Saturday, June 09, 2007

Juni, 1999.


Som ett litet tillägg till mina åtta års junimånader, kommer den nionde och första, hur allting började -Den där månaden då jag tog studenten, hade flyttat hemifrån två månader tidigare, befann mig på Dominikanska Republiken och insåg vad jag hade saknat i hela mitt liv och vad jag ville göra i min framtid. Det var då, alldeles just då, på den ön, som allting föll på plats och jag insåg varför jag aldrig riktigt hade passat in. Det var då mina kompisar och jag satt och sörplade i oss all-inclusive drinkar på den ena hotellbaren som jag fick syn på en lustig typ som stod och vinglade på barnscenen. Han hade en stor svart hatt med en fjäder i, en svart kostym som var uppknäppt och förstor, långt mörkt tjockt hår som var lite trassligt. Han såg ut att vara i min ålder, hade nästan ett indianskt utseende blandat med ögon som Jhonny Depp. Vilken idiot han var som hade ställt sig bland barnen helt full och ragglade omkring. Han var puertorican och var där på studentresa precis som vi, bara det att han var en av ungefär hundra. Puertoricaner som tar studenten brukar åka till Dominikanska Republiken, ungefär som vi åker till Gotland. Mina kompisar och jag hade haft en lugn vecka i ett nästan tomt hotell, degat på stranden och druckit drinkar, läst böcker och diskuterat livet, men nu hade hotellet invaderats av en hord puertoricaner och det blev aldrig tyst igen. Varken då, eller när jag åkte hem.
.
Det var då, alldeles just då, med blixtar i horisonten och Mario med gitarr under bar himmel, svettiga kroppar som dansade merengue på discot Luna och tonåringarna utanför som cyklade på för små cyklar, som jag hittade mig själv efter att ha varit bortappad, vilsen och osäker i hela mitt liv. Då, alldeles just då, började jag leva.
.

8 comments:

delinda said...

hola guapa =) fint du skriver. hoppas allt bra =)

annaluna said...

Delinda: Gracias nena!! Espero q lo hayas pasado bien por Grecia?? Suerte con todo! Besitos.

rob said...

vos y yo hablamos como desde esa época, ¿o no?

annaluna said...

Rob: No, pero desde la primavera del 2000! Te acuerdas? Estaba en Puerto Rico...

Gabba said...

No se donde esta? Haha. sorry. Du är stark som skriver om detta nu, och jag tycker verkligen att det ÄR såna saker som gör att man hittar sig själv. Alltså, starka upplevelser, både starka på ett positivt sätt, och starka alltså genom kriser. Du ÄR stark. Och du är bäst! Besitos.

annaluna said...

Gabba-gracias igual, mi amor!!

sara said...

men har du tänkt på det här med att hitta sig själv på resor; är det alldeles säkert att det där nyhittade jaget följer med en hem, eller blir det bara kvar i resejaget? jag har jobbat hårt på att mitt JAG ska hänga med hem också, och jag tror att det här är första gången jag lyckats...

annaluna said...

Sara: ja, jag har tänkt på det...och jag har lyckats. Kanske inte första eller andra gången, men sedan. Tror jag.