Tuesday, April 07, 2009

It´s all about Mixed Adventures, part 1:

Sommardag januari 2005, Cochabamba, Bolivia.
.
Syster, bror, mamma, låtsaspappa och jag satt i Mitchubichin för att åka upp i bergen runt Cochabamba och vidare till Parque Tunari där det fanns en lagun. Bergen såg ju så små ut, hur lång tid kunde det ta? Färden började, och vägarna såg ut som flodbottnar där bilen hackade sig fram.
.
Vi stannade till vid ett vattenfall, tog upp en man som liftade till lagunen där han bodde, och resan gick vidare bland stup och stenar (ett under att mamma inte fick panik som lider av extrem höjdskräck). Plötsligt hade träd fallit ned rakt över vägen, så vi var tvugna att åka tillbaka tills vi hittade en gammal indian som frenetiskt tuggade kokablad och inte kunde spanska. Han lånade ut en yxa och vi högg oss igenom träden så att vi kunde åka vidare. Min låtsaspappa hade en påse kokablad med sig och höll ögonen på vägen och stupen medan han tuggade metodiskt.
.
Vi kom upp på 4400 meter över havet, åkte genom molnen, skymtade en indiankvinna och ett lamadjur i det kala landskapet, såg ner över hela Cochabamba och drog kläderna hårt om oss. Efter 2 ½ timme kom vi fram till lagunen, släppte av mannen, och småsyskonen frös i sina shorts och 5 plusgrader. Mannen berättade att det hade varit snö på morgonen, och att det fanns pumor, rävar, ormar, kaniner och kondorer runt lagunen, men vi såg bara fasaner.

Mannen hade tre gäster hos sig och frågade om de kunde få lifta med oss tillbaka till Cochabamba så att de slapp gå hela vägen, och vi åtta personer klämde in oss på de sju säten som fanns och började bege oss nedåt längs overkligt läskiga stup och minimala vägar. Då vi passerade platsen där vi hade huggit bort trädgrenarna satt mannen på en sten och väntade på att få tillbaka yxan, alldeles svart av smuts och med läppar illgröna av alla kokablad. En av de som liftade med oss pratade quechua och kunde vara tolk, och mannen fick tillbaka sin yxa och resten av min låtsaspappas kokablad.
.
Efter detta mötte vi den första och enda bilen på hela resan, och då körde vi i diket så att ena däcket fastnade mellan två stenar. Jag fick känslan av att vi skulle behöva övernatta i bergen och bli påhälsade av pumor och snöflingor, men eftersom vi hade med oss liftare, varav två starka killar, kunde de ganska snabbt få upp bilen igen med hjälp av kroppar och domkraft, och färden kunde fortsätta nedåt igen. Vilken tur att vi hade med oss dem!
.
Fem, sex timmar senare var vi tillbaka i Cochabamba och jag åt en surubi, en fisk från tropikerna.

5 comments:

Nadia said...

åh så vackert! Nu blev jag grymt ressugen.
Har aldrig varit i Cochabamba men blev djupt förälskad i La Paz.

Lala said...

Roligt att läsa dina stories! Man hinner vara med om så mkt när man är bortrest, mycket nytt och annorlunda! Fina bilder!

Anna said...

Ja, och det här var ju med familjen när de bodde där, så det var typ på...hemmaplan, med en infödd likso. Det blir lite annorlunda då.

Pumita said...

Mm, jag vill också... hela östra Bolivia har jag oupptäckt än. Men en dag måste det bli av! GLAD PÅSK på dig!

It´s all about me said...

Pumita - detsamma!! Fast Cochabamba ligger väl i..nordvästra delen, typ? Relativt nära Chile?