Jag är ganska mycket allt eller inget. Typ träna varje dag eller inte träna alls, läsa böcker som en galning eller inga alls, göra massvis med saker på helgen eller inget alls... Och nu är det träningen det gäller; sen ryggen pajjade har jag vaggats in i ett lathetstöcken och får nästan klaustrofobi alternativt torgskräck bara av tanken på gymmet. Jag spelade innebandy med jobbet i tisdags och blev helt slut och försöker verkligen komma in i lagomrutiner. Kanske träna ett par, tre gånger i veckan åtminstone? Varför är det så svårt att vara lagomsvensk?
Jag sitter nu vid köksbordet ute i Tjottahejti och spanar ut mot horisonten och drar mig för att gå på spinningpasset kl 17:30 idag, jag har haft nedräkning sedan jag gick upp och är ganska säker på att jag inte ens kommer gå på det och således har räknat ned och oroat mig i onödan. Antagligen blir jag kvar här och latar in mig ännu mer med en bok i soffan eller skrivandes på mig egen. Så fort snön smälter, då drar jag iallafall på mig löparskorna.
.
Lagom...vad är egentligen lagom?
4 comments:
Jag tycker att det alltid känns motigt att gå till träningen efter ett uppehåll. Det gäller liksom att komma igång tills kroppen själv ber om att få bli tränad. Och sen hålla det på en lagom nivå... varannan dag?
Eller hur! Jag är inte van vid sånna här ofrivilliga uppehåll... Lagom är verkligen individuellt, men typ 3 ggr i veckan är ju rimligt för de flesta.
Lagom är väl en fin omskrivning för "perfekt" - inte för mycket, inte för lite.
Ett oförtjänt utkällt ord tycker jag.
//Torgnysdotter - förvisso inte alls lagom själv
Beror på vad man menar med perfekt förståss... Menar bara: vad är egentligen lagom, för MIG? Jag hittar aldrig den där balansen.
Post a Comment