It's all about that being Boring sometimes is Good:

"Jag översänder härmed ditt duggaresultat. Din dugga är godkänd med betyget 3"
.
Men shit vad bra, det innebär alltså högsta betyg och att det inte var förkylningen som lurade mig att tro att det faktiskt gick ganska okej. Jag tror med andra ord att det lönade sig att vara Den Där Tråkiga som ställde in födelsedagsfesten minsann!
.

Big Brother Is Watching You:

Igårkväll läste jag äntligen ut George Orwells 1984, en bok jag har velat läsa i typ 15 år. Ett helt otroligt verk, ungefär sådär som jag anser att Dostojevskijs Brott & Straff är- båda böcker som man måste läsa.
.
Så, igårkväll kunde jag inte sluta läsa om Winston i det framtida London, och när jag äntligen vände sista bladet framåt midnatt somnade jag såklart in och drömde att jag blev skjuten och inte fick någon hjälp. Tänk att leva i ett sådant samhälle som beskrivs i 1984, där målet är att allting utgår ifrån hat och att kärleken till Storebror är den enda kärleken som finns, vilken vinns genom tortyr och hjärntvätt. Två plus två är fem, för det säger Storebror. Vår historia suddas ut och ersätts allt eftersom det passar Storebror. Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.
.
Imorse på väg till jobbet påbörjade jag Låt den rätte komma in, och efter den blir det Svensk Maffia eller Shantaram (presenter av jobbet resp. de två sista av mamma).
.
Jag brukar ju skriva en lista på de böcker jag läst och recensera, men den enda som verkligen är värd att skriva om är 1984, även fast Om Skönhet, Skugga och De hängda rävarnas skog var mycket läsvärda. Den sistnämnda diggade jag lite extra; Paasilinna skriver helt galet om banala saker som utvecklas till de mest bisarra situationerna.
.

It´s all about Barndomsminnen:

Sista gången i farmors lägenhet i förrgår och jag tog med mig lite saker av vad som var kvar, delar av farmors liv som jag har sett sedan jag var liten; Kina-spelet, sockerkaksformar, Kakao-burk, linneduk och uppläggningsfat. Hos farbror tittade vi på foton och jag fick med mig ett kuvert hem med foton (där jag på nittio procent av bilderna har något i munnen). En av de finaste bilderna som ni kan se ovan ska jag förstora, och det är så jag förhoppningsvis kommer minnas farmor i framtiden.

.

It´s all about Christmas:

...........................La Cancha, Cochabamba, Bolivia.
.

Jag har firat alla jular i hela mitt liv i Sverige, utom en då jag var i Cochabamba, Bolivia när min familj bodde där. Jag anlände till Cochabamba på min födelsedag den 20 december 2004 via Santa Cruz efter några dagar i Miami, South Beach. Jag tog några ofrivilliga djupa andetag eftersom Cochabamba är en stad på 2600 meter över havet, och så vande sig kroppen efter ett dygn. Bolivia är ett helt otroligt land som har allt ifrån regnskog och öken till snötäckta berg och otroliga kulturminnen. Vi åt julmiddag med släkten och åkte upp till El Cristo, solen sken och kön för att köpa kalkon var lång.

.

I år var vi hos mormor som vanligt, och på eftermiddagen åkte vi hem till pappa och fortsatte firandet där. En lugn och fin jul med superbra presenter och god mat (jag tycker inte om någon julmat förutom rödkål och pumpernickel), och med lite minnen om hur julen var förr, och hur den där julen var i Bolivia.

.

Imorgon bär det av till Fagersta.

Hur kommer det att kännas att vara i farmors lägenhet en sista gång, nu när hon inte finns mer?

Farmors foto finns vid min säng, men hennes röst, skratt och glada stunder finns alltid inuti mig. Så länge alla dessa minnen finns känns det så overkligt att det aldrig kommer tillbaka.

.

God Jul, och tänk på att den inte är slut ännu!

.

Två år kvar till 30. Det går framåt.

Tidigare: Skitbra födelsedag igår! Bilder kommer snart, ska bara ut på en tvåtimmars-promenad längs Brunnsviken i solen. Have a nice sunday.

.

Senare: Födelsedagen började med DrömFrukost av DrömM bestående av avokado-macka, svamp-vitlöksmacka, omelette med lök och svamp, havrekakor och färskpressad apelsinjuice (länge leve min juicepress!) samt en mysig pyjamas:

Efter hysteriskt städande och bakande kom systrar, brorsan, mormor, morbror, pappa, mamma+ kille till mitt kök som såg ut såhär:

.

Efter finfina presenter och trevliga timmar gick pappa, syster, M och jag till den Thailändska restaurangen en bit ned på min gata, vilken jag spanat in i 1.5 års tid. Det kändes typ som att gå in i någons vardagsrum, och efter lite meny-läsande av världens gulligaste svenska fick vi helt otroligt god mat för en billig slant.

.

Vi var ensamma på hela stället och thailändskan gav oss thailändska-welcome orchidees och rundade av notan med 30 spänn neråt. För första gången i Sverige någonsin kände jag att jag verkligen ville ge dricks, och efter lite Buddha-bless-you och nej nej nej till dricks gick hon med på att ta emot pengarna.

Så jävla gott! Jag kommer lätt gå dit igen. Lunchen kostar bara 65 spänn och middag på plats 79 inkl. bröd/kaffe/thé.

Underbar födelsedag!

.

It´s all about Världens Bästa Kollegor:

Igår på jobbet blev jag utlurad på en promenad av Maja (jag tackar förvisso aldrig nej till en promenad). När jag kom tillbaka låg det världens finaste (och största) kollage på min plats eftersom jag fyller år på lördag. Dessutom hade Teresa bakat sin världsbästa morotskaka och Katrine köpt Mars-choklad.

Av Teresa fick jag dessutom helt underbara sockor och fina jultrosor:)

Idag fick jag rooibos-thé köpt i Frankrike av Katrine och ett armband av Maja som hon gjort själv.

Jag blev så rörd av allt att jag höll på att börja gråta. Tusen tack och kiitos! Det här jobbet försvinner ju för oss alla efter nyår, och jag kommer sakna er så mycket. Detta halvår kommer jag aldrig glömma. Jobb kommer och går, men vänner består, och det är liksom det som är det fina.
.

The City Hall in pictures:

Så här såg det ut tidigare ikväll i Stadshuset innan coctail-mingel i Gyllene Salen; ett urval från mina bilder av operasång, Lucia-tåg, tal, orkester med kör och diplomutdelning från KTH till civilingenjörerna. Stadshuset är verkligen mäktigt, så jag hoppas att alla har varit där på någon tillställning eller kommer vara.

.

.

It's all about Stadshuset:

Idag ska jag på KTH:s diplomutdelning i Stadshuset med efterföljande coctailmingel. Sist jag var på någon occation i Stadshuset var då det bjöds på middag för alla som hade volontärat på Vattenfestivalen (inte igår, med andra ord). Vattenfestivalen - minns ni? Det var alltid så jävla bra konserter, och det var där jag åt langos och friterade potatisskal med aioli för första gången. Vi var på Massive Attack och Sonic Youth och alla satt och hängde på trottoarerna medan musiken flödade. Det året då jag var volontär hjälpte jag Bananer i Pyjamas att byta om (säkert gjorde jag mer saker, men det är det enda jag minns) och fick gratis inträde till alla konserter och lite gratis mat som tack. Kvällarna avslutades alltid med olika länders fyrverkerier, som förvisso förstörde det rena vattnet vi firade, men ändå lyste de upp de ljumna sommarnätterna i hela staden.
.
Men okej, nu är det dax att sitta rak i ryggen och vänta på att M:s namn ska läsas upp. Själva diplomutdelningen påminner mig om de gångerna då jag satt på diplomutdelningar på Puerto Rico; då Hans syster var färdig läkare för fem år sen och lästes upp som Cum laude, då de yngre Vännerna gick ut High School för 8 år sedan och efteråt slängde de upp sina hattar i luften (eller så gjorde de inte det, men i mitt minne gjorde de det, för det gör de på filmerna) innan vi hade strandfest nedanför La Playita Bar i San Juan.
.
Var inte allt mycket roligare förr, egentligen? Eller är det bara minnet som vill ha det så?
.

Återigen; varför kan dygnet inte ha 48 timmar?:

Igår skulle jag ha haft födelsedagsfest.

Eller snarare; först var tanken att ha fest. Sedan fick jag reda på att jag har en dugga på universitetet på måndag, och ändrade festen till kalas. För en gångs skull hade typ 20 pers tackat ja. Ett par dagar senare fick jag två seminarieuppgifter till Högskolan med massor att läsa och så var paniken över mig där igen. Så, jag ställde in födelsedagskalaset med två dagars varsel och fick jordens sämsta samvete och tänkte att nu kommer folk bli skitsura. Till min glädje förstod typ alla, vilket gjorde att stenen från hjärtat föll. Fredag natt efter jobb, skola och badminton sov jag typ 12 timmar och fattade inte hur det gick till, förrän jag vaknade och knappt kunde svälja. Så; denna plugghelg med inställt kalas blev jag till råga på allt svinförkyld. Hur typiskt är inte det? Är det mitt straff för att jag ställde in kanske? Eller är det för att jag stressat upp mig? Oavsett så måste jag återgå till plugget nu, även om jag inte tror att så mycket fastnar. Adios.

.

Måste man?:

På senaste tiden har jag fått en soda stream (förutom att han påminner mig hela tiden om hur hemskt det är att de där apparaterna tillverkas av stackars små barn i Palestina som arbetar under hemska förhållanden, så nu vågar jag knappt använda maskinen eftersom jag får en klump i magen varje gång), duntofflor sköna som kuddar att sova i eftersom jag alltid är så kall om fötterna och småhaltar på morgnarna, sånna där man kan vicka på tårna i utan att de kläms och som är alleles för stora så att de alltid ligger på golvet på morgonen istället för att sitta på fötterna (förutom att jag aldrig hittar dem då M sover hos mig tills jag märker att han har tagit på sig dem och inte säger något förrän jag märker det). Sen har jag fått ett skitstort minneskort till digitalkameran (förutom att det jag fick först var så stort att min kamera inte klarade av det) och en mojäng att sätta fast mobilen i när jag joggar.
.
M är faktiskt skitbra på att köpa presenter och själv är jag jävligt dålig. Folk börjar snacka julklappar och hur många har du köpt och hur ska man hinna, och själv sitter jag som vanligt utan julpyssel och utan julklappar och undrar hur det snart kan vara jul och so what? Är det inte bättre att ge presenter när man vill, istället för att falla för denna jävla hysteri som bara är ett knep för att gynna handeln? Min julklappskvot av M är redan uppfylld för länge sedan och jag är mer än nöjd.
.

It´s all about Bloggande:

Mamma ringde häromdagen och sa att du skriver ju aldrig vad du gör längre i din blogg, så nu måste man ju ringa. Förvisso skämtsamt, men ändock sant. På alfapetkvällen hos mormor i söndags sa min morbror att det är bara självupptagna egoister som skriver bloggar, medan jag i mitt stilla sinne tänkte att det kanske bara är självupptagna egoister som tänker så, som inte bryr sig om att läsa om andras liv? Jag pendlar alltid mellan att skriva Om Mitt Liv vs Inte Skriva Om Mitt Liv. För egentligen - vem bryr sig om mina alfapetkvällar hos mormor, mitt hembakta nyttiga bröd, nya glasögon, avklarade tentor i skolan, träning, juristassistent-jobb och kundtjänst-jobb på Sun? Någon mer än mamma?
.

It´s all about Nothing:

Ok, snart off to redovisning på högskolan (vilket gör att jag inte kan koncentrera mig på något annat, t.ex. duggan jag har på måndag på universitetet).
.
Jag drömde om en jättezebra i natt som höll på att trampa ned hela stan. Vad kan det betyda?
.

It's all about long - but no completely lost - friends;

Igår, på en halvtimmes promenad mellan Hallonbergen och Sundbyberg, gick jag försjunken i minnen av två personer jag inte träffat på flera år men som betyder väldigt mycket för mig eftersom åtminstone en av dem är en av de få som följt min sida under den viktigaste perioden av mitt liv. Jag har inte behövt återberätta saker för henne, för hon stod där bredvid och såg allt med egna ögon. Hon vet hur det känns att vara exakt där med exakt dem på Puerto Rico, hon var där när Mario och jag blev tillsammans, hon var där när han gjorde slut, och har varit med i alla möjliga situationer genom flera olika länder. Miriam och jag träffades min andra kväll på Puerto Rico våren år 2000 på en fest hos Grodan, kvällen då jag kände att this is life. Vårat gäng där var som en stark bubbla som ingen kunde spräcka. -
.
Nyår 2000-2001 tillbringades i Stockholm med Mario, Miriam och Natalie; puertoricanska själar i en frusen stad där det snöade så mycket att bussen inte orkade åka upp för backen på väg från mamma utan gled bakåt och över en vägskylt, snöänglarna snöade igen och händerna blev röda av kyla. I januari tog vi nattåget upp mot Trondheim och satt fast i skogen i strömavbrott, åkte buss på fjäll och besökte trondheimska skolor där Mario och Natalie fick berätta om Puerto Rico dagen efter världens fest. Vi tog tåget till Oslo där Mario och Natalie köpte studentbiljett trots att de inte var norska studenter, och mitt i ingenstans ville konduktören slänga av dem tills Mario skrek på engelska "vad ska du göra? Ska du ta min mammas kreditkort och slip it trough your hands?" Det fanns inga tåg på Puerto Rico, inte ens tunnelbana då, och han hade aldrig sett en konduktör med bärbar kortmaskin. Stackars konduktören lät oss till sist åka efter att Natalie hade fällt några tårar och Miriam bönat och bett på norska. .
.
Efter några dagar fulla av fest och äventyr i Oslo lyssnade jag på Moby i cd-spelaren på tåget på väg mot Stockholm med Mario bredvid mig, med gråtiga ögon eftersom Natalie åkt till flygplatsen och Miriam stannat kvar i Oslo. Året efter bodde Miriam i Sydafrika, och hälsade på oss på Puerto Rico i 10 dagar. Vi badade i vattenfall, gick i regnskogen och såg saker från varandra som inte många andra vet.
.
Våren år 2002, när Mario hade åkt tillbaka till Puerto Rico och mitt liv kändes tomt igen, kom Miriam över till Spanien där jag bodde ett år och stannade hos mig. Hon fick tillvaron lite ljusare igen. Jag fick ett sommarjobb på ett hotell uppe i bergen, och innan jag kunde börja jobba åkte hon dit i mitt ställe men kom hem igen efter bara några dagar eftersom det var så isolerat. Hon längtade hem till Norge efter alla år utomlands, och efter ett tag hos mig stack hon vidare till Madrid innan hon åkte till Oslo ett tag innan det var dax att åka vidare mot Sydafrika och sedan USA igen. .
.
Jag hälsade på Miriam igen i Oslo när jag var som mest ledsen. Jag kände mig som en grå mus på centralstationen och Miriam såg på mig med stora, blå ögon. Jag kände att allt höll på att rinna ut mellan fingrarna, att det gamla aldrig mer skulle komma tillbaka. Natalie hade flyttat till San Francisco där hon gift sig med en fransman, jag tappade bort både henne och Miriam, det tog slut med Mario år 2003 på Puerto Rico och jag flyttade hem igen. Ett nytt kapitel, sades det. ,
.
Åren har gått. Jag mailade Miriam och Natalie ett par gånger, försökte ringa, fick något vykort, men som vanligt kommer det in nya människor i ens liv och man stoppar in de gamla i garderoben för att ta fram dem någon gång i framtiden, kanske till nästa säsong, kanske aldrig mer. Sedan kommer vissa dagar då saknaden är så stark igen, då man vill ha tillbaka de där stunderna för allt i världen och man känner lukten av havet och hör varandras skratt, ser varandras tårar och behöver inte säga så mycket. Dagar då man saknar den där speciella samhörigheten som inte går att uttrycka i ord, och som alltid finns där även om man inte ser eller hör varandra i verkligheten. .
.
Och så plötsligt Facebook; där hittar jag Miriam. Och igårkväll, efter halvtimmes-promenaden då jag tänkte på allt det jag skrivit ovan och berättade om för M, då poppade det upp en friend request på Facebook från Natalie. Timing mina vänner, det är timing. .
.

It´s all about att få besök, det enda som får mig att städa:

Jag är en sån där som alltid vill ha det rent och snyggt hos mig, men alltid krossar illusionen varje gång jag ska få besök. Medan jag sneglar mot stolar fulla av kläder och olika berg av böcker och papper på köksbordet inser jag att shit, jag måste städa, när dammsög jag egentligen senast? Och det här med att få besök verkar tydligen innefatta även rörmokare, eftersom jag idag såg mig själv stå och renspola hela badrummet, dammsuga hallen och slänga tidningshögen (tack mormor för DN, men vem hinner egentligen läsa den varje dag? Eller ens på vardagarna?).
.
Imorgon klockan 08 (vilket för snickare/målare/rörmokare förvisso kan innebära allt mellan 07-10, men vid 8:55 går jag hemifrån, oh sweet sovmorgon) kommer nämligen hyresföreningens rörmokare för att kolla min toalett eftersom jag har problem med spolningen (;hans uttryck. Min felanmälan är att ett rör har gått sönder så att jag har fått stänga av kallvattnet i badrummet och spolknappen är totalväck). Städa för en rörmokare alltså, som kommer gå in med smutsiga skor, lämna en enda röra efter sig, inte bry sig ett skit om hur det ser ut, och sedan gå igen för att komma tillbaka igen igen igen och igen innan allt är klart. Halleluja. Att få besök är det enda som får mig att städa, tydligen vem besöket än är.
.