Grannarna hade fest igen. Jävla puertoricaner, som aldrig sov eller verkade jobba. Jag vred mig i sängen tills jag blev galen, stirrade på fläkten som vispade runt den varma luften medan en kackerlacka tog sig in genom fönstret utan glas. Jag suckade trött och irriterad innan jag knackade på hos dem och bad dem vara lite tystare. "Kom igen, var inte så tråkig svenskan, festa med oss istället!" Klockan var 04 och jag skulle upp om tvåochenhalv timme, vänta på bussen utan tidtabell, hoppas på att få sitta bland de andra lika fattiga som jag som inte hade bil, åka förbi floden med den smutsiga pelikanen, och jobba fram till klockan fem för att sedan ta bussen hem igen för att vänta på att nästa fest skulle sätta igång. Grannen nedanför var en förtidspensionerad polis och smed planer på att fixa en kissbomb och kasta upp på några andra grannar, som gillade att sjunga mexikanska folkvisor eller spela åttiotalshårdrock inpå småtimmarna. Tillslut, efter tre månaders sömnlöshet i lägenheten vi hade målat så fint, flyttade vi ned till bottenplanet utan fönster och äntligen fick jag sova. Jag såg ingenting, men jag fick sova.
.
No comments:
Post a Comment