Juni, 2006.

Vi satt tillbakalutade i varsin halvtrasig fåtölj medan regnet sipprade in under dörren. Det rann in genom fönstrena, men vi sket i precis allting. När det slutade regna tog vi Camilos bil och åkte igenom det området i Río Piedras som är mest Karibien på hela Puerto Rico, och köpte silikon för att kunna täta persiennerna där bara mer och mer vatten läckte in för varje dag. En uteliggare stod i trasiga kläder och letade mat i soptunnorna på andra sidan vägen. I ena handen hade han en stor blank, röd kam som han kammade sig med hela tiden, medan den andra handen grävde i tunnorna med skräp. Håret låg perfekt bakåtkammat och nästan sken som nypolerat lack. Den scenen representerade hela Puerto Rico för mig just då; landet av motsägelsefullheter..

Camilo startade bilen och satte på en gammal skiva med Cerati. Tre år sedan jag var här sist, men det kändes som igår. Bort mot horisonten satt Mario i Trujillo Alto och spelade gitarr, bambuträdet hos Chemi stod kvar där det alltid hade stått, menyn på Vidy´s var densamma, och de små trädgrodorna (coquies) sjöng lika starkt varje natt.

.

Jag släppte taget, och bakom regnmolnen tittade solen fram.

.

.