Sunday, April 29, 2007

Döden.


Det var en sådan där varm, solig karibisk dag som så många andra. Det blåste kraftiga vindar och havet var oroligt. Jag stack ned min tå i vattnet medan de andra fortfarande sov inne i strandhuset. Själv hade jag sovit i en bil och vaknat när solen gick upp som det stekande eldklot det är. En helikopter cirkulerade runt ovanför och palmbladen vek åt sidan, stranden tom i några minuter till innan folk började vakna till liv. Jag började gå bortåt, ville fortsätta i min tystnad. Efter ett litet tag kom jag till en folksamling där helikoptern hade stannat. Under ett plastskynke låg en död kille i min ålder, och jag hamnade precis bredvid en man som inte kunde stå still. Svetten låg som en hinna över hans panna och blicken flackade. När de förde bort skynket från den dödes ansikte förvreds mannens ansikte och hans ben vek sig. Det var hans son. Han son som låg där vit och kall, med blå läppar och håret intrasslat. Faderns blick sitter för alltid kvar i mig, ångesten och sorgen när han sjönk ihop i sanden och fortsatte att skrika. Jag gick tillbaka mot strandhuset, de andra hade redan satt upp ett vindskydd på stranden och börjat festa. Musiken hördes ända bort till det vita skynket där människor stod och grät. Jag ville inte vara kvar längre. Jag passade inte in längre. Det var dax att åka hem.

.

10 comments:

Sussie said...

Åh fy bubblan... det är något som INGEN vill uppleva. (Tänker på mannnen o hans son.) :P Mår illa då jag tänker på det.

Carita said...

Usch, vad hemskt :'( Sånt ska ingen behöva vara med om!!

Sussie said...

Jo men i o med att det här jobbet innebär 38h jobb för samma lön som jag får för 27h nu.. samt resor på ca 2h per dag så känns det därmed inte såå lockande. Allt jag får är mera jobb.. ok, roligare jobb men.. det känns inte som det är värt att ta ett jobb där de kräver högskoleutbildning för DEN lönen! Har man högskoleutbildning så ligger ingångslönen på 2000e.. man ska inte sälja sig för billigt.

Vida Latina said...

Oj, jag ryser...

Tanker pa den dar gangen jag sag en dod person, mitt i natten pa Plaza de Armas i Santiago. Ocksa plastskynke och ett par fotter som stack ut. Och en massa nyfikna manniskor runtom polisavsparrningarna.

storey said...

Det är en sak med döda människor. Det är en helt annan med de människor som blir lämnade kvar.

nina said...

Jag får också rysningar av att läsa det där. Har varit med om något liknande en gång, med mannens fru och två små barn som såg honom. Du har rätt i att den blicken och den gråten glömmer man aldrig.

annaluna said...

STorey: jag håller med. Det är en sak att dö, en helt annan att vara den som är kvar.

Anonymous said...

Ryser

Majja Star

annaluna said...

sussie: jag ser det inte som man säljer sig billigt, jag ser det som en chans att utvecklas. jag ser allting som en liten del i det stora ledet som leder till det bästa;)

annaluna said...

too much på en gång!