Städerska?

Städar och lyssnar på Madonna denna söndagkväll efter lax-och alfapeteftermiddag hos mormor (och ja, jag lärde henne att strecha ryggen efter motionscykeln).

,

Tänkte på att jag inte tycker att det är så snorkul att dammsuga och diska direkt. Men sen tänkte jag på då vi hyrde en lägenhet i Buenos Aires och en städerska kom varje vecka. Städerskan ingick liksom i hyran. Jag ogillade det så sjukt mycket. Kände press att städa innan hon kom, tyckte att det var jobbigt att hon pillade på våra saker och tog i vår disk. Pinsamt, nästan. Och jobbigt. Tyckte synd om henne. Vem vet var de händer varit och var de tvingas vara? Typ.

.

Med det i åtanke gläder jag mig faktiskt ändå åt att städa själv, för jag har provat på att ha en städerska och jag gillade det inte. Inte alls.

Ett urval minnen från jan-mars 2007:

Eftersom jag satte in lite bilder från Puerto Rico nyligen, fick jag lust att göra ett urval från vinter 2007 som spenderades i Buenos Aires med ena systern, som de flesta redan vet och bilder de flesta redan sett, men ändå. Julieta Venegas som var riktigt stor med sin hit Eres para mi då och som jag precis lyssnade på, påminde mig så mycket. Jag hade glömt att jag ens varit där. 10 veckor i Buenos Aires? Det känns totalt avlägset. Kanske kan mitt lilla hop-plock påminna mig.
.
Jag försöker minnas...

...alla utflykter; här till Tigre den varmaste dagen ever. Cristobal, Ylva, jag och paraguayanen åkte båt i floddeltat
...alla (få) stunder på stränderna i Colonia del sacramento, Uruguay, där vi var några dagar i februari...syster och fåglar i Uruguay

...alla parkvandringar, här i Palermo bland kattbajs och miljoner myggor

...alla underbara väggmålningar

...allt häng med Ceratis trummis Sama (och Laura, argentinsk kompis från Puerto Rico-tiden), vilket känns mest overkligt av allt

... Evita Perons grav på kyrkogården i Recoleta

..lyftkranarna i Puerto Madero, hamnen i Buenos Aires

...El obelisco, på världens största aveny; 20-filiga avenida 9 de julio

...utflykten till San Isidro

...alla långa promenader för att komma till rätt tunnelbanestation...

...no jodan con Peron! -utanför El congreso, längst ned på vår gata, alltid något på g

...utsikten från vår balkong i lägenheten som vi hyrde - tornet som kryllade av fladdermöss

...torget vid El congreso, där vi alltid köpte empanadas

...att se Gustavo Cerati live, tillsammans med 200 000 till där vi höll på att kvävas och bli nedtrampade efteråt, but still - a dream coming true

...allt häng på vår balkong, avenida de mayo. Här med Victor efter mate-drickande ...allt systerhäng i Puerto Madero

...alla hostallfester, även fast vi aldrig bodde på det där- eller något annat hostall- i Buenos Aires

...alla pingismatcher på hostallet vi aldrig bodde på

...systrarna som lyssnar på Hugo Chavez tal på stadion

...Hugo Chavez håller tal - Sudamerica para los sudamericanos

...alla engagerade porteños, (Buenos Aires-bor)

...systrarna på avenida de mayo, på en av alla karnivaler, här innan vi anfölls av skumflaskor från grannar och okända

... Palermo Hollywood

...syster i parken utanför Puerto Madero

...systerhäng i La Boca
..

(Var jag verkligen där?)

.

It´s all about The Little Things:

Det var mer än ett år sedan vi tog båten från Buenos Aires till Colonia i Uruguay och mötte en svensk som introducerade oss i den argentinska hostallvärlden. Idag tar vi inte båten men bussen för en liten reunion. Ciao boludos!
.

Då, för exakt ett år sedan i Buenos Aires:

Den 26 mars 2007 skrev jag följande i min blogg, eftersom det var dagen då jag åkte hem från Argentina, där jag förvisso bara hade varit i 2 månader, men som ändå ändrade många saker i mitt liv:
.
"Igår när jag gick runt med Vida Latina och Victor efter glassätande och lite annat kom det ett par regndroppar. En moppe krockade med en lastbil (allt gick bra), ett avgasrör trillade av en bil på motorvägen så att det flög gnistor överallt, och en buss kunde knappt bromsa vid ett övergångsställe. Ett par sekunder senare var stormen i full gång. Det blixtrade och piskade regn. Jag satte mig vid de hemlösa en stund, tog farväl av han den söta som bor utanför vår port, och sprang in blöt som en hund. Satt och packade i lugnan ro framför Spiderman 2 då det såklart blev strömavbrott och kolsvart. Försökte ta av mig linserna och allt blev en quilombo. Tog typ flera minuter innan jag hittade den vänstra linsen, och då hade den fastnat på min tumme och bränts sönder när jag tände tändaren gång på gång för att hitta linsen. Strömmen kom nyligen tillbaka, klockan är snart 7:30 och vid 08 ska vi ta taxi till Ylvas nya lägenhet och lämna hennes grejjer, innan jag ska traska hem genom staden och packa min väska, vänta på skjutsen till flygplatsen och resa i 24h. Varför blir det alltid storm natten innan jag ska åka?"
.
Stormen har lagt sig. Både utanför och inuti.
.

Ordlös Onsdag:

Resa? Någon?

.................................................................Buenos Aires
Jag börjar undra igen:
Vad gör jag här?
Jag vill resa igen.
Jag har sparat pengar, jag har tid halva december och en vecka fram i januari.
Tid, pengar, lust - men ingen att resa med.
Hade typ naivt och dumt hoppats att jag skulle åka till Gran Canaria eller liknande med M, men han ska åka med sin familj istället.
Finns det någon därute som vill åka med mig?
Och var?
I´m up for almost anything.
Tror jag.
.
Fast egentligen vill jag bara ha lite kärlek.
.

Take me back, just for a second.

Jag brukar inte sakna Buenos Aires, men jag kollade just igenom mina foton därifrån på Facebook och kände bara: Take me back! Ge mig mate på balkongen! Sätt mig på en buss mot Palermo! Ge mig majsskruvar och låt mig titta upp mot Obelisken på världens största aveny medan bilarna susar förbi. Spela låten igen, igen och igen, ta mig tillbaka dit bara för en liten stund. Jag vill inte glömma. Inte låta det suddas bort. Buenos Aires, hoy te extraño tanto!

Där, bara där.

Låten igen.

.

Det kliar i mina fingrar, rycker i mina ögonlock, måste stänga dem, måste få låtsas att jag är på väg upp för den lilla trappan av trä igen, att ingenting annat finns än alla dessa människor som finns där, bara där och ingen annanstans än där, som dansar till klockan åtta på morgonen då de sätter sig på ett café med en cigarett i ena handen och en croissant i den andra, där bara där och ingen annanstans sitter de och ser ut på bilarna i korsningen medan solen värmer de hemlösa under filtarna.

.

Där bara där, befann jag mig en kort stund, en stund som alltid flimrar förbi när de sätter på låten, låten de alltid spelade där jag befann mig men inte längre befinner mig på, och det är bra så.

Hemma.

Tre blandade bilder från Buenos Aires.

Det bästa med resan, var att inse vad som fanns hemma. Jag är inget fan av Paolo Coelho, snarare tvärtom, men jag känner mig som hans Alkemisten: Ibland måste man resa runt hela världen för att hitta hem, hem där man började sin resa. Jag hade fattat det innan, men jag behövde två månader till. I´m home.

.

Låten.

Och så spelar de Låten på radion och jag är tillbaka. På hostallet, på festen, i taxin, på baren, på stan, på hostallet igen. Jag trycker hörlurarna lite hårdare mot öronen, blundar medan jag går där. Buenos Aires, finns du där fast jag inte ser dig? Husen känns overkliga, jag vet inte riktigt var jag är. Jag höjer volymen lite till, kisar med ögonen innan jag långsamt öppnar dem eftersom en svart skylt med rullande, röda neonbokstäver stör min inre syn. Jag läser texten tyst för mig själv: "Finns Gud? Bryr han sig? Välkommen till www.pingstkyrkan.se"

.

Buenos Aires, finns du där fast jag inte ser dig, när låten har tagit slut och kyrkan gör reklam med neonbokstäver som blinkar? Jag stänger ögonen igen, väntar på en ny låt. Buenos Aires, jag ser dig inte. Finns du där?

.

Chavez.

I like when people care.
.

Minnen.

Igår skickade paraguayanen (se fotot) vi lärde känna i Buenos Aires en video till mig. Han hade satt ihop massa foton från resan, minnen som flöt samman i ett kollage. Då slog det mig, även om jag tänkt på det innan, att han inte bara är i mitt minne, utan också jag i hans. Ett foto seglade förbi när vi stod där med Cristobal och paraguayanens Terere, på väg mot Tigre en het argentinsk dag. Och fotot där Cristobal och jag leker farmor och farfar. Minnen, som inte bara är mina, utan också hans, Cristobals, min systers, alla andras minnen som också finns med i filmen. Alla människor precis som vi, som träffades i staden som aldrig sover, vissa som är kvar, och vissa som vi - som har åkt därifrån och bara tagit med oss våra minnen. I hur många personers minnen finns jag? I hur många kollage av minnen som aldrig blivit till film befinner jag mig?

.

Baren.

Fredag påminde mig om Buenos Aires. Alla var glada, alla vakter trevliga, ingen frågade ens om leg och välkomnade en med ett stort leende och tilltalade en när man skulle gå, ville hjälpa mig att hitta min syster och musiken var bra. Fredag påminde mig om Cigale, dit jag aldrig mer kommer gå, där lamporna lyste lila och folk satt tätt ihop vid bord överfyllda av coctails.
.

Stormen.

.
...............Sophantering i La Provincia de Buenos Aires...

Igår när jag gick runt med Vida Latina och Victor efter glassätande och lite annat kom det ett par regndroppar. En moppe krockade med en lastbil (allt gick bra), ett avgasrör trillade av en bil på motorvägen så att det flög gnistor överallt, och en buss kunde knappt bromsa vid ett övergångsställe. Ett par sekunder senare var stormen i full gång. Det blixtrade och piskade regn. Jag satte mig vid de hemlösa en stund, tog farväl av han den söta som bor utanför vår port, och sprang in blöt som en hund. Satt och packade i lugnan ro framför Spiderman 2 då det såklart blev strömavbrott och kolsvart. Försökte ta av mig linserna och allt blev en quilombo. Tog typ flera minuter innan jag hittade den vänstra linsen, och då hade den fastnat på min tumme och bränts sönder när jag tände tändaren gång på gång för att hitta linsen. Strömmen kom nyligen tillbaka, klockan är snart 7:30 och vid 08 ska vi ta taxi till Ylvas nya lägenhet och lämna hennes grejjer, innan jag ska traska hem genom staden och packa min väska, vänta på skjutsen till flygplatsen och resa i 24h. Varför blir det alltid storm natten innan jag ska åka?

Festen.

..
............På väg till tunnelbanan igår...

Igår kväll hoppade vi (Ylva, hennes klasskompis Anna från California och jag) in i en taxi som tog oss till förorten Martinez med de lyxiga ambassadörsvillorna. Den trevlige Sam från alla-världens-hörn tvingade oss att inte röra ett finger utan bara sitta där vid grillen bredvid poolen och beskåda hans treplans-villa medan paellan med skaldjur var på ingång. Vin korkades upp, mat åts, och som pricken över i:et hade alla varit på Puerto Rico, och Sams kompis som var med var halvpuertorican. (För er som känner mig på riktigt vet ni att inget får mig på bättre humör än att prata om min ö). Framåt småtimmarna gled vi vidare genom staden till ett museum, där det till min förvåning längst in låg ungefär jordens coolaste lägenhet på två våningar med tegelväggar, jacuzzi och en bar som hette duga. Alla dessa människor som jobbar in the navy och på ambassader, får hus betalda av staten och dessutom är världens mest väluppfostrade, gentlemannamässiga och trevliga- var har de hållit hus mina två månader i Buenos Aires? Varför ska man lära känna dem sista helgen? Festen var sådär lägom rolig att man lär känna en tjej som bor i Barcelona, dansar till porque yo en el amor soy un idiota, bjuds på drinkar och glömmer att titta på klockan förrän det för länge sedan redan börjat ljusna ute. I taxin hem höjer chauffören musiken och låtarna man har mest minnen till i Buenos Aires fyller bilen medan man återigen tittar ut på alla hus och avenyer som man kanske aldrig mer kommer få se.

.

Varför är allt extra roligt precis när man ska lämna en plats? Ska man behöva åka bort för att uppskatta varje millimeter av det man redan borde se?

.

Som sista grej innan sista natten ska jag alldeles strax dra iväg och träffa Vida Latina och Victor.

sammanfattningen.

.
...............................Obelisken på 9 de julio.

När mina nio veckor börjar lida mot sitt slut i Buenos Aires sitter jag nu i solen på balkongen och lyssnar på demonstranterna som är på väg mot El Congreso. (Återigen: Är det karneval eller är det demonstration?)

Hur fan har två månader redan kunnat passera?

Efter att knapt ha sett Colonia eftersom jag var inflammerad mellan hinnorna i ögat och hade sönder glasögonen samma dag som jag drog till ögonkliniken, kunde jag några veckor senare sakta men säkert börja använda linser igen. Som enda bevis på att det någonsin varit fel i ögat har jag nu ett ärr där. Vi har varit i La Boca och sett Maradona-kopian bland de färgglada husen, druckit mate och terere, varit på marknaden i Recoleta och San Telmo, hängt på hostall vi inte ens bott på och spelat pingis, shoppat och ätit, gått tills fötterna värkt och suttit i vita skinnsoffor bland drogade ungdomar på disco, sett Hugo Chavez stå och predika i sin röda tröja och blivit nedsprutade med skum på karneval, varit assistent åt trollkarlen på Lavalle och fått lyckostenar av honom (dagen efter fick jag min ögoninflammation), gått runt i parker i Puerto Madero och Palermo, hostat in avgaser och trängts i tunnelbanan, läst böcker och kollat på säkert 100 filmer, lagt till med argentinska uttryck och ord, Ylva har pluggat spanska (och kommer fortsätta när jag åkt hem), jag har inte fått tjockare hår och därmed i rena paniken tagit en sax och klippt av flera centimeter, har pratat kanske 100 timmar på skype med Martin, längtat hem och inte längtat hem, tänkt och drömt, planerat och inte planerat, lärt mig nya maträtter och köpt nya skivor, upptäckt nya bloggar och lightläsk, ätit världens godaste glass på Freddo och dagligen gått över världens största aveny, har handlat brödet Bimbo på mataffären disco och ofrivilligt fått i mig facturas med grisfett, har lärt känna folk från andra länder och sagt hejdå till dem, har fått en ny lägenhet i Råsunda och en bättre position på jobbet, vi har åkt båt runt i deltat i Tigre och druckit terere den varmaste dagen någonsin sen vi kom hit, vi har hittat till floden i San Isidro och kollat på alla hus, hängt i Palermo Hollywood och fotat väggklotter, varit på konserter på Plaza de Mayo och Planetario, sovit hos Laura och lagat middag åt Ceratis trummis Sama som sedan på natten åt upp min glass jag hade gömt i frysen, vi har åkt taxi hit och dit, skrattat och gråtit, vi har sett Evita Perons grav och hängt mer i Recoleta, jag har raderat Laura från min msn-lista, hon som bjöd hit mig och sa att vi skulle åka till Punta del Este,Uruguay, Mar del Plata, hänga med Cerati och jobba som servitriser. My ass. Det närmsta jag kom var Colonia i Uruguay fyra dagar med syster, vilket i och för sig var mycket trevligt. Vi lyckades ta oss till Ceratis konsert, och efter att nästan ha kvävts av folkmassorna och ringt till Laura som inte svarade fick vi sedan veta att hon satt och drack champagne med bandet efter konserten. Min enda tröst är att Sama hade raggat upp en annan tjej och gjort Laura ledsen Sorry, men ibland är skadeglädje den enda sanna glädjen.

.
.
Buenos Aires, jag saknar dig redan.

Utflykten.

.
.........................Río de la Plata i horisonten.

Framåt eftermiddagen stoppade vi in våra fötter i flip-flopsen och tog pendeln till San Isidro. Vi hade hört ryktas att det fanns en strand där, eller så nära en strand man kan komma i Buenos Aires förorter (grus, stenar och förbjudet att bada-skyltar). Vi strosade runt bland lyxiga villor, blev myggätna från topp till tå, för att tillslut komma fram till floden och några stenar omringade av bilar där folk ägnade sig åt barnförbjudna saker. Det fanns nog egentligen ingen strand tror jag, eller så har jag en annan bild i mitt huvud av vad som är en strand, trots att jag är svensk (landet där isbjörnarna äter pingviner även fast de bor på motsatta poler, där det alltid är kallt, där alla är blonda vikingar och ingen kan prata spanska) Med lite Off nonchalant inkletat på fötterna passade vi på att njuta av all arkitektur och framförallt natur, innan maskinen på pendeltåget åt upp min biljett eftersom jag hade svettats sönder den i bakfickan.

Red lights.

. Buenos Aires, staden som aldrig sover, där man aldrig vet om det är solnedgång eller soluppgång, där fladdermössen flyger runt hustaken medan poliserna visslar efter pibas i högklackat, där bilarna susar förbi Obelisken på 9 de Julio medan en bolivian försöker sälja läderplånböcker för 5 pesos, där allt är boludeces och pelotudos, che och re. Där det är fransk afton på La Cigale med happy hour, röda lampor och coctails.

Tårtkalas.

.
..................................................Jordgubbsmoussetårta.

"Gud vad mätt jag är. Men jag är ändå sugen på chokladtårta". Och när Ylva säger "chokladtårta" förstår jag direkt vad hon syftar på. I Buenos Aires ligger tårtor och bakelser i var och varannat fönster och suktas. Decimeterhöga berg med maräng och lager av choklad, dulce de leche, jordgubbar, cheescake och mousse. Egentligen är jag inte så mycket för efterätter, förutom glass, med allting ser sjukt gott ut här. Och priset är inget man ens behöver titta på eftersom den dyraste, finaste tårtan kostar max 35 spänn.

.

Som vanligt måste man (jag) ha en anledning för att få köpa tårtor och bakelser. Ylva och jag letade anledningar i flera veckor, frågade folk vi knappt kände när de fyllde år, för att en vacker dag ungefär fem veckor senare få napp. "Jag fyllde år häromdagen", sa vår då nyfunne vän Victor. På tre sekunder hade vi bestämt att det skulle vara tårtkalas hos oss på balkongen samma kväll. Vi köpte en jordgubbsmoussetårta för 18spänn samt olika bakelser, jag gick och väntade hela eftermiddagen på att klockan skulle bli åtta för att Victor skulle komma förbi. Han hade med sig en tequila-flaska (för det är ju så att chilenare dricker pisco och mexicaner tequila. Så är det bara.) och vi dukade upp.

Första tuggan. (Grädden var sur).

En tugga till. (Grädden var fortfarande lika sur).

Tredje tuggan. (Det går inte att förneka sanningen längre).

Vi slängde hela tårtan i soporna, och med den flera veckors längtande.

.

Nu har det gått två veckor sedan denna dag, och jag börjar sakta men säkert leta efter nya anledningar att köpa andra tårtor. Den där tårtan på Plaza del Carmen på två decimeter och flera centimeter maräng ovanpå bara måste testas. Jag återkommer när jag har kommit på något bra att fira.

Home is where my heart is?

.
...........Río Piedras, Puerto Rico, för alltid mitt andra hem. Juni eller juli 2006.

Jag är rädd. Rädd för att det ska bli samma sak som vanligt när jag kommer hem. En vecka då allting känns som en enda lång nyförälskelse, alla byggnader känns nya, maten smakar som aldrig förr, tillochmed pendeltåget känns som en tur på Gröna Lund när man var barn. Sedan kommer känslan igen. Känslan av att vilja vara någon annanstans, känslan av att det alltid är bättre på andra sidan, att det finns mer att se, att jag inte vill slösa bort min tid på ett och samma ställe. Var jag än är vill jag alltid resa till något nytt.

.

Första gången jag kände att jag vill vara precis här och ingen annanstans, var på Puerto Rico år 2000. När månaderna tog slut grät jag sönder mig själv. Och sedan dess levde jag alltid där, om inte fysiskt så psykiskt. Allt jag ville var att känna likadant igen. Jag åkte dit igen och igen, men det var inte längre samma sak. Det blir vardag överallt, även bland vajande palmer och sandstränder. Iochförsig älskade jag den vardagen, men något ändrades. Antagligen jag själv, för från att jag var där första gången till sista gången (under 6år) har allting varit precis likadant.

.

Nu sitter jag i Buenos Aires, ser fram emot att åka hem om 10 dagar, längtar till jobbet, mina vänner, familjen, Bilal, längtar efter att få börja spara pengar till nästa resa igen. Costa Rica och Guatemala? För varje resa jag gör, hoppas jag att jag ska komma närmare det jag egentligen söker. Den här gången är jag mer rädd än någonsin för att jag ska längta bort igen. Just eftersom jag inte vill göra det mer. Jag vill ta det lugnt, plantera blommor på min balkong (som jag snart kommer ha) och inte vilja vara någon annanstans än just där.