Så försvann en till.

Går runt som en zombie och försöker förstå varför Beccie valde att avsluta sitt alldeles för korta liv, när jag får veta att en klasskompis från gymnasiet har frusit ihjäl.

Livet alltså, vad fan ska man säga?

Du och jag, du och då, men aldrig mer.

Och jag vet att jag inte borde blogga om det, men jag kan inte förstå. Jag förstår aldrig när någon försvinner. När Jessica dog 2004 tog det flera år att sluta se hennes ansikte i andras. Jag såg henne senast förra veckan, hjärtat hoppade till innan det stannade. Jag surfar runt nu, ser att det är sant, att du inte finns mer. Jag öppnar mitt nostalgialbum och det första jag ser är bilder på dig, på dig och mig, på oss, du och jag, vi, bästisar då, men inte nu, och du är borttagen som vän på facebook och din blogg är raderad och någon skriver att du har hängt dig. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Du är en sådan stor del av mig från då, då när det var du och jag, och jag saknade dig medan du levde och jag kommer sakna dig nu.

Vila i Frid, kära Beccie.

Jag kommer aldrig glömma dig,

aldrig aldrig.

Varning för ångestinlägg, but I can't help myself.

We are spiritual beings

having a human experience

Och jag vill gärna tro på meddelandet dagens kopp yogi-te säger. Jag kan inte och vill inte tro att det bara tar slut när vi lämnar denna värld. Döden ger mig ren och skär panik, som jag har skrivit så många gånger tidigare i denna blogg.
.
Igår fick jag veta att en bekants ex son dött i en olycka. 15 år gammal. Det hade lika gärna kunnat vara min lillebror (som fyller 15 i december). Jag kan inte tänka mig ett lyckligt liv om något av mina syskon skulle försvinna, det går bara inte! Den här killens knappa tonårssyskon förlorade dessutom sin mamma för ett par år sedan i cancer, så jag bara undrar - hur mycket smärta kan en familj utstå? Hur överlever folk som har varit i krig? I naturkatastrofer? Jag kan bara inte förstå.
.
Det allra värsta är att vi alla dör förr eller senare, så ingen kan säga någonting som tar bort min dödsångest. Snarare blir den värre för varje år som går, eftersom tiden tickar mot en säkrare död för varje minut.

Det finns egentligen inga ord.

Kan inte folk bara SLUTA DÖ någongång??!
.
Just nu vill jag bara vara liten och naiv igen och inte fatta att man inte lever förevigt.

It´s all about Dear Farmor;

För 10 år sedan, ett av alla vykort jag skickat genom åren och nu har fått tillbaka:

Idag skickar jag aldrig mer vykort till Farmor:

.

Kära farmor,

Idag är det exakt ett halvår sedan du dog, och jag kan inte förstå var tiden tar vägen. Jag minns fortfarande hur det luktar i ditt och farfars hus, fast jag inte har varit där sedan dagen då farfar begravdes för 13 år sedan eftersom du flyttade till "centrum". Jag ser hans guldklockor framför mig i hallen, hör hur det knarrar i den smala trappan, känner din lukt, ser oss spela Kina Schack. Jag saknar dig så mycket farmor och kan inte förstå hur nästa generation aldrig kommer ha fått träffa dig. Ingen farmor mer som berättar saker som jag sa när jag var liten, hur jag sprang framför dig och vände mig om för att säga att du såg ut som en "trevlig tant", ingen farmor som är den enda som skickar grattiskort på namnsdagen, ingen farmor som säger att "när du kommer hit ska vi äta en räkmacka på Brukskyrkan". Ingen farmor mer. Någonsin. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har det bra. Jag glömmer dig aldrig, aldrig kära farmor. Aldrig någonsin.

.

Fredag den trettonde, eller hur var det? :

Är det säkert att det inte är fredag den trettonde idag?
-

• Sent igårkväll fick jag veta att vi alla ryker från mitt ena extrajobb i januari, där jag trivs asbra. Tur att jag inte jobbar heltid där då som alla andra, men ändå, klump i magen.
• Idag på andra extrajobbet, sagt 20 h i veckan, fick jag veta att jag typ max kommer behövas 10h i veckan. Hey, det här jobbet är ju perfekt i mitt CV. Don´t do this!
• Idag på dagen råkade jag förstöra toaletten så att det inte går att spola. Jippie.
• Syster berättade att en kompis till henne dött. Av diabetes. Ni vet ju vid det här laget att Döden ger mig sådan ångest att jag inte kan andas. Dessutom dör människor ständigt och det finns inget någon säger som gör saken bättre, för vi dör allihop. Förr eller senare. Att det kanske blir senare är inte heller någon tröst, för när de väl rycks bort har man bara hunnit fästa sig vid dem ännu mer.

.

It´s all about that Last Goodbye:

Idag är det begravning.

.

Min fjärde någonsin vad jag kan minnas (säkert var jag på min morfars också då jag var bebis), vilket betyder att jag har varit relativt beskonad i mitt liv. Den här känns dock annorlunda, eftersom farmor stod mig så himla nära. Riktigt rungt känns det och jag vill bara att den här dagen ska vara över, samtidigt som jag inte rktigt vill säga hejdå en sista gång. Vi kan väl åka förbi farmor och hämta upp henne så att hon kan sitta bredvid oss på begravningen?

.

Igår ringde jag till farmors kusin i USA, som pappa och jag hälsade på 1998 samt även träffat i Sverige, och det är alltid vid sånna tillfällen det känns extra tungt.

She passed away.

Klump i hjärtat.

Gråt bakom ögonen.

Kan inte tro själv att det är sant.

Och gamla människor som alltid förstår på ett helt annat sätt, som vet att nästa gång är det kanske deras tur och vissa verkar sådär overkligt redo på något sätt, och de klarar av att säga Im so sorry och sedan fråga but how are you doing Anna? How old are you now? 27? You should be getting married soon then.

.

Mitt mål är att le åtminstone en gång när de spelar Christer Sjögren i kyrkan när vi går ut, för han var farmors idol och det låg alltid ett kasettband med honom på nattuksbordet.

.

.

Våta spår.

Lägger mig försiktigt i sängen, kan inte andas, tårarna rinner ända ned i munnen, gråter, gråter mer, gråter för allt som jag borde ha gråtit för då, för länge sedan, som jag förträngt, som inte berört mig fast det borde, som ligger i en klump inlindad i bomull, som sakta börjar luckras upp och jag vet inte varför eller hur, varför just nu, varför inte då, senare, aldrig, varför just nu?

.

Hantverkarna 3.

.
..................Buenos Aires, mars 2007.

Efter mycket tjafs och strul tog sig hantverkarna in i min lägenhet medan jag passade på att sova hos pappa. Jag hade plockat bort varenda pinal i badrummet(det är ganska mycket som får plats i ett badrum ska jag säga er) eftersom de, enligt lappen skulle "montera loss toaletten och sätta tillbaka den mot kvällen. Ta gärna bort så mycket som möjligt i badrummet eftersom det kan bli lite dammigt". Men så trevligt då, när man märker att de inte ens varit inne i ens badrum utan klampat in i kokvrån och rivit ut precis allting och slängt i en hög på golvet bland damm, påsar fyllda med slemvatten och de rena tvättsvamparna i skiten. (städa efter sig, vad är det?) Under diskhon har jag nu ett stort hål. Är det så illa, att hantverkarna här inte ser skillnad på ett badrum och en kokvrå? Nu släpper jag fan inte in dem igen.

.

Egentligen är allt det här väldigt banala saker när människor runt om i världen svälter, dör, misshandlas och lider. Igår fick jag veta att en av mina närmsta vänners pappa dött. Det gör så ont i mig att veta hur en person jag tycker väldigt mycket om lider. Cancer är bland det läskigaste jag vet.

.

.

Tristeza.

Gled in på världens sorgligaste blogg och fick en klump i hjärtat. Började tänka på Jessica som dog i leukemi våren 2004, min låtsaspappas bror som mördades 2 veckor senare, Bilals bästa kompis som mördades på studenten, hans andra bästa kompis som dog i bilolyckan för typ en månad sedan, alla kompisar föräldrar som dött i cancer, Bilals kompis som hoppade ut i vägen och blev påkörd och dog medan Bilal såg på förra sommaren, alla hans släktingar och vänner som mördats av terrorister i Algeriet, den våldtagna kvinnan han hittade och tog med till sjukhus där hon senare dog, de jag känner i Malmös kompis som tog livet av sig, ännu fler hemskheter Bilal sett som inte går att beskriva, och så fortsätter det i all evighet.

Jag blir så jävla sur på folk som inte uppskattar livet, som TILLÅTER sig själva att leva destruktivt, vara bittra och SLÖSAR BORT SITT LIV.

Bilden: el hombre de mis suenos... Gael Garcia Bernal.

The fighter.

Bilal ringde när Märta och jag var i Skärgården idag och berättade att Fazil vaknat. Rört fingrarna och pratat. Jag blev så lycklig, operationen hade lyckats! Ibland är världen snäll.

Sen ringde han igen när vi precis gått på båten hem och frågade "gissa vad som hänt?" och då hade Fazil återgått till sitt koma. Och dött. Dött. Han är död nu och kommer aldrig mer tillbaka. Jag vill bara gråta, gråta, gråta. Det är så orättvist att Bilal förlorar alla.

Foton 1) Märta och jag i Alléviken igår
2) Ett jävla knott-stim som nästan anföll.
3) Grillning vid huset och smultronvin.