Monday, September 15, 2008

Jag kommer aldrig glömma dig farmor.




Även fast det är livets gång känns det så overkligt när det väl händer. Det mest naturliga i världen, som att födas och dö, är det som känns mest ofattbart av allt.

Varför stannar inte världen upp?

Hur kan du vara borta när alla minnen är lika levande som innan?


Så många gånger jag har tänkt på den här dagen och hur jag skulle klara mig igenom den, och så kom dagen och det kändes som jag gick sönder i bitar, och ändå sitter jag här och kan inte förstå. När du låg där så stilla med en blomma i handen och med slät hy väntade jag bara på att du skulle resa dig upp och säga smörj mig på ryggen. Jag trodde att du skulle leva för alltid, att du var odödlig, och det tror jag fortfarande.

Lilla älskade farmor, var finns du nu?

I fredags klämde du min hand med dina små, varma fingrar fast du var medvetslös, och igår var de kalla, bleka och stela.

Det var inte du.

Jag har ditt fina foto från 1943 på köksbordet, 21 år gammal och så ung och söt. Hur kan det vara du som nu ligger i ett bårhus och väntar på att begravas?

Hur kan vi aldrig mer få åka till dig och skratta åt dina skämt, skicka vykort till dig från alla resor, ringa till dig, fira påsk med dig?

Sista gången du var du, när vi var hos dig i somras, skrattade jag så mycket att jag grät, och det är de stunderna jag aldrig kommer glömma. Jag kommer heller aldrig glömma hur du kramade min hand när jag var liten och inte vågade vara vaken längst, hur du tålmodigt låg bredvid mig på madrassen på golvet så att jag kände mig trygg.

Lilla älskade farmor, jag kommer aldrig glömma dig.

.

11 comments:

mimmi said...

Ursh vad tråkigt, jag beklagar sorgen. Jag tänker/tänkte EXAKT som dig med min farmor!

egon said...

åh jag beklagar :( kram

Lala said...

Snyyyyft! Jag förstår dig precis! Jag trodde aldrig jag skulle överleva den dagen momma dog...men det är konstigt...man GÖR det..och snart har det gått två år. TVÅ ÅR. Man får leva på alla fina minnen man har! och gråtagråtagråta! KRAM!

annaluna said...

Jag tänkte på dig Lala när farmor dog, jag minns verkligen din djupa sorg och tänkte på hur JÄVLA ILLA det skulle bli den dagen JAG fick vara med om samma sorg...och nu sitter jag här och fattar ingenting, fy fan. KRAM.

Emmama. said...

Jag beklagar verkligen sorgen! Det är så hemskt när det händer!

annaluna said...

Tack alla ni.

MajjaStar said...

Fy fan vad tungt det är.
Hoppas att de är på ett bra ställe nu.
Stor kram.

pim said...

vad fint att ha sån fin kontakt med sina far/morföräldrar. det saknade jag

Maja said...

Kan inte säga :vet hur det känns, då vi alla känner olika när någon går bort.

Men jag kan säga att det är tur att man har minnen att leva vidare på.

Jag är helt säker på att din farmor finns omkring dig nu, hon vakar över dig vännen.

Stor Kram

Anonymous said...

Vad vacker hon var och ni var väldigt lika :) Beklagar ännu en gång. KRAM Hanna J

annaluna said...

TACK alla
Och Hanna J -ja, vi är...VAR...otroligt lika!!