Det är få människor jag har hatat i mitt liv. Elsa Rahmqvist är egentligen den enda. Ni vet, så där att jag fortfarande än idag inte skulle ringa efter hjälp om hon bröt benet på gatan, trots att det var år -92 hon slutade vara min hemska Waldorflärare. För något år sedan läste mamma hennes mans dödsannons. Jag log.
Den senaste tiden har jag fantiserat om hur det skulle vara om hon kom in i butiken där jag jobbar och bad om hjälp. Jag skulle hämnas på ett fint sätt och be henne dra åt helvette, efter att jag upplyst henne om att jag har ett mycket bra liv. Fattar inte ens varför jag tänkt på detta de senaste veckorna när hon varit ute ur mitt liv så länge.
Och så idag på jobbet stod hon där. Elsa fucking Rahmqvist, i egen hög person. Hon bad att få se en blus och jag passade på att stoppa ned ett en tröja med larm i hennes väska samt ringde efter vakten och sa att jag hade en nedknarkad dam i butiken som snattade. Hon togs på bar gärning och var så förvirrad att hon inte lyckades säga emot.
Nej, det gjorde jag inte. Jag stod bara där som ett fån och hjärtat bankade. Jag ville bara sjunka genom jorden. Fick sådan ångest och ingenting blev sagt eller gjort. Efter någon minut, som kändes som en evighet, gick hon ut igen. Och jag vet inte ens om hon såg mig.
6 comments:
Först tänkte jag "FAN vad TUFF du var" som la ner en tröja, haha:) Vad har hon gjort dig? Jävla kärriiing!:P
Hon kommer nog ännu ihåg den där äckliga ruttna apelsinen under kudden... vilken hemsk människa..
Du får se det som att du inte la ytterligare energi på den människan!!
Jag gick på det först.. haha. ;)
Jag är jordens fegaste människa som inte gjorde något.
Haha, jag trodde faktiskt först att du hade gjort det!
Post a Comment