It's all about long - but no completely lost - friends;

Igår, på en halvtimmes promenad mellan Hallonbergen och Sundbyberg, gick jag försjunken i minnen av två personer jag inte träffat på flera år men som betyder väldigt mycket för mig eftersom åtminstone en av dem är en av de få som följt min sida under den viktigaste perioden av mitt liv. Jag har inte behövt återberätta saker för henne, för hon stod där bredvid och såg allt med egna ögon. Hon vet hur det känns att vara exakt där med exakt dem på Puerto Rico, hon var där när Mario och jag blev tillsammans, hon var där när han gjorde slut, och har varit med i alla möjliga situationer genom flera olika länder. Miriam och jag träffades min andra kväll på Puerto Rico våren år 2000 på en fest hos Grodan, kvällen då jag kände att this is life. Vårat gäng där var som en stark bubbla som ingen kunde spräcka. -
.
Nyår 2000-2001 tillbringades i Stockholm med Mario, Miriam och Natalie; puertoricanska själar i en frusen stad där det snöade så mycket att bussen inte orkade åka upp för backen på väg från mamma utan gled bakåt och över en vägskylt, snöänglarna snöade igen och händerna blev röda av kyla. I januari tog vi nattåget upp mot Trondheim och satt fast i skogen i strömavbrott, åkte buss på fjäll och besökte trondheimska skolor där Mario och Natalie fick berätta om Puerto Rico dagen efter världens fest. Vi tog tåget till Oslo där Mario och Natalie köpte studentbiljett trots att de inte var norska studenter, och mitt i ingenstans ville konduktören slänga av dem tills Mario skrek på engelska "vad ska du göra? Ska du ta min mammas kreditkort och slip it trough your hands?" Det fanns inga tåg på Puerto Rico, inte ens tunnelbana då, och han hade aldrig sett en konduktör med bärbar kortmaskin. Stackars konduktören lät oss till sist åka efter att Natalie hade fällt några tårar och Miriam bönat och bett på norska. .
.
Efter några dagar fulla av fest och äventyr i Oslo lyssnade jag på Moby i cd-spelaren på tåget på väg mot Stockholm med Mario bredvid mig, med gråtiga ögon eftersom Natalie åkt till flygplatsen och Miriam stannat kvar i Oslo. Året efter bodde Miriam i Sydafrika, och hälsade på oss på Puerto Rico i 10 dagar. Vi badade i vattenfall, gick i regnskogen och såg saker från varandra som inte många andra vet.
.
Våren år 2002, när Mario hade åkt tillbaka till Puerto Rico och mitt liv kändes tomt igen, kom Miriam över till Spanien där jag bodde ett år och stannade hos mig. Hon fick tillvaron lite ljusare igen. Jag fick ett sommarjobb på ett hotell uppe i bergen, och innan jag kunde börja jobba åkte hon dit i mitt ställe men kom hem igen efter bara några dagar eftersom det var så isolerat. Hon längtade hem till Norge efter alla år utomlands, och efter ett tag hos mig stack hon vidare till Madrid innan hon åkte till Oslo ett tag innan det var dax att åka vidare mot Sydafrika och sedan USA igen. .
.
Jag hälsade på Miriam igen i Oslo när jag var som mest ledsen. Jag kände mig som en grå mus på centralstationen och Miriam såg på mig med stora, blå ögon. Jag kände att allt höll på att rinna ut mellan fingrarna, att det gamla aldrig mer skulle komma tillbaka. Natalie hade flyttat till San Francisco där hon gift sig med en fransman, jag tappade bort både henne och Miriam, det tog slut med Mario år 2003 på Puerto Rico och jag flyttade hem igen. Ett nytt kapitel, sades det. ,
.
Åren har gått. Jag mailade Miriam och Natalie ett par gånger, försökte ringa, fick något vykort, men som vanligt kommer det in nya människor i ens liv och man stoppar in de gamla i garderoben för att ta fram dem någon gång i framtiden, kanske till nästa säsong, kanske aldrig mer. Sedan kommer vissa dagar då saknaden är så stark igen, då man vill ha tillbaka de där stunderna för allt i världen och man känner lukten av havet och hör varandras skratt, ser varandras tårar och behöver inte säga så mycket. Dagar då man saknar den där speciella samhörigheten som inte går att uttrycka i ord, och som alltid finns där även om man inte ser eller hör varandra i verkligheten. .
.
Och så plötsligt Facebook; där hittar jag Miriam. Och igårkväll, efter halvtimmes-promenaden då jag tänkte på allt det jag skrivit ovan och berättade om för M, då poppade det upp en friend request på Facebook från Natalie. Timing mina vänner, det är timing. .
.