En Påminnelse Om Lyx:

Med en tung ryggsäck och nyputsade tänder klev jag ikväll in på PRIMO vid Rådhuset där mina kära kursare (och en till) satt vid tända ljus och smuttade på varsitt stort glas vin. Fan, tänkte jag. Alla ska äta och jag har verkligen inte råd. Efter mina tandläkarbesök och en räkning på några tusen kändes det rätt magert i plånboken (Förresten äger jag inte ens en plånbok, allt trycks in i det röda SL-kortsfodralet). Jag tänkte i vilket fall nöja mig ett glas vatten när Tereze sa att hon skulle bjuda mig. Nej nej nej, svarade jag blygt, jag som aldrig är blyg. Verkligen inte, jag klarar mig, ingen ska bjuda, verkligen inte, nej nej. Efter lite övertalning och ytterligare några nej nej, du ska inte behöva och men jag klarar mig med att bara dricka vatten iallafall satt jag ändå där inom kort med en lyxig pizza och ett stort glas rött. Utan att betala en spänn. Jag kände mig dum under hela middagen och ännu dummare när notan kom och jag kände att jag borde betala fast jag inte hade råd. 200 pix är ändå 200 pix. Men icke, de delade på notan och jag gick mätt men inte riktigt belåten hem eftersom jag kände mig som ungefär jordens snålaste människa. Jag insåg att jag faktiskt måste jobba mer om jag ska kunna göra sånt här. Jag inbillar mig alltid att jag inte behöver lite lyx i vardagen, men så sitter jag där igen och påminns om varför det är så bra med pengar och hur lyxigt man kan leva.
.
Tack kära vänner, tack! Jag lovar att bjuda igen när jag kan.
.