad när jag läste det!
E.

Anki said...

Väldigt fint skrivet ja!! Och vad ROLIGT att han kommer till Sthlm nu!!

annaluna said...

Jepp, det blir spännande om inte annat;) Måste tänka ut vad som är viktigast att hinna med på en vecka...

Vicky said...

Är det dyrt i Puerto rico? Äer du lägenhet elr bor du på hostels, ha du några länkar du kan rekomendera elr nått =)