Döden.

Det var en sådan där varm, solig karibisk dag som så många andra. Det blåste kraftiga vindar och havet var oroligt. Jag stack ned min tå i vattnet medan de andra fortfarande sov inne i strandhuset. Själv hade jag sovit i en bil och vaknat när solen gick upp som det stekande eldklot det är. En helikopter cirkulerade runt ovanför och palmbladen vek åt sidan, stranden tom i några minuter till innan folk började vakna till liv. Jag började gå bortåt, ville fortsätta i min tystnad. Efter ett litet tag kom jag till en folksamling där helikoptern hade stannat. Under ett plastskynke låg en död kille i min ålder, och jag hamnade precis bredvid en man som inte kunde stå still. Svetten låg som en hinna över hans panna och blicken flackade. När de förde bort skynket från den dödes ansikte förvreds mannens ansikte och hans ben vek sig. Det var hans son. Han son som låg där vit och kall, med blå läppar och håret intrasslat. Faderns blick sitter för alltid kvar i mig, ångesten och sorgen när han sjönk ihop i sanden och fortsatte att skrika. Jag gick tillbaka mot strandhuset, de andra hade redan satt upp ett vindskydd på stranden och börjat festa. Musiken hördes ända bort till det vita skynket där människor stod och grät. Jag ville inte vara kvar längre. Jag passade inte in längre. Det var dax att åka hem.

.

Hantverkarna 4.

.........................En vägg i Palermo, Buenos Aires.

När jag kom hem efter 01 i natt hittade jag en trevlig lapp innanför dörren från mina kära vänner hantverkarna: Arbetet uppskjutet på grund av bla bla bla, och imorn torsdag samt fredag behöver vi komma in och laga hålet i er lägenhet, bla bla bla. Men vad fan, imorn är jag ledig och ska flyttpacka, njuta av 22+ och sol med kanske picnic i brunnsviken med min bästa vän, springa runt i hög musik bland alla mina utspridda saker, och inte en jävel kommer in i min lägenhet förutom jag. Nu var det det där med framförhållning igen. Har inte hört ett smack på ungefär 10 dagar sedan de var och högg ett stort hål i min vägg under diskbänken, och så kan de inte ens meddela om arbete i lägenheten ett par dagar innan? Jag åkte hemifrån tidigt imorse, gymmade innan jobbet och sen har det varit annat kul, och hur kan de räkna med att alla är hemma hela tiden? Jag fattar det bara inte. Jag kanske tar tillbaka det där om att hantverkarna skulle vara mina kära vänner. Jag vet inte ens vad de heter, och jag hoppas att jag slipper få veta i framtiden.
.

Staden.

.........................Brorsan tar en liten nap mellan husen.

............................Foto taget av min bror Nicolás
.

Världens absolut häftigaste stad; Machu Picchu, byggd ungefär år 1440 av Inka-indianerna i Perú. Tack och lov hittade spanjorerna aldrig dit när de annars plundrade och dödade befolkningen på 1500-talet. Att få komma dit den 1:a januari 2005 var en dröm som gick i uppfyllelse, och att titta ned för stupen på 500 meter var så högt och obegripligt att det knappt gick att vara höjdrädd. Jag kan inte förstå hur de kunde bygga den här staden på ett halvkilometer högt berg, och förutom det vet jag inte hur många meter över havet. Inte ens spanjorerna som hade hästar och gevär kunde hitta dit. Staden glömdes bort under flera hundra år innan den "hittades" igen år 1911. Det går inte ens att förstå hur mäktigt det är på bild, man måste vara där själv.

.

Flyttpackandet.

.....................Kranarna i Puerto Madero, Buenos Aires.

Det är lördag, solen skiner och jag försöker flyttpacka. Som vanligt skjuter jag upp allting i sista sekund, och så finns det ju tusen andra saker att göra som är två tusen gånger roligare. Jag önskar att dygnen hade 48 timmar så att man kunde klämma in tre tusen roliga saker till.

.
På tisdag kommer min syster hem från Buenos Aires. Det känns lite konstigt när jag tänker på att jag antagligen aldrig mer kommer åka dit. När folk jag lärt känna där frågar mig på msn när (obeservera; när, inte om) jag kommer tillbaka svarar jag "antagligen aldrig, andra platser kallar". För så är det ju. Ju mer man reser, ju mer märker man hur lite man sett av världen. Ju mer man lär sig, ju mer finns det att lära sig. Och är det någonstanns jag åker tillbaka till, är det alltid Puerto Rico. Fortfarande om jag mår dåligt någon sekund, är det dit jag längtar. Som tur var är jag- peppar peppar- en såndär fjantig lycklig människa som njuter av varje dag (vilket jag aldrig trodde jag skulle få uppleva för några år sedan).
.

Hantverkarna har trasslat sig in i mina drömmar ett par gånger, att de tagit sig in trots att de inte haft nycklar medan jag sover. Jag fattar inte riktigt verkligheten heller: Stambytet är "klart" och de var aldrig ens inne i mitt badrum. I köket har jag ett 50*50 cm stort hål in till alla rör under diskbänken. Inga nya lappar, inga leriga spår i trapphuset. De verkar klara. Jag skiter i vilket, jag flyttar den 1:a maj.

.

.

Hantverkarna 3.

.
..................Buenos Aires, mars 2007.

Efter mycket tjafs och strul tog sig hantverkarna in i min lägenhet medan jag passade på att sova hos pappa. Jag hade plockat bort varenda pinal i badrummet(det är ganska mycket som får plats i ett badrum ska jag säga er) eftersom de, enligt lappen skulle "montera loss toaletten och sätta tillbaka den mot kvällen. Ta gärna bort så mycket som möjligt i badrummet eftersom det kan bli lite dammigt". Men så trevligt då, när man märker att de inte ens varit inne i ens badrum utan klampat in i kokvrån och rivit ut precis allting och slängt i en hög på golvet bland damm, påsar fyllda med slemvatten och de rena tvättsvamparna i skiten. (städa efter sig, vad är det?) Under diskhon har jag nu ett stort hål. Är det så illa, att hantverkarna här inte ser skillnad på ett badrum och en kokvrå? Nu släpper jag fan inte in dem igen.

.

Egentligen är allt det här väldigt banala saker när människor runt om i världen svälter, dör, misshandlas och lider. Igår fick jag veta att en av mina närmsta vänners pappa dött. Det gör så ont i mig att veta hur en person jag tycker väldigt mycket om lider. Cancer är bland det läskigaste jag vet.

.

.

Beroendet.

.

Idag när jag trippade iväg till jobbet kände jag mig som en total misfit. De få gånger jag har högklackat har absolut ingen annan det. Alla andra dagar, när jag alltid har gympaskor, glider resten av Stockholm fram i höga stövlar, stilettklackar och pumps. Idag var jag i vilket fall tvungen att ha högre skor för att skona mina stackars hälar. På fem dagar har jag gått 10 timmar promenad inkl. jogging, och utöver det stått på jobbet. Min ena tå är inte en fröjd för ögat direkt med blåsa på blåsa, och mina hälar börjar kännas mörbultade.

.

En annan iakttagelse jag gjort är att jag är bloggberoende. Jag har favoritbloggar, bra bloggar och andra-hands-sorterings-bloggar på "mina favoriter"som jag kollar säkert fem gånger per dag, tänker ständigt "det här ska jag skriva i min blogg" och går och drömmer mig bort i formuleringar. Igår mellan promenad, jobb, middag med pappa och alfapet-kväll hos mormor, gick jag och tänkte något i stil med "om X skulle dö...hur skulle jag då formulera det i min blogg?" Det var droppen. En oskyldig blogg som startades för att skriva för min egen del, har urartat i ett skrivande om banala saker som egentligen ingen borde bry sig om (vem skulle egentligen bry sig om t.ex. mina hantverkare om det inte vore för att jag skriver om dem på ett underhållande-om än sant- sätt?) Jag måste göra någonting åt det här.

.

Hantverkarna 2.

.

Jag måste vara galen som går upp kl. 06:40 en lördagsmorgon för att gå långpromenad med M och eventuellt gymma innan jobbet (som jag inte börjar förrän ungefär 6h senare) Solen skiner och jag ska även jobba imorgon, så man måste ju passa på att njuta av vädret (tant-varning). Jag längtar till Skärgården som fan.

.

För att uppdatera er om hantverkarna så var det inte ens en jävel som ringde på när jag satt här och småskrattade elakt för mig själv tänkandes på min plan att inte öppna dörren. Det kan väl hända att de ringde på runt 07 och jag inte hörde det, men de kunde ju ha lämnat en lapp (är det ens krav på att vara läs- och skrivkunnig som hantverkare? De verkar ju inte känna till "lappar", "normala tider" eller efternamn på dörrar iallafall. Och ja, jag snackar om dem som om de vore från en och samma sekt). Vattnet var på hela dagen och jag gick inte förrän framåt 12:30-snåret. När B kom hit, och jag inte var här, mötte han två snubbar (han undrade om de verkligen var hantverkare eftersom de inte hade blå hängselbyxor) som stod och chit-chattade utanför min dörr. "Här bor det nån som inte verkar bry sig" , "vi har försökt ta oss in här flera gånger" osv. När de frågade B om han kände till vem som bodde innanför dörren sa han "nä, jag har åkt till fel våning, ojsan då"- hoppade in i hissen igen och smet upp till våning 13.

.

På måndag antar jag att jag måste ringa dem och spela dum, fråga om de hade tänkt att komma snart och att jag fick lappen på fredagskvällen-om att de skulle komma fredag-dag. Annars lär jag väl bli anklagad för nått slags trots och icke-samarbetande, och när de väl kommer kanske de kommer hämnas och typ kissar i mitt badkar.

.

Jag undrar; vem kan vara tillsammans med en hantverkare? Så fort han säger vad han jobbar med skulle jag fly fältet. Hantverkare är inte bara ett yrke, det är en livsstil.

.

Hantverkarna.

.

När jag ligger här i min vita soffa efter att ha tagit ett rosa, argentinskt menspiller som smakar godis, lagom dåsig och seg, dimper det ned något som låter som ett stort, roligt paket i brevinkastet. När jag orkar ta mig dit är det ett litet, lätt A4:a papper från Hantverkarna med texten: "...De behöver ha tillträde till lägenheten imorgon fredag den 13 april och måndag 16 april". Återigen undrar jag: VAD är det för fel på hantverkare? De borde gå en kurs á lá "lär dig att ha bättre framförhållning". Hur kan de räkna med att varenda människa sitter hemma en torsdagseftermiddag (speciellt i en etta för ynglingar som jag) och sover hemma varje natt, och så fort de hör något i brevinkastet springer dit och sedan med glada steg kastar sig in i badrummet för att plocka bort alla saker? Till råga på allt väcktes jag imorse av ilskna ringsignaler på dörren som aldrig tycktes ta slut. Och det var inte första gången. De har alltså, utan att lämnat en lapp, räknat med att jag under 17 dagar inte ska ha en pinal i badrummet och så fort de ringer på, typ kl 07 på morgonen, flyga upp och släppa in männen med de äckliga skorna i min lägenhet för att riva upp mitt badrum. När de nu försökt ta sig in flera gånger (man ser spåren efter dem utanför, nyckeltuben som sitter och gapar på dörren, och säkert en smärre kletig ringklocka) fattade de kanske vinken att "Jaha, vi kanske ska lämna en lapp då som vi sa från början att vi skulle..." Imorgon hade de antagligen planerat att börja lite smått, för att säkert lämna hela skiten över helgen och fortsätta på måndagen. No way in hell. Imorgon har jag-excuse me for saying-den värsta mensdagen, och jag vägrar att på morgonen inte ens kunna få byta tampong eller sätta i mina linser. Som straff för hanterverkarnas otroligt dåliga framförhålling och ignorans tänker jag låta dem få smaka på sin egen medicin - jag har alltså dragit till jobbet idag på eftermiddagen och inte alls varit ledig, sen sovit hos min pappa och kommit hem fredag förmiddag innan jobbet igen, då jag hittade den lilla lätt skrynkliga lappen om att de behöver nycklarna till min lägenhet. Ojsan då, vad synd. Nån gång måste de fan lära sig.

.

Utsikten.

. Men så fint det är by night, trots ens grannar. Man hinner se ganska mycket på tre timmars kvällspromenad med sin bästa kompis. Tiden går så fort när man hittar en minicykel, går upp på en backe med utsikt över halva Solna, kollar på nya lägenheten utifrån för en femte gång och spanar in snygga villor.
.

Hissarna.

.

HÄNT I VECKAN:

I den stora hissen står en trasig träbänk på tvären sedan några dagar, och i den lilla en tom spackel-burk. Sällskapet under veckan har bestått av en 18årig-kille som nervöst pillar bort en hårslinga från ögat med sina långa naglar prydda av ljuslila, glittrigt nagellack, en alkholiserad kvinna med två stora hundar som tror att hissen är trasig, då hon i själva verket glömt att trycka på knappen, grannarna som en gång "tappade" sin katt/hund från våning 12 som överlevde men sedan fick avlivas, och som har en barnvagn utanför dörren så att mina kompisar som hälsar på ska säga "jasså, det bor en barnfamilj här också" och jag svarar "nej, de använder barnvagnen för avlastning", och jag fattar aldrig var alla grejjer tar vägen eller hur de ens har fått plats i deras lägenhet, polska damen som bott 35 år i huset som med kraftig brytning berättar om alla "invandrare som flyttat hit och inte fattar hur man ska använda tvättstugan, vilket är bra för oss som fattar nu med nya datoriserade systemet", polska damens släkting som jobbar på mataffären och aldrig hälsar på arbetstid i kassan men gärna i hissen, en familj indier där sonen berättar att hans mamma aldrig är hemma för att hon är på fest varje kväll, en storvuxen skäggig karl som bor under husets mest opopulära par som säger "stackars er som bor på samma våning som dem", några hantverkare i enormt stora kängor och ölmagar som jag frågar när de ska komma och riva upp mitt badrum och de svarar att det har jag fått en lapp med datum om och jag säger nej, och de säger jo, och jag säger nej och att jag borde nog veta om jag hade fått en lapp i min brevlåda och eftersom jag inte har fått det tänkte jag att ni kanske visste, nej ingen aning, jaha tack då och ha en bra dag kära hantverkare.

.

Det är stambyte i huset och inget vatten kl 07-16:30 under 17 dagar. Utanför hissen sitter det en ny lapp med texten "du som snodde min gröna gryta utanför den lilla hissen den dag jag flyttade in, var så vänlig att lämna tillbaka den", och den har ersatt den gamla lappen där det stod något i stil med "du som har snott min badrums-matta under min tvättid, jag hoppas att du får använding för den din snåla fan", som ersatte lappen där det stod "du på våning X, om du inte får tyst på din hund någon gång kommer du att få se på annat", som ersatte lappen där det stod "snälla, lämna tillbaka mina lakan jag ärvt av min avlidna mormor, de betyder mycket för mig", som satt bredvid lappen "Städar.Stryker.Ring!"

.

I mitt hus åker jag hiss med människor som förstår det nya tvättsystemet eller lär känna nya grannar för att de inte förstår tillsammans, sätter upp lappar och river ner lappar, snor folks husgeråd och slänger ut gammalt i hissen, bjuder hantverkarna på kaffe eller försöker kommunicera med dem utan kaffe, trivs och inte trivs, dör (en gubbe hämtades härom dagen) och föder barn, flyttar in eller, som jag; snart flyttar ut.

.

Påsken.

................Pappa och jag vid Kolbäcksån.I vanlig ordning har jag i mitt hem varken påskpynt eller påskägg att skryta med. Jag är inte så mycket för det där med att pyssla och pynta. På sin höjd sätter jag upp en julstjärna av glas i fönstret när det är jul, men det är mest för att mitt fönster inte ska se så tomt ut från utsidan när den ena har större ljusstakar än den andre. Jag trivs bra så. Och nu, efter en dagslång resa till världsmetropolen Fagersta , alias "Här får du livstid", ska jag bädda ner mig i soffan framför en Jackie Chan-film: Jag älskar Hong Kong-action. Påskmaten måste smältas i liggande tillstånd.

Böckerna.

.

Efter ungefär 10 minuters letande i bokhyllan hittade jag den äntligen: Orhan Pamuks "Snö". Jag funderar på att göra en mormor, alltså beta av nobelpristagarna i litteratur. Jag försökte räkna ut hur lång tid det skulle ta att läsa alla, och kom fram till att alldeles för länge med tanke på att första priset delade ut år 1901. Jag har läst något av ungefär 18 stycken, så det fattas med andra ord...några stycken. Som tur var har jag minst 90 minuter resväg per dag då jag kan sitta försjunken (för det mesta) i en bok, och imorse ville jag nästan att det skulle bli stopp i trafiken en kvart så att jag skulle få läsa mer.

.

Pendeltåget.

Jag tror att min honeymoon är över. Att åka pendeltåg är ett helvette. Inte tåget i sig, utan folket som åker med det. Häromdagen på väg hem fick jag nöjet att lyssna på följande trevliga feta rinkebysvenskan av en femtonårig snubbe med keps. Jag citerar "...alltså jag svär jao, om hon blir med barn kommer jag fan hoppa och sparka på hennes mage tills ungen dör. Alltså jag svär jao".
Skratt från kompisarna.
Jag ser mig omkring.
Mannen i min pappas ålder bredvid lyfter inte ens blicken.
Tjejen bakom höjer volymen på sin Ipod medan hon sätter upp skorna på sätet framför sig.
Och jag, tjejen som aldrig kan hålla käften undrar som vanligt vad fan hans problem är. Högt. Tidigare på pendeltåget fick jag det ännu trevligare nöjet att lyssna till tre fjortonåringar som skröt om hur de skulle våldta en tjej, medan en mamma satt bredvid med sin sjuåriga dotter.
.
Sedan har svenskarna mage att klaga på muslimer, araber, afrikaner och alla andra folkslag och hur de behandlar tjejer och stackars dem som tvingas gå i slöja och blir utnyttjade av sina män. Välkommen till Sverige, jämställdhetens land där alla är lika värda och tjejerna behandlas med respekt. Kalla mig gärna för hora också i rena farten, för att jag säger ifrån när du tar mig på häcken.
.

Tidigare.

Det luktade friterade matbananer och nybryggt kaffe. Jag vände mig om i sängen, noterade att jag hade tio nya myggbett och att off-flaskan höll på att ta slut. Kackerlackorna hade dragit sig undan och kvar fanns bara solens strålar som tog sig in genom myggnätet med de stora hålen i. Jag visste att han snart skulle komma och hämta mig, han med de stora bruna ögonen och fräknarna på axlarna. Det pirrade till i magen medan jag halvsnubblade in i badrummet för att ta en kall dusch. Jag hade inte haft något emot att duscha varmt, men varmvatten var en lyx vi inte hade råd att unna oss. Utanför lyste gräset grönt. Det hade regnat så mycket de senaste veckorna att det kändes som att vara i en regnskog trots att förorten med betonghusen låg långt, långt borta från allting som kunde kallas skog. Hon ropade på mig från köket och jag torkade mig fort på den hårda handduken. Det skulle bli en bra dag. Det fanns ingen annanstans jag hellre skulle befinna mig på. Jag var hemma.
.