Jag älskar mat. Älskarälskarälskar. Att laga den, att äta den, att titta på den. Det bästa med nya städer och länder är att spana in mataffärerna, marknaderna, landets eller stadens specialiteter. Att drömma sig bort i bakverk, skriva in recept i egna kokboken och storhandla.Det finns dock en dag per månad då jag inte är sugen på någonting. Det spelar ingen roll att både frysen, kylen och alla skafferier är fullproppade med alla favoriter. Manchego, getost, fårost, avokados, pistagenötter, fetaost, halloumi, blåbärsproviva, frysta bär, yoghurt och fil, keso, färskpotatis, lax, räkor,tonfisk, rödspätta, grönsaker i alla dess former, ruccola, bladspenat, grapefruits. Ingenting lockar. Jag öppnar kylen, stänger den. Öppnar frysen, stänger den. Ingenting. Så jävla bra, faktiskt. Önskar att fler dagar var som den här, första mensdagen, då kanske jag kunde gå ner de där 5 kilona som jag hatar.
.Ska iallafall läsa ut Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva innan jag ska ta en långpromenad hem till kusinen och sötaste kusinbarnet Nerea. På måndag ska jag till jobbet igen och får extra ont i magen av tanken på att öppna mailen efter tre veckors ignorans. Aj. Tur att jag har en massa mat att trösta mig med när jag kommer hem sen.

Strax efter förra midsommaren åkte pappa, syster och jag upp till Fagersta och hälsade på farmor, skrattade tills tårarna rann och åkte sedan vidare till Dalarna med mormor och morbror. Jag minns att jag tänkte att det här, det ska jag alltid minnas, för innerst inne visste jag att farmor inte skulle leva så länge till. Nu känner jag snart samma sak med mormor, jag känner hur gammal hon börjar bli, att tiden rinner ifrån oss, att midsomrarna bara dundrar förbi, att åren går alldeles för fort.
Vi passerade ett naturreservat...















