Var precis på läkarbesök hos Dr.Hoq från Bangladesh. Fick utskriven ögonsalva mot min inflammation som spridit sig i halva ansiktet samt en check-up av förkylningen; halsfluss och inget allvarligare. Sedan såg han i mina ögon (ok, det fungerande ögat) att jag var ledsen och började läsa i mina händer. Han sa att han aldrig brukar göra det eftersom svenska läkare förkastar det, men att han såg på mina ögon och mitt födelsedatum att det var något annat, att mycket jobbigt har hänt mig. Och så började han berätta om mig - och jag kände hur allt stämde och hur tårarna kom. Han sa att jag var en drömmare, men att det inte finns någon perfektion. Att jag är väldigt känslig men flexibel, att jag söker en djup kärlek som jag aldrig fått. Egentligen ville jag bara springa därifrån och storgrina, men jag satt kvar medan han höll mina händer. Dr. Hoq från Bangladesh höll mina händer på Vårdcentralen i förorten.
.
När jag kom hem ringde jag Camilo. Det är alltid så bra att prata med honom. Vi pratade tills tiden på telefonkortet tog slut och jag blev på bättre humör. Det kändes nästan som jag var där igen. Under de 40 minuter vi pratade visste jag precis hur det ser ut när han gick till sin bil för att hämta laddaren, när hans mamma kom in i hans rum, hur hans väggar ser ut, hur det luktar, vad de gör för vegetarisk frukost (hans mamma är ett colombianskt mediterande hälsofreak). Den välbekanta känslan av ångest att vi var väg någonstans kom tillbaka. Kanske var vi påväg mot djungeln, ta en båt ut till någon ö, bilen till Arecibo, Río Grande eller kanske San Juan. Känslan av att inte kunna njuta, för att jag aldrig fick stanna..
No comments:
Post a Comment