Sueño con serpientes:

Vinden prasslar i löven och bambun gnids mot varandra medan det fortfarande är ganska svalt ute. Grinden står på glänt fast den borde vara stängd, och jag smiter försiktigt in tillsammans med en ödla. Vakten har somnat på sin halvtrasiga stol med kepsen neddragen över ögonen. Jag går mot trädet, den bekanta gamla vägen som jag gått så många gånger, stannar och ser att han sitter där på trottoarkanten med benen i kors och klinkar på sin gitarr. Håret hänger ned över hans axlar och för hans ansikte så att jag inte kan se det. Han hör inte när jag kommer, ser inte när jag står där och lyssnar på gitarren som blandas samman med vinden, förstår inte att jag går förbi eller att jag någonsin varit där.
.
Jag vaknar med ett ryck och stirrar upp i taket. Det enda som hörs är den hörselskadade grannens tv och ute faller snöblandat regn. Det tar några sekunder innan jag förstår var jag är, men sedan är jag tillbaka och glömmer att jag stod där, glömmer att jag gick förbi och att jag någonsin varit där.
.
.