Bilal ringde när Märta och jag var i Skärgården idag och berättade att Fazil vaknat. Rört fingrarna och pratat. Jag blev så lycklig, operationen hade lyckats! Ibland är världen snäll.
Sen ringde han igen när vi precis gått på båten hem och frågade "gissa vad som hänt?" och då hade Fazil återgått till sitt koma. Och dött. Dött. Han är död nu och kommer aldrig mer tillbaka. Jag vill bara gråta, gråta, gråta. Det är så orättvist att Bilal förlorar alla.
Foton 1) Märta och jag i Alléviken igår
2) Ett jävla knott-stim som nästan anföll.
3) Grillning vid huset och smultronvin.
5 comments:
Vilka hemska besked! Jag vet inte riktigt vad som hänt, men förstår att någon nära till Bilal dött. Tänker på er och förstår att det är tungt! Kram Ulrika i U-a
nej! fan vad hemskt. satte maten i halsen när jag läste det. hoppas bilal aldrig aldrig mer behöver förlora någon...
Jag tänker så på Bilal och även hans kompis, dej och alla anhöriga. Livet är ett jävla mysterium. KRAM Hanna J
Helt absurt stört orättvist. Bara helt ofattbart. Ugh! Tänker på er!
Ursh så hemskt, stackars Bilal, dig o alla anhöriga. Jag HATAR döden.
Post a Comment